Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.

 

 

När kroppen vill någonting helt annat än huvudet så är det svårt att hålla sig på benen. Solen är vaken, men oj så trött jag varit under en lång tid nu. Att vilja så mycket, men ändå alltid hamna sovandes dag ut och dag in. Nämnde en önskan om promenadssällskap till en sjö fram och tillbaka eller slingan runt. Orka eller orka inte?
Påsken är snart slut och den har gått förbi utan varken falska påskägg eller levande små fjun. Nu får jag istället leta efter en skuttandes liten Tintin innan jag gör allt för att vakna till lite.. duschen väntar. Hur Tintin fann sin frihet beror på ett snabbt skutt då hon fick sin frukost.

Mamma har jag träffat lite grann, men mest suttit ensam då jag inte gått in till grannen och pysslat om henne lite. Synd och ledsamt att hennes familj inte vill lägga mer tid hos henne för vem vet hur länge hon orkar, men vi har kommit fram till att det inte spelar någon roll att säga något.. tycker så synd om fina A-L bara..
Hemtjänsten säger att det är så skönt att hon har mig.

Jag kan bara finnas där.

Mamma pratade häromdagen om hur orolig hon är över min vikt. Att hon undrar hur jag ska orka sommaren och jag vet inte vad jag ska svara på det. Anorexin slåss med mig dygnet runt och jag kämpar, men min kropp kämpar emot mig.
Nu ska jag leta efter lilla Tintin så at dagen kan börja på riktigt. Med kameran vid en sjö eller inte återstå att se..

 

Gissa vad!

I två hela nätter så har jag legat i min SÄNG under täcket! Ingen som inte vet hur svårt detta under lång tid varit för mig kan ana hur det känns. Två hela nätter UNDER TÄCKET i min egen SÄNG! Ingen ihopkrupen kropp i en fåtölj. "knäck i ägg och ta i trä" så får jag se hur länge jag vågar.

 

 

Trots att jag inte kan nå dig när jag sträcker ut mina armar och bara önskar att ett mirakel kunde ske. Att milen emellan vore som bortblåsta och jag kunde trösta tills din gråt var bortglömd.. då skulle jag göra precis allt för att aldrig låta någon såra dig igen. Nu sitter jag här återigen med en malande oro och hoppas få ett livstecken ifrån dig snart. Dagar utan ett ljud och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Försöker att hålla mig sysselsatt, men misslyckas totalt. Inte fått någonting gjort av det som jag hade tänkt mig. Inte bra att ställa krav då jag alltid river mina egna murar.

Mamma har blivit sjuk och för att inte riskera att smittas så har jag inte varit hos henne ikväll. Inget mys med brorsbarnen och lillebus ska sova över ändå. Han hade tittat på henne med den där speciella blicken när han frågat farmor vad det var med henne..
"Farmor mår inte alls bra.. jag har blivit sjuk"
Som om det vore den värsta tillfället att bli sjuk just när han hade planerat att sova över. Självklart så lyckades han smälta hennes hjärta och ligger vid detta laget och sover sött i hennes säng.

Imorgon får jag göra allt som jag tänkt göra idag och lite till. hur var det nu med att inte ställa höga krav på sig själv. Lära sig att stanna i stunden och andas. Jag som har jättesvårt för att andas i vanliga fall. Det blir säkert sol i alla fall eller som de sa på tv härom dagen då det visade grått på kartan..

"Då slipper vi ta på solglasögonen!"
Annars känner jag mest för att lägga mig på golvet och gråta.

 

 

De senaste dagarna så har jag inte alls orkat varken skriva eller tillbringa någon speciell tid vid datorn. Så det har blivit ett tomrum, men det är helt okej det också. Tycker inte att någon ska känna press på att blogga si och så många gånger, men jag vet att det finns åsikter som delar sig där som på alla andra plan.
Slutet av förra vecka var grymt svåra så för att komma ifrån lite tog jag min väska och gick ned till mamma för att kanske kunna vila lite. Omöjligt att komma till ro här hemma och även om jag trodde att jag är betydligt mer stilla än vad jag i verkligheten är.. viktig notering av mig själv där.

