Ordet jag aldrig vill skriva..
Jag är ledsen att jag inte kunde rädda dig ifrån dig själv. Du valde att inte leva längre.. självmord, du valde
SJÄLVMORD!
Snälla kom tillbaka, snälla kom tillbaka!
Jag vet att vården svek dig när du behövde den som allra mest. Två dagar senare, när de släppt dig fri.
Två dagar efter att de gett upp eller i mina ögon svikit dig. Två dagar efter att de slutat försöka lyssna på dina rop.. så tog de ditt liv. Även om det var du som tog steget så var det någon som knuffade dig över kanten.
Jag känner mig ledsen, förtvivlad, arg.. känslor som jag inte kan sätta ord på. Önskar att jag kunde hållit dig uppe. Över ytan vännen. Ditt liv hade knappast hunnit börja, inte på riktigt.
DET VAR INTE DIN TID ATT DÖ VÄNNEN!
Jag önskar att jag kunde burit alla dina bekymmer, all smärta, all ångest, alla skrik om nätterna så att du
inte vaknade varje dag fullt påklädd med tunga kängor och jackan på. På väg att fly.
Jag önskar att jag hade kunnat slita loss all din sorg på hösten då du bara såg döda löv falla handlöst mot marken. Du såg träden som döende.
Om jag bara hade hunnit måla om dom till gyllende färger redan då, innan de föll.
Jag önskar att jag hade hunnit sjunga vindens sånger för dig så högt att ångesten försvann, men jag kan inte trolla. Jag vet att jag inte kan trolla, men jag vill ha dig tillbaka!
JAG VILL HA DIG TILLBAKA VÄNNEN!
Jag önskar att jag kunnat lägga all din smärta i en svart låda med ett hänglås. Jag skulle lyfta dig till en lekplats och lära dig hur livet kan kännas bakom molnen.............. men du är inte längre här.
Du är inte kvar.
"Glöm inte bort att jag finns hos dig även om du inte går att ta på"
Etiketter:
Bilder 
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vänskap
Jag vandrar vilsen omkring
Ni rockade väl sockorna igår?
Tycker det är en viktig, bra och fin tanke som borde tas upp oftare. Speciellt bland alla de som har sina tankar och åsikter, de som trycker ned barn och vuxna som är annorlunda.
"Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt!"
Tänk att en liten tjej tagit ett så stort iniativ för sin storasysters skull som har Downs syndrom. Att genom att välja annorlunda, välja roligt i lådan bland sockor visa att det är roligt att vara annorlunda! Hon är endast 10 år och jag hoppas verkligen att hon kan nå fram till de som inte vågar se och förstå att bara för att någon har en diagnos, betyder inte det är de är mindre värda. Tvärtom!
Öppna ögonen och se verkligheten!
Nathea som är 10 år är stolt över sin storasyster Noelle. Hon är annorlunda, men hon är rolig. Att som barn få höra andra säga elaka saker till sin syster, bror, förälder eller vän får vem som helst med ett hjärta att gråta.
Nathea blir ledsen, men hon är också så stark och jag som inte ens känner henne blir STOLT!
Stolt för hennes skull. För hennes storasysters skull och hennes föräldrar.
Att se alla som igår "Rocka sockorna i hela Sverige! Rock every sock!" gjorde mig tårögd. Berörd.
Nathea berör verkligen rakt in i hjärtat och jag sänder tusen kramar till henne i mina tankar.
Kramar till Nathea & Noelle <3
Annars då, detta fotot skulle kommit upp även i min blogg redan igår, men livet har gått i baklås..
Efter vad som känns som en evighet har jag sovit dygnen runt. Inte orkat med livet, inte orkat med mig själv alls.
Sovit hela nätterna.. gått upp och pysslat om kaninen Tintin för att sedan somna om hela dagen.. vaknat sent på eftermiddagen eller kvällen och gjort mig klar för natten ofta redan innan kl.18 och sedan sovit. Galet!
Jag vet inte hur många gånger som jag har svimmat. Tappat räkningen på hur många gånger jag har hunnit hindra fallet. Blodtrycket var häromdagen 82 genom 93. Jag kan inte så mycket om dessa siffror så frågar en vän och visst förstår jag att det inte är så högt. Snarare tvärtom.
Ibland vågar jag inte vrida på huvudet för att jag ska bli alldeles yr!
Nu har jag bott i min fåtölj dygn efter dygn tills det vände igår. Tillbaka till att inte kunna sova alls igen.
Orkar inte leva med denna ångest och oro!
Ska jag nu vandra runt i ett ekorrhjul av sömnlöshet trots att jag har mediciner?
När ska detta vända?
"Det är bara att börja äta!"
Om ni anar hur ont det gör att få de orden!
Jag kämpar för varje stund, men ni ser inte min vardag. Ni ser egentligen ingenting om ni kan säga de orden.
Så det är mycket därför som det varit "tyst" här under en alldeles för lång tid. Saker har hänt både inom mig och bland vänner som står mig nära. Oron har byggt ett bo i mitt hjärta och jag vill gråta och skrika för de som går igenom andra sjukdommar. Inte Anorexi.. Sjukdom som fått livet att vända och slå runt och jag vill bara få
Krama om dig!
Läser din mamma detta en dag då hon orkar så vet ni att jag ständigt tänker på er. Ni vet att ni finns i mitt hjärta och jag gråter ofta. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist!
Jag bryr mig inte om mig själv så länge de som står mig nära kunde få må bra.
Jag har ändå inget liv. Det är inget liv att ständigt sitta ihopkrupen, ensam för det mesta och vara trött, frusen.
Känner mig så ensam. Förlåt, men jag känner mig många gånger enormt ensam. Mamma tittar upp ibland och det är jag glad över, men det är inte alls så ofta som tidigare. Varför ska jag vara kvar och kommer det någonsin att bli vad jag önskar?
Igår urnsatte de min fina granne på Gamla Uppsala kyrkogård. Finaste Annalisa är nu tillsammans med sin älskade make. Saknaden är fortfarande stor, kommer alltid att vara stor. Nu vilar hon. Nu är hon hemma. Synd att jag bor så lång bort, men jag sitter i hennes gamla lägenhet nu. Om jag sträcker ut min högra hand så skulle jag kunnat nå hennes kind för där stod hennes säng. Jag ser hennes vackra, gulliga ansikte lysa upp i ett leende. Det är de bilderna jag minns med glädje. Alla stunder som vi delade. Alla samtal som vi hade där vi låg skavfötters i hennes säng. Älskar dig för evigt Annalisa!
Tack för allt du gav mig genom tröst och hopp!
Du fanns alltid där.. nu finns du i mitt hjärta, men jag önskar att du vore här. I sängen som du var då.
Tiden har stannat på något sätt.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Bjuden på 5-årskalas imorgon. Får se vad kroppen orkar. Om jag bara kunde få sova, vila. Kände mig så förkyld och febrig inatt och haft ont i öronen några dagar. Födelsedagsbarnets storebror hade feber igår.. vet inte hur det är nu. Så länge de var hos mg nu på torsdagsmys.
Saknar mina älskade brorsbarn!
Nu ska jag kämpa vidare med anorexin. Om jag bara visste hur jag ska ta mig vidare. Jag sitter fast.
Hur kan läkarna säga att min vikt är för farligt låg så jag inte får en samtalskontakt?!
Jag har trillat mellan stolarna.. bortglömd eller jag vet inte vad..
Vet inte om jag avskyr ANOREXIN eller MIG SJÄLV mest!!?
