•                     
  • ❤ Anorexia
  • ❤ Att kämpa för livet
  • ❤ Kalori-Lureli
  • ❤ När allting känns för svårt att hantera
  • ❤ Våga be om hjälp
  • ❤ Våga tro på en förändring

•                     
  • ❤ Cancer
  • ❤ Du lämnade mig för tidigt
  • ❤ Saknad
  • ❤ Storasyster
  • ❤ Tvillingbror & jag
  • ❤ Vänskap

•                     
  • ❤ Barndom
  • ❤ Incest
  • ❤ Känslor
  • ❤ Livet
  • ❤ Tankar
  • ❤ Trasigt hjärta
  • ❤ Vakna upp i min verklighet
  • ❤ Vilsen i mig själv

•                     
  • ❤ Bilder
  • ❤ Dikt
  • ❤ Musikvideo
  • ❤ Tankestund

Jag drömde att jag flög inatt

 

Jag drömde att jag

flög inatt

 

Så långt upp att

den blåa himlen

 

blev svart

 

Då såg jag allting

med nya ögon

 

och insåg

 

Att allting händer

av en

 

mening

 

Etiketter: Dikt  Känslor  Livet  Tankar  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Andetagen blir dina

Kan vi dela andetag ikväll

för jag livnär mig inte på mitt eget syre

lånar du mig dina andetag

så får du mina

 

Kan du glömma mig ikväll

för jag vill inte minnas

blåbär runt små barnakinder

som berättar en saga

som aldrig fanns

 

Vi måste se framtiden idag

för jag vet inte om mitt hjärta

brinner imorgon

även om det blir med tändstickor

vi ser ljuset i två sekunder

 

Du måste låna ut lite

av din styrka

vi måste andas åt varandra nu

dela paraply även om

det är trasigt

 

Önska bort regnet

som faller på oss båda

ståendes där tillsammans i

gummistövlar, blöta

men glada för

 

Vi har varandra

 

Hoppas att den andres dag

blir bättre imorgon

låt oss tro att tändstickor

aldrig

 

Aldrig mer kommer slockna

för jag brinner för dig

så som jag gjorde idag

igår, imorgon

 

Du är den styrka jag bär på

 

Jag ville se din regnbåge

färger som du trodde försvunnit

men som egentligen

bara gömt sig

 

Vänstersida om ditt hjärta

 

För vi måste börja se världen

så som vi ser varandra

i dagsljus

Etiketter: Bilder  Dikt  Känslor  Saknad  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Tyst

 

Som om allting runt omkring har sprungit så långt bort ifrån mig som det är möjligt.

Stångas med mina tankar, mina känslor, utan att själv komma någonstans.

De senaste dagarna har mest varit en lång, hård kamp över att orka vara kvar. I smärtan.

Talade med en kontaktperson sedan tidigare. Hon tyckte att jag skulle sluta drömma.. orden rev

sönder mitt hjärta och jag ville lägga på luren. inte vill jag sluta drömma, sluta hoppas på att det kan

bli bättre en dag.

Vad skulle vara meningen med någonting om jag inte fick ha hoppet kvar?

Vad finns det då att försöka kämpa för?

Ja, enligt henne så kommer jag ändå aldrig att bli bättre.

 

men, då kan jag lägga mig ned och dö, för inte vill jag ha det såhär svårt resten av mitt liv!

Nu tänker jag inte sluta hoppas, sluta drömma om någonting bättre.

Anorexi är ingenting som man väljer. Det är en sjukdom som man drabbas av. Som griper tag i en

utan att man är medveten om det innan det är för sent.

 

Om jag hade kunnat välja skulle jag aldrig valt att "skaffa mig anorexi"!

 

Nu springer jag i mitt lilla ekorrhjul. Runt. Runt. Runt.

Tror att jag säkert är lika rädd för omvärlden där ute som jag är för där jag springer nu. Vilsen.

Hur ska jag kunna veta vad andra kan göra för att hjälpa mig, när jag inte vet själv?

När tankarna aldrig blir klara och tydliga nog för att ens fundera över frågan.

Inläggning och tvång till att ligga nedbäddad dygnet runt, som de anser att jag är i behov utav.