Så svårt att sitta still och bara göra en sak. Jag tycker om ordning och reda, men då kommer olika pappersblock, pennor, tidningar och annat fram som en trygghet. Konstigt kanske.
Först då kan jag somna till, jag är säkert en underlig filur. Nu har min goa granne kommit hem ifrån sjukhuset så jag har suttit inne hos henne ganska mycket. Var rädd för att gå dit först då jag inte visste om hon ens skulle känna igen mig eller hur hon skulle må.

Med rädslan i halsgropen trippade jag över och hon mår som allra bäst när jag stryker henne över kinderna och talar till henne.. lilla gumman. Vissa stunder var väldigt svåra att se och höra henne, men hon är hemma. Hur länge denna gången återstår att se.
Nog om det.

Jag ska svara på kommentarer så snart jag får lite mer ork.. varje morgon börjar med en växande panikångest och mina tankar vandrar allt som oftast åt fel håll. Försöker att hitta vägar till hjälp, men det är verkligen inte lätt i denna staden!
Tisdag och jag vet inte om jag kommer att gå ned till mamma för att mysa med brorsbarnen ikväll. Några timmar dit och även om jag mest vill sova bort dagen, för att orka så är det att kämpa vidare.
Gråten och förtvivlan växer sig allt större inom mig.

Visa dig inte svag.. gråt inte.. gråt inte..

Efter regn kommer sol. Hela helgen var det regn i luften och frös mest hela tiden, inomhus. Äntligen tittar solen fram igen. Finns väl inte många som inte längtar efter sol och värme. Det är vad jag lever för nu.
Ett hopp om att sommaren blir riktigt solig och varm. Uppåt 30 grader och jag mår som allra bäst. Satsar på att denna sommaren ska bli bättre. Gäller bara att ta mig igenom tiden dit.

(trött på att det fortfarande inte går att blogga "normalt" utan måste använda snabbinlägg, ändra fram och tillbaka och går inte lägga upp flera foton i samma inlägg, varför?)

 

 

Finns det en plats för mig där? Förbi den första stjärnan till vänster och sedan rakt fram.
Igår var jag hos mamma under dagen, klarade inte av att vara hemma. Klarade inte av att vara någonstans och nu väntar en ny dag som redan startat med ÅNGEST! Känslan av att vilja skrika mig hes och slita ut mitt eget hjärta, för jag orkar inte längre!

Lyckades ändå somna till lite då och då när vi hittade ett par filmer som hon spelat in i julas. Bättre sent än aldrig och jag kände mig lite, lite lugnare.. även om endast för ett ögonblick och hur kan känslor ändras så snabbt, så starkt och så tydligt.
Där kunde jag tycka att "Oj, jag har nog gått ned en hel del i vikt!". Både kände och såg ben sticka ut där de inte ska.

Tills jag kom hem och på en tusendels sekund så svällde kroppen upp minst 20kg (ärligt talat så var känslan så mycket tyngre). Jag får inte ihop logiken alls. Nu sitter jag med gråten i halsen. Klumpen av panikångest som river allt starkare inom mig och hjärtat som redan hoppar hej vilt utan några gränser.

Dagen har bara börjat och jag......... orkar inte alls.

 

 

Jag önskar att jag visste hur det känns att flyga till dig. Bort ifrån mig.

 

Om jag spelar glad eller om jag låter tårarna trilla. Om jag gömmer mig under min filt och trycker tillbaka alla känslorna spelar ingen roll för du tror att jag springer runt hela natten.. så då kan jag lika gärna springa bort ifrån mig själv.