Ångest! Ångest! Ångest!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Tankar Vilsen i mig själv VänskapIngen har gått i samma skor som jag även om de vore av ett liknande märke
Många känslor idag. Djupa tankar och ensamhet, tomhet. Tårar, men det är helt okej att känna för ingenting kan göra mer ont än sanningen som varit. En total tystnad ifrån alla håll. Det märks att flera omkring mig varit eller är förkylda och allmänt nere. Det känns som om det vore en hel evighet sedan jag fick mysa med mina brorsbarn.
Inser någonting jag redan tidigare visst, men som blir så tydligt nu. Jag älskar de två så otroligt mycket.
"jag älskar dig!" ..säger han och kramar om mig längre än längst.. som om hela världen skulle rasa ifall han släppte taget om mig.
Att betyda någonting för någon.
Idag har jag vandrat fram och tillbaka ena stunden till att i nästa sitta ihopkrupen och stirra framför mig utan att veta vad jag egentligen tittade på. Försökt fånga blicken på ngonting viktigt utan att hitta den där lilla puselbiten som fattas. Lutar mig emot kudden och tröttheten kommer, men jag kan inte ta den till mig. Tiden rusar iväg och det går alldeles för fort. verallt pratas det om tomtar, jue, pepparkakor, glögg, julklappar och allt annat som hör julen till.. för så många. Ja, det är nog ingen som jag hört säga "snälla låt mig slippa julen!"
Året har gått för fort och den har gjort för ont på olika sätt. Visst har det funnits många fina stunder också och dom håller jag kvar i hjärtat, men kan jag inte få slippa resten?
Ibland slår det mig att jag sitter i min fina, älskade,saknade grannes lägenhet.. gumman då!
Min syster.. min älskade saknade syster. Förlåt för att jag misslyckats vara den jag borde blivit. Tomhet.
Livet är hårt, men jag försöker ta mig uppåt. Verkligen.. jag gör allt jag kan!
..men just nu, idag, ikäll har jag bara velat krypa upp i någons knä istället för att krama sönder en kudde.
Väntar på att tiden ska gå tills det blir en ny dag, eller om jag ska sätta mig och göra någonting med de få timmar som är kvar. Funderar på om jag ska sätta på en film.. Tomheten kommer tydligare igen.
Jag känner mig som...................................... ingenting alls.
Orden betyder ingenting, men jag har sagt det tusen gånger om tidigare.
Jag kämpar för livet!
Här kommeren urusel bild på en tavla jag målade för en tid sedan. Vet att en del av dessa foton nyligen kom up här, men nu visar jag den riktiga bilden. *nallekram till dig* Fotad i så dåligt ljus, inte konstigt då morgonen inte ens hade börjat och sedan har det mest varit mörkt ute. Over and out. Nu slipper ni mig för en stund ialla fall. Jag känner mig bara tom.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv Vänskap
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv VänskapJar försöker att dra en linje med min blyertspenna.. någonting som ska likna ett leende, men vad som finns där bakom kan ingen se
Tyst.. jag har varit tyst, Det har blivit alldeles för mycket av allting och jag känner mig så jagad!
Kan inte fly varken ifrån de omkring mig eller mig själv. Sömnen har varit katastrofal, min saknad efter min granne plågsamt, hjärtskärande.. SAKNAD och hon kommer aldrig tillbaka. Jagat drömmar, fantasier, längtan, saknad, förhoppningar, tröst, livet och allt har blivit krossat flera gånger om. Nu vet jag inte om jag ska cykla bort hela natten för att jaga bort all smärta som jag känner eller bara lägga mig ned och.. ligga där.
Känner mig så ensam!
Dragit mig för länge och tusen gånger om att lägga upp detta feta, fula ansikte och ett leende som inte alls är ett leende. Ingenting som jag känner alls, för jag vill skrika att JAG HAR FÅTT NOG NU!
Fått världens hårdaste slag emot magen ännu en gång och vad det handlar om går jag inte in på än, men trodde aldrig, aldrig att denna person skulle vara så grym. Att få dessa ord slagna rakt i ansiktet får mig att vilja ge upp totalt. Nu orkar jag inte mer och om jag ska ha en endaste chans att slåss emot henne så blir det att leva på bröd och vatten resten av året.. bortsett brödet då. Inte vill hon förklara heller, utan anser att "det vet du minsann själv"... men jag har ingen aning om vad hon påstår för det stämmer inte, men det spelar ingen roll.
Orkar inte!
Sedan låg en lapp i postfacket idag om att styrelsen vill ha till ett möte imorgon kl.13 om situationen här, med andra ord att grannarna "hackar sönder mig död eller levande". Orkar inte det heller! ORKAR INTE!
Här kämpar jag med näbbar och klor för att hålla mig över ytan på alla sätt, men blir ständigt slagen i magen om och om igen. Önskar att jag inte fanns längre, orkar inte med detta längre!!!
Hela helgen har jag läst och läst.. försökt kommentera hos er många gånger om, men orden har fastnat i min hals. Allt har gjort för ont. Allt gör FÖR ONT!
..men jag tänker på er och hoppas att ni har det så bra som möjligt var ni än befinner er i världen och i livet.
Jag känner ingen press alls att skriva, utan det är för att jag innerligt bryr mig. Vill bara förklara varför jag varit tyst.. så tyst.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpFina Hjärtat
Tassade ned sent igår och tittade i mitt postfack och så blev jag som ett litet barn på julafton. Tror nästan inte att det finns någon som blir så glad över ett litet kort eller brev som jag! Sedan låg detta fina hjärtat i ett kuvert, tack rara dig.. om du gjorde min kväll. Så gulliga ni är, med era kommentarer och bara det att ni finns där ute. Många av er vet jag inte vilka ni är, men tusen tack. Ni får mig att orka kämpa vidare. Ni får mig att orka!
Dagen igår blev inte alls som jag tänkt mig eftersom solen strax förvandlades till regn och blåst. Det känns att hösten är nära nu, men då också min födelsedag. Blandade känslor kring den som vanligt och då är det skönt att ha en tvillingbror att dela den med. För det där med uppmärksamhet är verkligen inte alls min grej.
Får alltid ångest flera veckor i förväg och flera födelsedagar och jular, nyår och liknande har jag suttit ensam av olika själ. Bott långt ifrån, varit inlagd på sjukhus eller helt enkelt inte vågat av svårt personliga orsaker.
Vet ingenting om årets födelsedag, inte ens vilken veckodag det är, glömmer alltid bort det år ifrån år.
Det är jag och min lilla hjärna, liten som en ärta.
Natten har varit lång och sömnlös. Suttit ihopkrupen antingen vid datorn eller framför tv:n med någonting, vad som helst att lägga ögonen på. Halva stan är troligtvis nere på stan nu och trängs, stackarna får söka skydd när skyfallen växlar med sol. Modevisningar, matstånd ifrån olika länders smaker, höstmarknad, musik på stan, skördefest i Apladalen, tjejkväll, utomhusbio (kul om det regnar..), sedan är det väl en del för barnen och pubkvällar för de stora. Tror aldrig att jag varit nere något år, inte mer än lite på avstånd.
Totalt omöjligt att ta sig igenom stan under dess dagarna.
Någon gång skulle det ändå vara roligt att se modevisningen med någon. Kanske nästa år..?
Tidigare trodde jag att jag skulle svimma så trött och matt kände jag mig. Nästan illamående, hoppas verkligen inte jag kommit in i ännu en period med sömnlösa dygn. Inte nu då jag äntligen börjat få lite ordning på sömnen.