Det är en skrämmande tanke!

 

Jag har provat så många olika behandlingssätt under åren och nu har anorexin ett allt starkare grepp

kring mina känslor, mitt förnuft.. eller om det är helt borta?

Min anorexi är ett ekorrhjul, hoppa till nästa pinne snabbt, innan jag faller emellan, ta sats, hoppa.

Ständigt på väg åt fel håll. Ett ensamt springande utan mål. Utan mening, egentligen.

 

Jag känner mig fast och min röst är numera tyst, inte ens en viskning.

Vart ska jag ta vägen?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Hjärtat bland molnen

 

Jag vill skriva på himlen

att jag älskar dig

men först

 

måste jag lära mig

att andas

ut ditt namn

 

minnas dina leenden

när solen går

i moln

 

mitt hjärta slår allt

svagare nu

 tiden rinner ut

 

och du finns inte

längre här

 

hos mig

Etiketter: Bilder  Cancer  Dikt  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  Saknad  Storasyster  Vänskap

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Vill se dig min vän

Lilla vän, jag vill

men kan inte hjälpa dig än

Kommer inte igenom det starka försvar

du omger dig med

 

men jag ser dig..

 

Jag ser dig sitta där på stolen

tunn och blek

tittande ner med skammen

vilandes på dina axlar

 

Nattlinnet neddraget så långt det går

så liten, bara fyra år

Du sitter där, tyst i omätlig sorg

ensamhet

 

men jag ser dig..

 

Du ser upp på mig

dina ögon möter mina

Tårarna trillar ned för kinderna

du kan inte förstå varför

 

Din blick möter min

bedjande

Ditt sinne är förmörkat

bedövat av chocken som fick

dig att fly

 

In i mörker och dimma

som fick ditt liv

att stanna

 

Jag vill inte se

vill inte, orkar inte

Och ändå

ändå är det..

 

det enda jag vill..

 

Etiketter: Barndom  Bilder  Dikt  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Ensam trasighet

Barfotabarn

går livet till mötes

 

ett trasigt barn..

 

Barfota

utan skor

frysande i ensamhet

 

övergiven..

 

Knivar av

ondska skär djupa sår

i hennes hjärta

 

bränner hål..

 

Krossar

hennes trygghet

tränger in

 

förstör..

 

Osynlig flicka

finns inte

 

Vågar inte andas

vågar inte

 

finnas..

 

 

Etiketter: Barndom  Bilder  Dikt  Incest  När allting känns för svårt att hantera

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Försökte tala om

Jag försökte tala om hur jag mår. Hur jag mår långt där inuti.. men ni ville

bara ha de fina, mjuka bilderna. De som fick er att le.

Varför kan ni inte förstå att de är borta, sönderklippta. Finns inte mer.

 

Jag gjorde ett försök och reaktionen jag fick var att nu finns ingenting längre att leva för.

Min verklighet passar inte in i era mallar. Förlåt..

Jag lovar att aldrig nämna orden igen.

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Ändå ser jag inte

Återigen speglade hon sig. Ögonen lyste av förväntan. Resultat nu?

Hon fukuserade blicken på den lilla kroppen i spegeln och betraktade den på ett objektivt,

mycket kritiskt sätt. Sökte alla fel.

 

Förargad över den och dess patetiska ansikte som stirrade fånigt hjälplöst på henne.

Hon stirrade tillbaka.

Flytta på dig!

 

Som ett försök till att fly knep hon ihop ögonen hårt, men tvingade sig att i nästa sekund öppna dem.

Hon tog ett djupt andetag. Rädslan som ständigt omgav henne, sköljde nu över henne och den

ångestfyllda känslan fullkomligt genomborrade henne.

Förtvivlat pressade hon de kalla händerna över ögonen, men bilden fanns kvar.

Vill inte, vill inte mer!

 

I sitt inre sökte hon efter någon slags stabilitet, men det enda hon fann var värdelöshet.

En härva av plågsamma tankar drog henne allt längre ned, allt längre ned från det medvetna.

Hon vill fly ifrån sig själv. Slippa känna.