Tillbringat kvällen med att få klart lite pyssel och skrivit ett brev, tassat på tå så inte ens lilla Tintin lagt märke till mig. Hur kan då grannen påstå att jag skulle möblera om på nätterna!
Springa fram och tillbaka i korridorerna och ha klackar dessutom. Allt startade med en hemsk bankning på min dörr och det väckte minnen och känslor som jag aldrig vill ha tillbaka.
Jag kan inte hantera dem alls, men jag får inte ur mig orden. Satt tyst ihopkrupen när mamma var hos mig på eftermiddagen. En liten stund som blev ett kaos och jag ville springa bort lika gärna som jag önskade att jag ville stanna kvar.

I mig själv.

 

Jag är så trasig nu. Så trasig.
Kommer jag någonsin att ta mig ur denna känsla?
Plötsligt är jag tillbaka till allt det svartaste svarta.......... incest och sexuella övergrepp. Otrygghet och jag vågar inte längre öppna om någon ringer på dörren. Vågar inte svara i telefon om det är ett okänt nummer eller "dolt", flyger upp i taket av minsta lilla ljud.
Jag är fast i ett helvete och jag är LIVRÄDD för allting!
..och ingen förstår för jag får inte ur mig orden.
Jag kan lika gärna springa hela natten för det är vad de tror. Att jag motionerar för att bli mindre.. mindre.. mindre.. mindre..

 

 

Kastade saker omkring mig och ville skrika att nu orkar jag inte längre. Försökte förklara, men det är svårt att hitta

orden när allting brottas med mig inombords. Att bli misstrodd, jag kände mig anklagad för att motionera på nätterna bara för att en idiot till granne startat en "utrota mig klubb".

Jag vill bara springa bort härifrån. Sa att jag lika gärna kan börja springa utomhus hela nätterna, nu när du ändå tror att jag gör det igen. Springer runt för att bli smalare.. smalare.. smalare..

Jaga kalorier när sanningen är att jag springer så fort jag kan åt alla håll och kanter.

Inombords.

 

Det som gör mest ONTär att det är du som ska stå vid min sida i vått och torrt. Det är dig som jag så väl behöver allt stöd ifrån, men nu känner jag endast för att springa bort ifrån mig själv.

Du försökte hålla om mig efter att jag satt mig ned igen med filten över hela kroppen och det jag ville som mest  var att låta gråten komma fram, men jag orkade inte.

"Jag älskar dig" sa du och jag sa att jag älskar dig.. tillbaka.. men smärtan inom mig gör så ont fortfarande.

 

imorgon har jag så mycket som jag måste hinna få klart och jag vet inte hur jag ska kunna hantera en lång, ensam natt fylld av ett virr-varr av tankar och känslor.

När det allra sista är att vara kvar i mig själv.

 

 

 

Call you up in the middle of the night

like a firefly without a light.

You were there like a blowtorch burning

I was a key that could use a little turning.

 

So tired that I couldn´t even sleep

so many secrets I couldn´t keep.

Promised myself I wouldn´t weep

one more promise I couldn´t keep.

 

It seems no one can help me now

I´m in too deep there´s no way out

this time I have really led myself astray.

 

Runaway train never going back

wrong way on a one-way track.

Seems like I should be getting somewhere

somehow I´m neither here nor there.

 

Can you help me remember how to smile?

Make it somehow all seem worthwhile.

How on earth did I get so jaded?

Life´s mystery seems so faded.

 

I can go where no one else can go

I know what no one else knows.

Here I am just a-drownin´ in the rain

with a ticket for a runaway train.

 

And Everything seems cut and dried

day and night earth and sky

somehow I just don´t belive it.

 

Bought a ticket for a runaway train

like a madman laughing at the rain.

A little out of touch a little insane

It´s just easier than dealing with the pain.

 

Runaway train never coming back.

Runaway train tearing up the track.

Runaway train burning in my veins.

 

I run away but it always seems the same.