Hade lite panik i natt och det kändes nästan som om jag gått ned i vikt. Så satt länge, länge och tänkte för mig själv om jag skulle försöka mig på en näringsdryck eller inte, näringsdryck eller inte? Vidriga kalorier som får mig att svälla. Ångest till tusen och ingen att bolla tankar och känslor med.
Det var jag och mina ensamma väggar och vet ni vad jag VÅGADE!
JAG VÅGADE TILL SLUT! Fick inte i mig en hel, men ändå.. jag tog fram en näringsdryck.
Hur det känns just nu? Tycker att jag ser ut som en uppsvälld gris i ansiktet, så skönt för er att mitt ansikte är suddigt på fotot. Vill ju ert bästa.. måste skoja om det då och då. Dessa kalori-lureli..
Nu är det nästan helt tomt inne hos min fina grannes lägenhet. Väggarna ekar nästan ända in till mig. Det känns i hjärtat och gråten har fastnat i min hals. Vill inte se, vill inte förstå att hon aldrig kommer att le emot mig igen. Allra raraste Annalisa, jag SAKNAR DIG SÅ OERHÖRT MYCKET! Skulle behöva dig nu, speciellt nu då de andra är så elaka. Även om du inte skulle kunna säga så mycket, vet jag att du skulle förstå. Jag blundar, vänder bort blicken, drar för gardinerna för att slippa se dina nu kala, vita väggar. Rullstolen har de inte hämtat ännu. Den står ensam i ditt rum.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vänskap
Bilder Du lämnade mig för tidigt Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta VänskapNär känslan blev blå
Just nu borde jag egentligen lägga mig ned på golvet, soffan eller vilken plan yta som helst för jag känner mig svimfärdig. Mår illa av trötthet trots att jag inte gjort speciellt mycket idag och speciellt inte ikväll. Oj, tittar på klockan och får lite panik när jag inser att den visar 02:06, men kan inte sova!
Har inte orkat sitta vid datorn och bestämde mig redan ifrån morgonen att inte göra det heller. Tanken var väl att vila, sova för det har jag inte kunnat alls sedan jag minns inte när. De två timmarna härom natten eller vad?
Mår så illa och känner mig matt och kallsvettig, yr... usch! Jag var precis innan och tassade på tå, tyst som en mus som vanligt, men lite extra ändå för mina rent ut sagt knäppa grannar. Hämtade mitt skrivblock och öppnade balkongdörren för att få luft. Skulle vilja gå ut och gå, cykla bort alla tjock-känslor, men så satte jag mig ned efter dessa små meter mellan skrivblocket och datorn.. svimfärdig!
Inte har jag kunnat göra någonting, men den har trots allt varit både upp och ned. Lilla dagen som började med en sådan tung känsla av hopplöshet. Så trött på ett liv utan mening. En ständig kamp utan att ha en plats, en betydelse. En känsla av att ska det vara såhär resten av livet så orkar jag inte. Tvättade på vad jag upptäckte skulle varit Annalisas "tvättdag". Sedan när jag efter att glömt bort den totalt, långt senare skulle hämta en skållhet, men torr tvätt, träffade på hennes dotter och barnbarn som hämtade en del av kartongerna jag packade häromdagen. Litet kort hej och sällskap med hennes marmorskiva i hissen. Snart är det tomt, min fina granne som inte finns hos mig längre.
När jag nu funderade över vilket foto jag skulle lägga upp kom "lilla kanin" upp. Lilla blå som varit inne hos Annalisa. Bredvid hennes säng som nu står tom och kal.
Nu ligger Annalisa med sina slutna blå ögon i en blå kista någonstans. Mina känslor är blå..
Jag har allt mer börjat inse det oundvikliga. Snart kommer det att bo någon annan där, tvärs över gården. Det kommer att hänga andra gardiner än de som jag sydde åt henne. Någon annans konturer kommer att röra sig där på kvällen och inte hon som tog sin nattliga skorpa och varm mjölk. Jag vill inte se någon annan där.
Jag vill inte bo kvar här alls!
Plötsligt kom ett sms ifrån tvillingen min.
"pojkarna vill gärna komma till dig!"
Så självklart fick de göra det för lite mys. Stora ville genast ha kaninen hos sig och lille och jag tittade på en film. Finns det någonting bättre än att få borra in näsan i hans hår medans han leker med mina fingrar, samtidigt som blicken hans drunknar i filmen. Att höra stora killen fnittra åt någonting bredvid. Tiden gick väldigt fort och jag har inte brytt mig om att plocka iordning efter att de gått hem. Inte alls likt mig, men orkade inte. Så att jag varit frånvarande beror helt och hållet på att jag inte alls orkat. Ska svara på era fina kommentarer snart, ni är för gulliga och det hjälper mig så mycket på olika sätt.
Igår skulle jag även då försökt sova och vila, men blev en heltokig dag! Jag lyckades få fastighetsskötarna att ge sig på någonting som de aldrig hade sett eller hört talas om tidigare. Många skratt blev det och de sprang hit och dit, ringde efter den ena och andra killen. De lirkade och vred åt alla håll och kanter. Först hade de inte ens verktyg eftersom det inte var alls vad de hade tänkt sig att få se. Så jag tog fram min verktygslåda.
Då han insåg direkt att han hade för grova armar, helt normala, men.. det skulle ju inte gå. Jag kröp ned och hans reaktion var med ett "oj, hjälp vad smala armar du har!" Sedan kunde vi inte mer än att skratta åt det hela igen. Nu löste det ingenting mer än att jag fått värk i axeln och aningen svullen i handleden. Jag letade efter långa saker.. hittade en bit trollhasselgren, en del till gardiner, en del till strykbrädan.. vi pusslade ihop några för att göra det till någonting längre. Gick inte. Jag sa att han kunde väl klippa av slangen och stoppa in den ihop byggda pinnen genom slangen och sedan vrida om?
Vilket han tyckte var en smart idé. Fram med tång och itu med slangen. Jag satte mig i fåtöljen, det blev att vandra fram och tillbaka ganska många gånger inser jag nu. Till slut var de tre stycken i mitt badrum och det hördes ett högt skratt. Plötsligt så gick det! Nu undrar ni säkert varför allt detta tog över hela dagen igår?
Jag skulle vara duktig och städa lite extra, rengöra avloppet i duschen, vilket inte hade behövts upptäckte jag när jag började. Vände bort blicken för ett kort ögonblick och tappade greppet om duschslangen..
Som åkte ned genom rören och munstycket fastnade där nere någonstans.
Så m ni nu någonsin råkar ut för detta. Klipp av slangen och hitta någonting smalt nog för att passa i slangen. Se till att den sitter fast och vrid om så munstycket kommer i ett annat läge. Vips hihi..
Och detta är nog hela bloggens knäppaste inlägg!
Lika knäpp och vimsig som jag känner mig just nu. Fortfarande yr och illamående, vet inte om jag ens vågar röra på mig speciellt. Nu avslutar jag med att säga "tack fina ni för att ni stöttar genom era ord!".
If I live to be 100 I hope to be 100 minus 1 day. So I never have to live without you
Inte visste jag att dagen skulle ge mig ett leende som växtes fram inifrån mitt hjärta, när jag efter drygt två timmars sömn trillade framstupa emot golvet. Inte visste jag då att jag en kort stund därefter befann mig rum som jag aldrig klarade av att ens titta åt nyligen. Först vågade jag mig på att smaka en ny sorts näringsdryck, två små klunkar för att få ned min medicin. Rädslan att svälla upp var för stark, men jag hann känna att denna är favoriten än så länge. Med tankar om hur dagen skulle komma att bli ändrades då jag för ett ögonblick såg min väns äldsta barnbarn på hennes balkong.