 

Huvudvärken var påtaglig och smärtan högg som knivar i magen. Hungern efter lycka, befrielse,

var outhärdlig.

Rätt åt dig, du är inte jag!

 

Den tunga oformbara kroppen uppenbarade sig i spegeln som så många gånger förut.

Hon skrek, men skriken dämpades av den kompakthet som trängde undan alla hennes krafter.

Det kompakta skalet. Skalet som hon avskydde.

Ångest!

 

Panikslaget kastade hon sig ut i regnet och började springa. Hon ville bort ifrån allting.

Fly, fly ifrån sig själv!

Benen kändes starka. Aldrig trötta.

Hon kunde inte kontrollera dem längre. Resten av kroppen darrade av utmattning, den tiggde om vila.

 

De klumpiga benen sprang vidare, mekaniskt.

Orkar inte!

Hon fördes in i skogen som var full av liv. Tystnad.

 

Strupen var torr och hon tog sig för bröstet. De svaga vibrationerna från hjärtat överröstades av den

dunkande huvudvärken. Allt runtomkring ändrade hastigt kontrast och blandades till ett mörker.

Nu orkade hon inte kämpa emot känslan längre utan föll, utan förvarning, mot marken.

Hela den bedövande trötta kroppen togs emot av den varma jorden och omfamnades av

mjuka fuktiga löv.

För en stund var hon fri!

 

Blixtstilla låg hon, nästan förlorad.

Regnet öste och med halvöppen mun fångade hon, utan ansträngning, en vattendroppe på tungan.

Den smakade salt. Hon grät. De blåfrusna läpparna skälvde.

En sista gång speglade hon sig, skräckslaget.

Var är jag!?

 

Kunde inte längre pressa tillbaka de andra tankarna, de falska?

Hon såg en blek, nästan genomskinlig kropp, ylandes av sorg. Smärta. Utmärglad, med ett trasigt

inre.

Varför?

 

Ingen skulle förstå. Ingen skulle veta.

Hade någon hört?

 

Förgäves trevandes efter något slags tecken på svar. Hjärtat slog orytmiskt.

Det kändes som om hennes redan kluvna och sönderdelade jag spränges i bitar.

Det skimrade av purpur i skymningen och hon kände den varma jorden mot hennes alltför

kalla kropp.

 

Någonstans långt där borta tycktes hon se en blek kontur.

Lugnet spred sig sakta och hon slöt ögonen.

Frihet?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Ibland vill jag bara glömma bort att jag finns

 

I andras ögon har jag alltid varit den tysta, den osynliga. Omringad av andra, men ändå ensam.

Kanske de inte trodde att det gjorde någonting, de såg inte mina ledsna ögon, när regnet kom.

Mitt i den tysta lilla världen jag gömde mig i, min enda önskan var att ni skulle förstå, men jag

kan inte begära någonting utav mig, för jag var ju osynlig.

Inom mig trängdes all smärta, gråt, skrik, rädsla, förtvivlan och orden som jag aldrig var stark nog

att säga högt. Trodde att ni skulle förstå, nu då jag blev liten, mindre, minst. Obetydlig.

 

Rädslan blev min följeslagare och plågsamma vän. Anorexin var hennes namn.

Tog över mitt liv långt innan någon förstod, nu är det försent. Ja, det känns verkligen så nu.

Alla år av kamp. Ångestskrik!

Rädsla över en grönsak, räknar champinjoner och plommontomater när jag inte vet om jag vågar

äta igen.

Rädsla över att gå upp i vikt. Rädsla över att gå upp flera kilo om jag äter en clementin, ja även

om några champinjoner ligger framför mig, kommer rädslan och ångesten.

Kommer jag aldrig att ta mig ur detta helvete!?

 

Snälla hjälp mig, Stanna kvar. Kom då jag själv är tyst. Snälla.. säg inte att jag vet vad jag ska göra

för jag klarar inte av det. Rädslan kröker min rygg. Jag blir en sliten trasdocka.

Utan ryggrad. Utan egen kraft.

 

Jag vill bara glömma bort att jag finns.

Slita loss min hud. Bli fri ifrån alla äckliga känslor. Vissa stunder undrar jag om det inte vore bättre

ifall jag inte fanns. Jo, jag vill leva, men inte såhär!