Kände att jag ville gå dit. Vara nära dem en liten stund.. som blev flera timmar. Först när jag kom in genom dörren så var det ingen där, väntade en stund och kom på att de säkert var nere i förrådet. Väntade lite till innan jag gick ned och tittade om det var deras röster som jag hörde, men det var det inte.
Istället blev jag ståendes och pratade med ett par som hade tagit hand om fiket. Blev lite tagen på sängen som det sägs.. när de båda sa nästan samtidigt:
"åh, du var så fin igår på begravningen"
........... "tack.." och visste inte på vilket ben jag skulle stå.
Det blev att vi pratade ganska länge om hur det var och olika känslor. Många roliga minnen spelade jag upp som om jag vore en liten miniteater. Det är så jag är bara, spontan och lever upp, det är så andra säger då och då. När jag inte blir sådär tyst. Sedan kom vi över till hur fruktansvärt illa jag blir behandlad i huset sedan en tid tillbaka nu. Jag berättade hur dåligt de personerna får mig att må och de kunde instämma att detta är absolut inte alls okej. Vilket givetvis kändes skönt. De var så rara emot mig och jag kände att de ärligt tyckte om mig.
Jag vågade tro på deras ord innan jag åter gick upp till vännens lägenhet.
Där satt alla utom svärsonen, som börjat jobba, i soffan och fåtöljerna och åt pizza och sedan bröd med stekt bacon. Konstig blandning, men lite som finns kvar i hennes kyl och frys. Mitt i flyttpackningen.
Jag satte mig på "min kudde" där jag brukade sitta när jag hälsade på Annalisa. Om vi inte låg skavfötters i hennes säng och skojade eller förde lite tyngre samtal tillsammans. Nu står hennes säng alldeles tom. Det blev att vi pratade mycket om olika minnen och även lite helt småtokiga saker ifrån minsta barnbarnet. ja, om du skulle läsa detta någon gång så kommer du alltid att vara liten i mina ögon. På ett positivt sätt. Trots att han nu nästan blivit lika lång som mig, nästan för en bit till är det. Så skönt att få vara där, att på något sätt kunna höra ihop genom Annalisa. Hon var som en extramormor för mig då min riktiga mormor gick bort för åtta år sedan.
Efter flera minnen och titt i bokhyllan och skrattade åt saker som skulle få mig att sitta hela natten åt att förklara för er, så jag låter bli.. Jag frågade om det fanns någonting som jag kunde hjälpa till med. Nej, det tyckte de inte att jag skulle behöva göra. Dottern och äldsta barnbarnet sprang iväg för att dammsuga i förrådet, återkom för att ta med sig dammsugaren ned. Bra tanke skrattade vi när hon trängde sig förbi bland flyttkartonger och jag som sedan satt och packade ned porslin i kartonger. handdukar, förkläden, sorterade hennes kläder i olika högar som sedan lades i kassar. En hel del kassar och kartonger blev det och det alldeles för lilla sömnen, den hade jag glömt bort för länge sedan.
"Jag känner mig som en kanin som blivit uppladdad med för mycket ström!"
Sa jag medans vi skrattade åt hur tokigt det lät. Tjejen sa flera gånger att jag skulle sätta mig ned för inte behövde jag göra mer. Travarna blev allt större, men inte kunde de få stopp på en kanin som irrade hit och dit.
"Vet du om mormor har någon tejp eller liknande som jag kan skriva på?" frågade hon mig och tittade sig omkring länge.
Även om jag sa vart jag trodde att det kunde ligga hittade hon ingen. Jag gick direkt till nedersta lådan i köket och visst låg det en liten rulle med brun papperstejp där.
"Jag har ju liksom bott här länge" ..vi skrattade åt situationen. Jag kände mig hemma.
Att jag sedan inte fått någonting alls i mig förutom de två små klunkarna med näringsdryck på morgonen kände jag ingenting av. Om jag satt mig ned skulle jag säkert somnat, men här är jag. Fortfarande utan sömn och någon hunger har jag inte känt på åratal! Då och då fick yngsta killen en klapp på huvudet, rent spontant. Vi skojade om hur rolig han såg ut i de olika hattarna han provade medans han läste i någon bok. Jag hittade en kasse med gamla fotografier. Så söta och fina!
Jag har känt så mycket glädje idag att jag inte trodde det var sant, Riktig glädje som senare blev till ett rent lyckorus, men mer om det senare kanske. Packningen fortsatte och mycket hann vi med även om jag nog var snabbast. Har jag kommit igång så är det fart, återigen den lilla kaninen på vift. Stundvis blev vi ståendes och skojade om olika saker som hon kunde säga och jag berättade om mina stunder med Annalisa.
Om den där slipsen som åkte fram då och då under hennes finurliga ögon som log och glittrade. Slipsen som egentligen var tungan.. En härlig grimas åt någonting hon tyckte var tokigt, eller som blev tokigt just därför.
Den allra sista tiden fick jag lära känna lite av en ny Annalisa. Som då jag gjort hennes fika en eftermiddag.
Favoriten var alltid ett äpple, skalat och delat i en viss storlek med socker och kanel. in i mikrovågsugnen i två minuter och sedan favorit vaniljglass på det. När hemtjänsten sedan kom så behövde de inte göra någonting direkt utan vi satt i en ring runt hennes säng. Ute öste regnet ned och jag sa att det var synd då det var länge sedan hon varit ute, men att det regnade ute var hennes reaktion:
"Det skiter jag i.."
Vi kiknade av skratt och tappade hakan, ord som hon aldrig skulle sagt tidigare. när vi sa att..
"Du är ju för söt Annalisa" och klappade hennes runda kinder "du har så goa kinder Annalisa"
Hon tittade upp på oss och sa att det kunde hon inte alls förstå..
"Äsch, varför det då, det förstår jag inte hur ni kan tycka!"
"Ja, men du är så söt"
"....jaha.. okej då!" Och vi skrattade ännu mer, medan hon låg och tittade på oss och skakade på huvudet som om vi inte vore riktigt kloka.
Sedan fortsatte vi packa och packa. Stannade då och då till och minde begravningen och hur fint allting var.
De var glada över att jag var med. Det började klockan 12 och är hon var strax innan 16 var jag hemma. Idag var jag inne och hjälpte till, satt och pratade, skrattade och även någon tår i hela fem timmar. Innan jag gick kramades vi och pratade lite till. Jag frågade sedan om han fick någon kram och ja visst, men jag ger dig en till sa vi samtidigt. lite snurrigt kändes allting. Hela dagen idag och igår har varit överfyllda av känslor. Det hade börjat regna ute och blivit mörkt. Jag kände att jag nog behövde gå in till mig. Hälsa till de andra sa jag innan jag traskade ned för att titta om posten kommit.
Nu blev jag överlycklig! Hann inte mer än in genom min dörr innan jag tog fram en kniv för att öppna brevet. I min hand låg ett helt underbart halsband med några ord på. Som den lyckligaste tjejen på jorden sprang jag tillbaka för att visa hur fint det var. Min puls som redan under dagen varit skyhög av känslor hoppade nästan ur kroppen på mig. Hon såg på mig hur rörd jag var och tyckte det var jättefint. Hennes ögon blev rödgråtna,
En stund senare gick jag hem igen och då läste jag brevet, för innan hade jag inte hunnit. Det fick mig att återigen springa tillbaka och visa det IGEN! Ren lycka över att ha så fina vänner, det finns inte ord över hur LYCKLIG jag kände mig.