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Ögonblick

Det har kommit mer snö och det känns helt okej faktiskt. Skulle vara riktigt mysigt om det kom

snöflingor stora som bomullstussar, även om jag längtar efter sommarvärme.

Jag begriper inte att jag ska vara såhär trött. Omöjligt att hålla mig vaken om dagarna och nätterna

sover jag ofta bra. Sedan jag köpte mig en riktigt bra madrass som inte fick varje ben i kroppen att

skava så sover jag gott. Ligger och lyssnar på radion, vaken eller i sömnen.

Ändå kan jag inte vara vaken en hel dag.

På förmiddagen skulle mamma komma förbi innan hon åker bort över sin födelsedag. Satt som

vanligt i fåtöljen och hade somnat ihopkrupen som en liten boll, av trötthet långt in kroppen.

Vet inte hur många gånger som jag har kämpat emot att vilja slå mig själv på kroppen när mamma

varit hos mig. Det slutade med att jag berättade hur ONT det gör i kroppen för att jag är trött.

 

Det värker riktigt i hela kroppen och jag vill krypa ur mitt egna skinn när tröttheten kommer!

Vet inte hur jag ska ta mig till längre. Det känns som om det bara blir värre och värre.

Börjat förstå, inse hur verkligheten ser ut. Jag gör allt för att undvika mig själv, eller snarare

spegelbilden. Sanningen. Smärtan.

Jag vill inte att det ska vara såhär!

 

Alla dessa åren har tyvärr blivit vardag för mig och jag önskar verkligen att jag kunde se det då.

Att jag kunde inse verkligheten redan då. Kanske hade min verklighet fått andra nyanser idag?

Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Rädslan

 

Jag skulle kanske klara mig utan dig

som stöttar mig när jag inte orkar

 

Kanske jag skulle kunna somna till slut

utan att känna din hand på min kind

lugnande, lugnande

 

Jag skulle kanske våga gå nya stigar

utan att veta att du går precis bakom

som en trygghet

 

Kanske jag skulle kunna leva utan dig

men jag är livrädd för att försöka

andas utan dig

 

Innerst inne vet jag att jag

älskar dig för mycket

och rädslan

 

är för stark

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Sy ihop mina ögon

 

Sy ihop mina ögon

försiktigt stygn för stygn

för jag önskar bara att få sova

flera timmar, flera dygn

 

Sy ihop mina ögon

få mig att sluta se

ty inget i den här världen

lyckas ändå få mig att le

 

Sy ihop mina ögon

 vill inte se allt jag saknar

och kanske har jag glömt allting

den dagen då jag vaknar

Etiketter: Anorexi  Bilder  Dikt  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Ihopvikt

Legat på soffan hela dagen. Kämpat emot tunga ögonlock och  en ihopvikt kropp. Orkeslös.

Timme efter timme försvann i en trött dimma, den ena knäppa drömmen efter den andra.

Det är inte klokt så konstiga drömmar jag har, minns alltid minst en varje natt. Beror lite på hur jag

sover, men idag har jag sovit nästan hela tiden. Försökte hålla mig vaken. Försökte..

 

Snart är det mammas födelsedag och min ångest och oro har växt enormt mycket.

Jag tycker inte om att vara kring många andra, mår inte alls bra. Allt jag vill är att försvinna!

Vi ska köra iväg henne, bjuda henne på mat. Ångest, ångest!

Jag har inte vetat hur jag ska göra, följa med eller inte? Förra året satt jag bara och tittade. Tyst.

Efter mycket velande fram och tillbaka så har min syster tagit reda på om jag kan ta med eget.

Det gick! Så nu ska jag fundera på vad.. salladskål och lite kokt blomkål, plommontomat och svamp?

Samma som alla andra dagar. Tryggt, men fegt. Jag vet, jag vet.

 

Knäppa anorexihjärna!

"Gå ned i vikt så mycket du kan tills dess ditt feta äckel!"

(..ändå vet jag att mitt BMI är farligt lågt, med god marginal..)