"Åh, du ser att du måste betyda mycket för andra så strunta i de elaka grannarna".
Kan även säga att nu sken solen ute igen. Vi log och kramades igen.
Jag var tvungen att stanna till för ett ögonblick. Orden snubblade på varandra över alla känslor som kommit fram dessa dagar. Jag sprang tillbaka till mig och att sedan och bara grät. Resten av kvällen har jag inte fått någonting gjort utan mest tänkt på allting som snurrat runt inom mig.
Och här sitter jag fortfarande när klockan visar 02:54 utan någon sömn alls! Hur ska detta sluta?
Stackars er vilket långt inlägg det blev igen, men jag är en liten snurrig kanin med för mycket ström i kroppen.
Aningen yr.. Jag har inte glömt bort någon, utan dagarna har bara varit VÄLDIGT FYLLDA AV KÄNSLOR!
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändring
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet Saknad Tankar Vänskap Våga tro på en förändringMest av allt vill jag bara hålla din hand
Vandrade runt ännu en natt i total sömnlöshet. En känsla av ensamhet och sökte efter ett tecken på vad du ville att jag skulle vara. jag gjorde allt vad jag kunde för att hindra mig själv ifrån att springa ut i mörkret, bort ifrån mig själv. För vet du vad.. det finns ingenting hos mig att längta till.
Sökte efter ett svar som jag kanske inte visste frågan på eller var det jag själv som försökte förtränga att jag aldrig mer skulle få hålla din sköra hand i min. Jag hade till slut nästan bestämt mig för att inte gå, innerst inne visste att jag förstörde mig själv mer och mer genom ovissheten. Kroppen stred emot mig och jag var alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag kan säga det först nu när jag fått se det lite tydligare.
Kanske du gav mig dina ögon för ett ögonblick?
I allra sista stunden så tog jag trappstegen ned. Sökte en plats där det kändes tryggast, nära din familj och allt jag kunde se var din kista lika blå som dina ögon. Lika blå som himlen nu blivit efter att den grät stora tårar på morgonen. Nu ville solen glittra i dina ögon, men jag vet att du aldrig kommer att titta upp igen. Du har lidit färdigt nu.. men saknaden blir inte mindre. En rosa ros låg i mitt knä speciellt till dig. Tänk om jag kunde förvandla molnen till en siluett utav dig, bara för att alla ska kunna se hur vacker du var. Jag drömmer mig bort för lätt. Du vet.. det är så mycket lättare att andas vidare då.
Nu dansar du runt bland molnen som en ängel i frihet och viskar till vinden utanför mitt fönster..
"var inte ledsen lilla vän, jag har det bra nu"
Och allt jag önskar är att jag kunde få hålla din hand, aldrig släppa taget. En liten stund till så jag hinner säga alla de orden som nu snurrar runt i mina tankar, men jag vet att jag aldrig kommer att få dig tillbaka. I en blå kista ligger du med slutna ögon och jag önskar att du kan känna att jag kramarom dig tusen gånger om i mina tankar. Efter denna dagen så inser jag ännu mer hur mycket vi delade tillsammans. Jag fick ta emot så många fina ord om hur mycket jag betydde för dig både ifrån din närmaste familj, men även andra som jag själv inte kände till. Jag hörde röster viska mitt namn några gånger i bakgrunden och möttes sedan av några nya..
"Åh, är det du som är Madeleine, hon pratade alltid så mycket om dig!"
"Du betydde så mycket för henne.."
Det blev många minnen, många tårar, men även skratt över din härliga humor. Din familj höll tal som berörde så djupt och jag kunde känna hur nära du stod mig.. Hur nära jag stod dig även om jag inte längre kan få smeka dina runda kinder eller försiktigt stryka med fingrarna över dina ömma händer. Rädd för att du skulle få mer ont.
"Jag är så glad över att du gjort dig så fin i håret för du brukade alltid göra mormor fin i håret"
Ditt äldsta barnbarn satt bredvid mig, det kändes extra skönt att höra det ifrån honom. Vi skrattade om många saker som du sagt eller hur du var, men även om så mycket runt omkring. Jag tror du ville ha det så den allra sista stunden. Att inte allt blev till tårar utan även glädjas över den som du verkligen var. Den som du alltid kommer att vara för mig och för oss alla.
Ditt mellersta barnbarn läste upp mitt kort och dikter, tårarna rann och även om de inte var speciella så berörde dem då jag hörde gråten omkring mig. De andra som jag tänkte skriva fann jag ingen ork till nu, så det kommer familjen att få senare.
Andra tal hölls och det var mycket känslor. Vi var lagom många kring ett bord. Nu såhär efteråt är jag glad över att jag tog mig igenom dagen, trots allt. Visst är jag helt slut för länge sedan.. någon sömn eller vila har jag ännu inte fått. Häromdagen skojade jag till det med att det får jag göra i nästa vecka, men det är redan tisdag nu.
Natten drar sig fortare mot en ny dag. En ny dag utan dig och snart ska ditt hem tömmas, men du kommer alltid att stanna kvar i mitt hjärta. Jag kramade om din familj innan jag gick hem till mig. Tunga trappsteg i betong och sittben som för länge sedan gjort mer än ont, men det glömde jag oftast bort.
Du fanns som ett bomull kring min kropp och skyddade mig, tröstade mig. I den blåa kistan i rummet bredvid, med ett hav utav blommor.
Jag minns att ditt äldsta barnbarn berättade att han i söndags såg en ensam solros växa upp på en plats där den annars aldrig skulle kunna ta sig upp. Alldeles ensam ur den grova marken. Han ville plocka upp den, men din svärson sa att de skulle låta den vara. Vi pratade om att det kändes som ett tecken ifrån dig, för på kistan var det första han såg ett hav av just solrosor! I den stunden så kunde vi le tillsammans med dig.
Det min vän värmer mitt sorgsna hjärta.
Annalisa.. är det säkert att du har det bra nu?
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta VänskapDagen är här och jag vill inte känna
Timmarna går och snart är tiden inne. Dagen har redan kommit för begravning och minnesstund och jag har fortfarande ingen aning om jag kommer klara av det. Om jag orkar.. Pratat med hennes familj ikväll på telefon och det kändes ändå bra. Trots allt. Det ligger ett kort som jag pysslat ihop under helgen, ett par dikter.. på mitt sätt, i hennes brevkorg väntar det nu. De går förbi alldeles strax innan och hämtar upp det.
Sa att de är glada och enormt tacksamma över att jag gjort det och lovat att läsa upp det under minnesstunden.
Om jag nu går så klarar jag inte av att stå där och läsa det själv. Troligtvis blir det hennes barnbarn.
Talade om att jag ville försöka gå, men kunde inte lova och jag vet att de förstår.
Klockan 12 börjar den. Begravningen och jag vill springa härifrån för alltid.
På mitt bord står en liten vit kanin med rutig klänning. Hon var min och Annalisas lilla vän. Hon satt alltid bredvid henne på köksbordet under den tiden som hon orkade ta sig dit själv. Vi förde många långa samtal, vad vi pratade om stannar emellan oss. Mina minnen. Många av så många fler jag bär med mig i hjärtat.
Med tiden kom lilla kanin att flytta in till hennes sovrum, bredvid fönstret eller i fönstervrån. Då och då fick hon ändå vara med i våra samtal om så många saker. Så många känslor och åh vad jag saknar hennes leende.
Hennes alltid så runda, lena och goa kinder som fick hela hennes ansikte att lysa upp när jag smekte henne över kinderna.
"Lilla kanin, tänk om du kunde hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Alla andra dagar som kommer också?"
Jag vill vända världen ryggen precis som du gör just nu, för vet du..
"Världen är hård"
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta VänskapEtt litet avtryck på gräsmattan som ett minne att jag varit där
Hur säger jag tusen tack för att ni finns även om jag är osynlig ibland, kanske lite för ofta och för mycket för mitt eget bästa egentligen? Jag är bara så glad över alla era fina ord som ni lämnat efter er här. Ni lämnar stora vackra avtryck i mitt hjärta! Själv så känner jag mig mer än osynlig, hur nu det kan vara möjligt, men ändå.
Det är kämpigt nu, otroligt kämpigt och jag undrar tusen gånger om dagen om det någonsin kommer att kännas riktigt bra. Annars sover jag mest, dag som natt. Timme efter timme.
Flyr ifrån alla tankar och känslor, oro och ångest, ensamhet och saknad. Allra mest över just gråten.
Jag mår helt enkelt inte alls bra.. därför har jag heller inte haft någon ork eller lust att ens göra någonting.
Flera gånger så har jag satt mig framför datorn och tänkt skriva ett inlägg, men slutar alltid där. Hur roligt är det på en skala att återigen läsa om mina tankar som alltid fastnar i ett enda kaos? Nu ville jag i alla fall lämna ett litet avtryck i gräsmattan. Ett sådant som försvinner lika fort som det dök upp.
Ville bara säga tusen tack för att ni finns och att jag finns kvar här.. någonstans.
Alldeles för omskakad bara. Någon trampade på mig för hårt så jag har svårt att resa mig upp igen, men visst är det väl så att hur hårt någon än trampar sönder den där allra minsta lilla sköra blomman så en dag, till slut..
så vecklar hon ut sig igen och vågar sträcka sig uppåt? Säg att det inte är inbillning för vad har jag då kvar att hoppas på om det inte vore sant.
På måndag är det begravning också. Har inte bestämt hur jag ska göra än för ensam vill jag inte gå och absolut inte med någon här i huset! Vet inte ens om jag skulle orka av flera orsaker, men jag får tänka och känna efter lite till. Ingenting som jag måste bestämma just nu, gör väl allt för att inte tänka på det. Först nu som jag klarar av att titta på hennes fönster med neddragna persienner, men jag vill inte tänka på att hon inte finns där.
Jag orkar inte sakna henne så mycket som jag gör!
Kroppen orkar mindre och mindre. Mitt hjärta är trasigt och jag vill gråta, men stänger inne precis allting.
Jag mår inte ett dugg bra längre..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapNio kilo av omtanke!
'
Fått lite hjälp av mamma idag eftersom ett paket låg och väntade på mig och eftersom det skulle vara så pass tungt.. vore nog lite riskabelt om jag skulle försökt ta det på min cykel. Jag visste att det var på väg och jag visste vad det skulle innehålla, men ändå! Så gulligt av dig, som sitter därute i en soffa just nu och kanske ser en film eller vad du nu gör. Lite vila efter en veckas jobb är du mer än värd. Att någon som jag för bara någon dryg vecka sedan inte ens visste fanns har brytt sig om lilla mig känns helt otroligt.
Tack snälla dig, vad gulligt gjort av dig!
När jag river upp det vita pappret, efter en hel del brun tejp hihiii.. Så möts jag av ett färgglatt presentpapper!
Bara en sådan sak :)
Och innehållet är hela nio kilo utav alla möjliga sorters näringsdrycker i smaker jag inte ens fanns!
Min läkare har ju inte ringt tillbaka och inte har jag råd att köpa egna på apoteket, så detta är jag innerligt tacksam för. Vet inte hur jag ska kunna tacka dig nog! Jag går ju och vrider och vänder på varje liten champinjon i kylskåpet, för att sedan stänga kylen igen och spara för att jag inte har råd. Ska sortera dem och sedan vet jag inte riktigt vart jag ska börja.
Snurrar i huvudet, men mest för att jag är så otroligt trött att illamåendet kommer. Kroppen skakar och just nu känns det kämpigt.
Sedan när jag vrider runt bland de olika sorterna så hittar jag även några små presenter. Som om inte näringsdryckerna vore nog! Hoppas verkligen att du förstår hur mycket detta betyder för mig nu.
Att någon skulle göra detta för lilla, obetydliga mig känns overkligt.
Tack igen :)
Mamma och jag skulle ha cyklat ut idag var min tanke. Ville passa på medans det var sol, men inom mig gnagde den där sårbara känslan av hennes reaktion. Om hur jag ser ut och vad jag skulle ha på mig eller inte. Jag vet att hon älskar mig, men varför kan jag inte få njuta av sommaren precis som andra? Har jag någonting där "kroppen" syns för mycket, eller för tydligt, vilket nästan alltid är fallet. Spelar ingen roll om jag så går omkring hemma i mina svarta mjukbyxor hemma.
"Det syns så tydligt att du är fruktansvärt mager och det är svårt för mig att se!"
Mamma jag kan förstå det, men jag vill också få kunna vara ute och ta del av sommaren.
Nu blev det ändå inte av för snart började det att både mullra och åska. Sedan kom regnet precis lagom tills hon cyklade hem till sig. Tänk att hon lyckas nästan alltid att ha oturen att vara på väg just när regnet är på väg.
Vet inte hur länge det höll på för jag har mest mått illa och inte fått någonting alls gjort på hela dagen. Känner mig så värdelös och tjock. Tjock och ful!
Efter en stund så tog jag mig ut ensam ändå. Orkade inte bry mig ifall jag skulle vara som en slickad katt när jag kom hem, orkade verkligen inte bry mig alls. Cyklade ut och såg ett gäng ungdomar stå och prata och skratta. Killar och tjejer.. vad händer då jag närmar mig?
DE STIRRAR SOM OM DE ALDRIG SETT EN MÄNNISKA PÅ CYKEL TIDIGARE!
Precis när jag kommit förbi dom hör jag höga röster, de ekar fortfarande inom mig.
"Herregud såg ni, titta där vad mager hon är.. Åh hjälp, herregud! Titta på henne!"
Vanligtvis så försöker jag att skaka av mig sådana kommentarer, men inte idag. Så jag vänder mig om efter någon sekunds tvekan och tittar tillbaka. Möter deras blickar, var och en och då blir de tysta. Stirrar ned i marken. Jag hoppas att de skäms, men troligtvis förstår de inte alls hur ONTdet gör!
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Känner mig mest ledsen och misslyckad.
Det är ensamt hemma hos mig nu.. ensammare än vanligt. Jag känner mig tom. När jag var på väg hem så tittade jag automatiskt upp på min grannes lägenhet. Innan jag hann stoppa mig ifrån verkligheten undrade jag om hon redan lagt sig för dagen? Det var innan jag kom på att hon aldrig kommer tillbaka igen. Aldrig någonsin.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet VänskapVärlden är inte så farlig om du vågar titta uppåt
Vänder blicken tvärs över gården allt jag ser är dina neddragna persienner. Den där balkongdörren som brukar stå på glänt för att kunna ge dig en andning av sommaren är stängd. Det är precis så att morgonen har vaknat och solen borde skina rakt igenom din lägenhet, så att jag kunde ana den rosa gryningen även ifrån mig. Rakt igenom ditt hjärta till mitt. Din säng står troligtvis fortfarande bäddad, men vad spelar det för roll att försöka minnas dina dofter när jag bara kan ana dina skuggor om jag blundar. Ditt silvervita hår ligger inte utspritt över kudden och jag kommer aldrig mer att få fläta ditt hår ifrån ansiktet. Se dig le och nicka förtjust innan du sluter dina ögon för lite vila. Sängen står tom.