Balkongdörren står fortfarande öppen på nätterna, trots minusgrader. Tanken över att den ska hållas

stängd ger mig ångest. Visst går jag upp i vikt om jag låter bli att öppna.

Visst går jag upp i vikt om jag inte fryser som en liten blå. Visst är det så och inte bara i min lilla

knäppa anorexihjärna.

Etiketter: Anorexi  Bilder  Tankar  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Trötthet

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  Musikvideo  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Jag saknar mig själv

 

Sitter i min lägenhet och ser på sammal himmel som igår.

Andas samma tunga ångestluft och kastar iväg skorna rakt över rummet, de landar i samma hörn.

Skriver samma ord, har samma känslor, samma tankar och jag vandrar i samma spår

fram och tillbaka över samma golv.. för att sedan vira in mig i samma filt igen.

Jag vet inte vart jag tog vägen, då jag försvann för länge sedan.

 

Om jag går baklänges i samma fotspår, kommer jag rätt då? Finns jag där.?

Varje dag ser nästan på pricken likadan ut som de tidigare. Trygghet eller vad?

Jag är så trött på detta. Jag orkar inte mer.

 

 

Vill bara slänga mig in i en vägg, försvinna härifrån.

Spegelångest! Nej, nej jag vill verkligen inte se mig själv i en spegel.

Hur ska jag ta mig förbi detta!!? Det blir svårare och svårare, allting. Mamma frågar hur det är och

om jag ätit någonting. Även om hon vet att det då skulle blivit grönsaker, vad svarar jag på det.

Det jag mest av allt vill är att skydda henne, inte göra henne ledsen eller besviken.

Är jag inte misslyckad nog?

Idag har jag inte lyckats göra någonting. Är fast i mitt eget fängelse.

 

Tro inte att smal är lika med lycklig.

 

Drar filten tätare omkring mig, skyddar mig själv ifrån att falla ännu längre ned.

Jag är rädd för att bli ensam. Ensam.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

En sådan stund

Klockan tickar.

Tystnaden runt omkring mig bryts annars bara utav några små suckar.

Förtvivlan. Hopplöshet. Kamp. Oro. Ledsenhet. Ensamhet.

Det är bara en sådan stund då tårarna trillar nedför kinderna och jag inte vet,

vart jag ska ta vägen längre.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Trasigt hjärta  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

Snubbeltråd

Det skulle blivit så bra.

Jag tänkte att nu, nu skulle jag börja ett nytt liv, eller känna en början på det.. men nej.

Säger jag att det känns som om jag en dag ska klara av detta, ja då ljuger jag.

Mår inte bra alls. Inte alls, inte någonstans. Har många tankar om varför "just jag"?

Självklart så vänder det inte riktning på en gång.

 

Det som har tagit många år på sig att falla, kräver ännu längre tid till att ta sig uppåt.

För visst är det så att det är lättare att falla än att klättra upp.

 

Därmed kan det locka att fortsätta falla, det gör inte lika ont, trots att marken är hård.

Tillhör jag dem som inte är starka nog att skrapa sår ifrån stenväggar i hopp om molnen?

Tillhör jag dem som inte klarar av att bli fri ifrån anorexin?

Hur många gånger har inte flera läkare sagt att jag är en kronisk anorektiker. Suck.

Mitt nya år ville jag skulle börja bra, kännas aningen lättare, lite mjukare. Sluta slå på mig själv, men

jag tycker verkligen inte alls om mig själv. Inte för fem öre! Jag är äckligt tjock, ful och klarar

aldrig av att göra någonting. Varje dag ser exakt likadan ut som dagen dessförinnan.. och dagen,

dagarna innan dess. Ångest. Ångest. Ångest!

 

Dumma anorexitankar som styr varje tanke. Tyst för mig själv.

Någon röst viskar att jag ska klara detta, jag ska bli frisk! Samtidigt som en annan röst väser åt mig

att fet det tänker jag inte bli. Inte fetare! Arrgh! Blir galen! Orkar inte!!!

Jag har traskat på denna vägen alldeles för länge, men jag är som ett nyckelbarn utan nyckel.

 

"Borttappad"

 

Jag har trillat över en snubbeltråd.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        Inga kommentarer