Jag vänder bort blicken igen, det var länge sedan som jag ens vågade eller orkade söka med min blick dit. Tvärs över gården till dig. Lägenheten är fylls utav alla dina saker, men saker kommer aldrig att ersätta en så vacker själ som din. Min morgon fick mig att börja våga.. Våga se att kanske jag klarar att ta mig vidare utan dig, hur ont det än gör. Trots allt Annalisa, så har du en plats i mitt hjärta!
jag saknar dig..
Jag vet vart jag kan vända mig när timmarna blir för svåra. Jag håller fast vid det, försöker.
Nu är det kväll och dagen blev väl inte riktigt som jag önskat. Vandrat runt ute i natt när ångesten vill kväva mig. Städat som en galning trots att det redan var rent. Varit alldeles för nära att slå huvudet i stentrappan när benen inte hade krafterna. Kanske får ta hissen med en "varning för max 530kg eller var det 350kg"? Jag är inte gammal, borde kunna flyga nedför trappan som en fjäder i vinden. Inte springa bort ifrån mig själv. Hur gör jag när alla smutsiga minnen kryper inuti skinnet?
Jag ska kämpa nu. Jag ska göra allt jag kan för att nå dit jag vill eller i alla fall en bit på vägen..
Efter en del tvekan så tog jag mig ut en liten stund. Önskar att tiden blev längre, men jag tappade fokus och varför kan inte folk sluta stirra. Jag är en människa precis som alla andra, även om jag inte ser ut precis, exakt likadant som ni.. men det gör ingen. Om det inte är enäggstvillingar med varken frisyrer eller kläder annorlunda. Så trött på att de inte kan låta bli!
Jag har lika mycket rätt att få vara ute och se sommarens dagar.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringLetar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpEtt litet ryck och jag påminns om att din röst inte hörs längre
Vandrat fram och tillbaka hela natten alldeles för rädd för att känna saknaden. Klarar inte av att se hennes fönster mitt emot mina, persiennerna är neddragna och jag vill gömma mig för hela världen. Vet inte hur jag ska kunna hantera detta. Vet inte om jag orkar.. Smög fram till din dörr i natt, men det enda som mötte mig varje gång jag kom fram var ett kort ifrån mig som jag satte upp åt dig.
"Då blir jag så glad när jag kommer hem igen" ..sa du och log så där gulligt som bara du kunde. Kunde.. ordet gör ont att skriva för du KAN INTE LÄNGRE!
En dörrkrans och ditt namn i silvertext på svart. Ett titthål utan innehåll. En lägenhet utan dig.
Jag fick nästan en timmes sömn. En timme och resten av natten och dagen har jag vandrat runt, runt, fram och tillbaka. Cyklade efter mycket mod ned till "din lilla blomsterhörna". Satt i solen en stund och önskade att jag inte vore ensam. Hade kameran med mig och kröp in i rabatten. För din skull..
Jag vet inte hur länge jag satt där mitt ibland blommorna på en liten, liten sten. Brydde mig inte om bilarna som åkte förbi. Spelar ingen roll hur dum jag såg ut. Jag har gjort precis ALLT för att tränga undan känslorna av saknad. Det gör alldeles för ONT! Mamma kom förbi ett litet ögonblick på morgonen innan hon skulle iväg, istället för att ringa sa hon. Sedan var jag igång igen.
Fotograferat, cyklat, vandrat, skissat, men allra mest känt mig TJOCK FUL och FÖRKROSSAD!
Nu sitter jag och hela kroppen skakar, som om jag när som helst ska falla ihop. Falla isär. Svimma och bli liggandes där utan varken ork eller lust att ta mig upp igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor som jag inte kan hantera.
Lägger alltid allting på kroppen. Spegelbilden växer för varje sekund och jag önskar att jag kunde förvandlas till någon annan. Någon lite fin eller bara okej.
Jag är så enormt tacksam för era kommentarer! Så otroligt tacksam för de betyder så mycket, så mycket att ni inte kan ana. Ni bär upp mig genom att finnas till. Kanske jag blir lite tystare ibland, men jag läser varje ord om och om igen. Kommer att svara när jag inte skakar lika mycket inombords och utanpå. Jag undrar hur mycket en kropp kan tåla. Hur många slag för mycket ett litet hjärta kan slå..?
En dag vill jag kunna stå som en lika stark krigare emot hela världen tillsammans med er. Lika stark för att ta mig upp igen.
Just nu är jag alldeles för trasig och oron över ännu en lång natt tar på mina krafter.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet VänskapIbland går jag sönder i tusen bitar
Ibland går jag sönder
i tusen bitar
och det tar tid
att bli
hel igen
bara för att
falla samman
i tusen bitar
igen
och igen
ibland går jag sönder
i tusen bitar
och jag är
så rädd
att känna
min saknad efter
ditt leende
som
aldrig
kommer tillbaka
till mig
igen
Etiketter:
Bilder Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapFörsöker fånga dina hjärtslag men du har släppt taget för alltid
Vandrar fram och tillbaka, sitter med jackan på mig. Vet inte om jag ska springa ut eller springa bort. Gått fram till din dörr.. tittat på kortet jag för länge sedan gav dig. Ett av så många små lappar om hur mycket jag saknade dig när du inte var där. Om hur mycket jag tyckte om dig, eller helt enkelt ett litet "Välkommen hem" i ett ritat hjärta efter en tur till sjukhuset. Nu är dörren låst och jag kan inte längre smyga in för att se om du är vaken eller skiner upp i ett leende då våra blickar möts.
Under fyra år har vi haft varandra och jag minns de första orden jag sa till dig, som vi skrattat åt flera gånger.
"..hej är det du som har glömt släcka din ytterlampa.. jag ville bara säga det.."
Vi har legat skavfötters och pratat om allt och ingenting. Du var sängliggandes mest hela tiden på grund av din värk i ryggen. Lyssnade på musik som ända in i det sista fick dig att känna lugn.. nu ligger cd:n där tyst och jag vet inte om jag vill ha den tillbaka. Den var ju du, en del av dig ifrån mig.
Kvar står jag nu ensam, du somnade in igår. Ingen var där.. ingen. Ensam i en sjukhussäng finaste, älskade vän jag önskar att du somnade in utan plågor. Utan att känna dig så ensam som vi så många gånger pratat om.
Hade du din "brumsingen" hos dig? Han som nästan alltid låg vid din sida vid kudden, goaste nallen du pussade på kinden och sa att mamma är här. Fanns han hos dig?
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, det gör alldeles för ont.
Du skulle kunnat vara min mormor. På sätt och vis blev du som en extramormor. Vänskap har ingen ålder.
Jag minns turerna vi gick tillsammans. Till "din blomsterhörna" och du satt och vilade på rullatorn medans jag satt på knä och fotograferade. När vi gått för långt så satt du där fram och jag körde dig, som vi skrattade när folk vände sig om, men det spelade ingen roll. Det var du och jag på äventyr.
Jag vill minnas när du satt i solen och log. Ditt hjärta var större än någon annans. Du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Vi hade många hemlisar tillsammans, minns du det.
Kan du se mig nu hur vilsen jag är utan dig?
Jag vet att du ingenting hellre visste än att jag skulle få må bra, men just nu vill jag inte känna någonting.
Det gör alldeles för ont. Annalisa du fattas mig!
Jag skulle vilja gå ut och plocka blommor till dig och ställa på ditt bord som så många gånger förut, men då skulle de bara vissna lika fort som mitt hjärta försvinner. Nu får jag aldrig mer känna dina runda kinder under mina fingertoppar, möta ditt leende när synen blev allt sämre. Ändå så visste du att det var jag.
Din röst försvann och till slut lyfte du inte längre ditt lilla pekfinger, som för att tala om att du var törstig.
Jag fick lära känna dig på nytt, men jag vet att du fanns kvar därinne och nu bor du i mitt hjärta.
Du kan få mina hjärtslag om du vill?
Snälla väck mig någon och säg att det inte är sant. Du får inte lämna mig nu!
Fyra år och det känns som en evighet, nu har jag ingen kvar här. Det är tomt och jag hörde några grannar påpeka att din lägenhet nu är ledig.. att den skulle passa till dom. jag vill inte ha dom där (och jag vet att du skulle känna detsamma).. om du bara kunde säga det högt. Nu ligger du där ensam.
Ååh, jag vill inte att du ska vara bortsliten ifrån mig!
Jag torkade dina tårar och du torkade mina. Kommer jag att vandra fram och tillbaka till din dörr nu och känna på dörren tusen gånger utan att förstå att du aldrig mer kommer att möta mig med ett leende?
Jag orkar inte känna såhär.. jag vill inte mer, men jag får försöka kämpa för din skull.
Jag lovar att försöka göra dig stolt, men jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop. Det är svårt att måla dina kinder rosa till och med i min fantasi..
Försöker andas lugnt för din skull, mina andetag istället för dina.. eller mina andetag åt dina.
Du lever i mitt hjärta
för alltid.
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapÄlskade syster jag saknar dig.. saknar dig så!
Varje dag fattas du mig.
Varje dag finns du i mina tankar och min kärlek till dig har inga gränser. Åtta år har nu gått sedan cancern tog dig ifrån mig, ifrån oss alla. Åtta år som känns som en evighet, men samtidigt som om det vore igår..
eller alldeles nyss.
Ett ögonblick och hela världen blev aldrig densamma igen. Inte utan dig. Så mycket jag inte hann säga till dig och nu finns du inte längre här. DU FATTAS MIG! Det är tungt idag.. tårarna
får min kropp att spännas likt en pilbåge.
Försöker att hålla ihop, försöker att inte bryta ihop i gråt.. rädd att tårarna aldrig ska ta slut.
Cyklade ut och plockade nya liljekonvaljer och ställde vid din grav. Kan du känna doften spridas i vinden? Det var skönt att få vara hos dig ensam. Bara du och jag syster, bara du och jag en stund..
Jag trodde att jag skulle brytas sönder och hela min kropp skakade. Ena stunden så ville jag ha någon mer hos mig för att nästa stund vända mig om flera gånger och hoppas att få vara där..
bara med dig.
Det gjorde ont. Det gör ONT!
Varför tog cancern dig ifrån mig, varför?
Jag kommer alltid, alltid att älska dig och
du finns i mitt hjärta.
Etiketter:
Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig själv
Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Vilsen i mig självPromise me you´ll always remember that you´re braver than you belive and stronger than you seem, smarter than you think
Dagarna har sakta tagit sig framåt även om det mest känns som bakåt. Jag märker att vikten går nedåt samtidigt som känslor och tankar gör allt för att övertyga mig om helt tvärtom. Det är nu som all den styrkan behövs. Allt det mod som får mig framåt istället för snubblandes bakåt. Jag känner mig tom och ändå så gråter jag över precis allting och ingenting.
Under flera dagar har jag försökt att hitta tillbaka hit, men jag får erkänna mig besegrad av rastlösheten, ångesten och nästan alla dygnets timmar invirad under en filt i favoritfåtöljen. En natt.. en natt på flera månader har jag lyckats ta mig till sängen.
Jag vet att det låter helt idiotiskt och kan förstå om ni tycker att det låter sjukt, men ändå..
ska jag vara ärlig så tror jag att jag sväller upp av att ligga för lågt med huvudet. Så, nu var det sagt och alla kan skratta åt mig!
Vet inte hur jag ska komma förbi detta, även att jag måste ha fönster och balkongdörr öppen om nätterna. Att frysa får mig att känna mig tryggare. Jag får panik om jag inte får frisk luft.
Klarar inte av elementvärme som ger mig huvudvärk. Soldränkta sommardagar älskar jag och mår bra av, men just elementvärme är lika med sprängande huvudvärk.
Och nu börjar detta inlägg bli totalt meningslöst. Alldeles för trött helt enkelt och även den sidan har väl rätt att andas härinne. Igår försvann julen för att inte titta fram än på en lång tid. Har ni snö?
Här kom det några snöflingor, men de dog innan de landade på marken. Hur mycket jag än längtar efter en riktigt varm sommar, så får snön gärna komma nu och inte när våren börjat titta fram.
Inte okej att lura bort våren.
Meningslösa ord ifrån en meningslös tjej.
Var det rädslan, smärtan eller var jag inte redo att se sanningen?
Stunden kommer aldrig att komma tillbaka. Du kommer aldrig tillbaka. Det gör så ont varje gång som jag tänker på det och jag gör det ofta, ofta.. Varje dag finns du med mig. Jag bär dig i mitt hjärta.
Åren som du fattats mig är olidligt många, inte bara för mig utan så många andra. Om jag kunde skulle jag byta plats med dig. Du var en kämpe och nu är du en ängel för alltid så älskad och saknad.
Jag hatar den vidriga cancern som tog dig! Jag hatar den!
Jag saknar dig något oerhört och jag önskar att jag kunde få tillbaka den dagen som du somnade in. Den dagen då jag inte hann säga alla de orden som plågar mig för alltid. Jag hann inte, jag hann inte fram till dig.
jag vet inte om det var rädslan, smärtan eller om jag inte alls var redo att inse sanningen. Att du tänkte lämna oss för alltid. Just då och just nu önskar jag att de där milen emellan oss endast var millimetrar, men det är försent. Jag fick inte säga hejdå, jag fick inte säga att jag alltid, alltid kommer att älska dig och jag är ledsen över att jag inte klarat av att bli den du skulle önskat att jag vore.
Det gör ont, nej det skaver ordentligt ibland då någon säger att jag inte "lever livet och njuter för det jag har".
Det skaver, river sönder mig inifrån, för de kan inte se min strid. De kan inte se mina känslor eller ens veta allt som jag brottas med.
Nu vill jag inte låta ynklig eller att någon ska tycka synd om mig, för det är helt enkelt du som borde vara här istället. Det är den känslan som jag får, känslan som jag inte blir fri ifrån.
Jag vill ha dig tillbaka. Snälla kom tillbaka!
Du fattas mig........ du fattas mig. Ett pussel utan just den där speciella biten, kan aldrig bli som förut.
Det finns ett hål i mitt hjärta. Samtidigt som det är överfyllt av kärlek till dig älskade syster.
Känslan
Jag vill lägga mig på golvet och låta saknaden rinna ut ur min kropp. Gråta tills inga tårar finns kvar.
DET GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!
Älskade systers födelsedag och hon finns inte längre här. Hon finns inte längre här och jag klarar inte av smärtan som ständigt finns hos mig. Varför togs du ifrån oss och varför lämnades jag kvar istället?
Känslan, saknaden, kärleken är för stor för att sättas i ord.
Jag vill bara gråta tills ingenting längre finns kvar av mig.
Etiketter:
Bilder Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta
Cancer Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Storasyster Trasigt hjärta
