Dagarna har passerat i ett grått moln den mesta tiden. Ibland har solen tittat fram och nästan inbillat mig att den log, speciellt för mig. För visst är det okej att drömma. Att önska, i alla fall tills regnet plötsligt öst ned och det slutat med att jag stått där som en slickad katt från topp till tå. Vart har den varma, härliga sommardagen tagit vägen? Jag försöker finna mig själv lite grann, men jag måste medge att det är svårt.

Åt vilket håll ska jag gå? Snälla tala om vart jag ska ta vägen.. för som det är nu går jag ständigt vilse.

Om jag vore så mycket starkare då, när jag för första gången låg inne för min anorexia. Om jag redan då hade kunnat se hur fel allting var. Min spegelbild visade någonting som inte fanns.

Många gånger känner jag mig, överflödig. Osynlig. Borttappad. Förlorad.

 

Någonting som fortfarande kanske inte finns. Orden studsar endast fram och tillbaka och det finns ingen att jonglera dem med. Så frågan är, hur ska jag kunna se en liten skymt av mig själv om så ens på ett väldigt långt avstånd?

 

Nu blommar det på min balkong. Härligt! För min del skulle det få flytta in bra många fler blommor som jag kan sjunka in bakom och bara vara. Sommarvärme kom till mig för jag behöver dig!

 

För en kort stund

fick mina tankar dansa

barfota

i det gröna sommargräset

 

jag släppte själen fri

och lät den leka

bland lättvispade sommarmoln

 

odlade rosor på kinderna

och strödde glitter

i mina ögon

lät vinden blåsa liv i min trötta kropp

 

i några ögonblick

log världen mot mig

 

 

 

Du gav dig ut på spår du inte kände till

och dina fötter

kunde inte hitta fotfäste

bland vrakspillror av lik

 

när du grät tårar av vanmakt

kunde jag inte annat än titta på

och skratta

åt din patetiska gestalt

 

din hand fann inte längre någon

att hålla i

en tröst i ett iskallt mörker

där du snubblande irrade runt

utan att finna vägen ut

 

säger jag åt spegelbilden

krossar den

och går..

 

 

Om jag tittar rakt upp emot himlen ser jag dem som tusentals prickar med små, sköra, vackra vingar dansa fritt med vinden. Deras färd tycks helt lekfull och fri. Svalorna täcker mitt synfält på en härligt sätt och jag kan inte annat än le då en och annan ibland dyker hastigt nedåt och försvinner under taket precis ovanför mitt huvud.

Det är där de bor. Det är där de andas så fritt som jag önskar.

I morse vaknade jag av att en liten fågel hade tagit sig in till mig och flög runt, runt uppe vid taket samtidigt som den letade efter vägen ut. Ibland tog den en paus och satte sig uppe på golvlampan, tycktes titta lite försynt på mig där jag låg allt annat än vaken. Den fann sin egen väg ut någonstans emellan min dröm och verklighet.

Jag somnade om. Tröttheten har tagit ganska mycket tid, men jag tar mig upp igen.

jag har tagit mig upp tidigare, så varför inte denna gången?

kände hur hjärtat rusade iväg igår kväll och det gjorde mig väldigt rädd. Ensam och rädd, men imorgon är en ny dag. Den måste helt enkelt bli bättre.

 

 

Tröttheten har styrt det mesta en tid nu. Tröttheten och alla tankar. Vilken plats är till för mig, eller finns det ingen plats.. ingen mening? Solen har tittar fram så det har blivit lite vila på balkongen. Härligt. Jag älskar solen och vet inte om det finns någonting som får mig att må bättre än just solen. Vänner och de som står mig nära såklart, men annars vinner solen med hästlängder.

Midsommarafton var jag hos min tvillingbror och när vi satt där vid bordet så kom tröttheten smygandes.

Åt min sallad och blundade lite, för ett kort ögonblick. Somnade. Kunde inte hålla huvudet uppe, så där satt jag en stund och sov innan jag kröp in till soffan och somnade om. Tror att jag låg där ganska länge helt omedveten om vad som hände omkring mig. Tydligen så finns det mycket sömn att ta igen. Solen tittade fram igen tills det blåste och regnet kom. Svenska midsommar eller vad?

Vissa dagar har jag tyckt mig se någon alldeles för smal person i spegelbilden, tills stunden därefter förvrängts till helt otympligt tjock och ful. När ska jag lära mig att tycka om mig själv för den jag är?

 

Jag längtar efter en riktigt varma och soliga dagar. Längtar så det skaver lite i hjärtat.

Behöver gå till tandläkaren, men ingen chans att jag har råd till det så ibland vill jag bara ge upp.

..får hoppas att det blir bättre väder imorgon. Alldeles för kallt och trist idag. Det blir en krypa under filten dag med några tidningar. Kan kännas gott det också. Försöker att hålla humöret uppe.

 

Tillbringat dagen med mamma, tvillingbror, två småkillar och storebror.

Det var en intensiv dag för mig som annars mest är ensam eller två.. solen sken, men det var kallt. Jag kände mig nöjd och lugn, myste med småkillarna på de enklaste sätten. Tätt intill i soffan när äldsta killen spelade spel.

Matade lilla killen, som egentligen visst kan äta alldeles själv, men visst vill vi alla få vara extra små stundtals och då fick faster mata. Så med vänsterhanden balaserandes bröd, dressing och hamburgare till honom och med andra handen balansera mina tomater, gurkbitar, paprika, sallad och lite rödlök. Tänk så lite en dag kan göra mig glad. Det var en väldigt trött tjej som kom hem senare på eftermiddagen och jag kan ärligt säga att rummet snurrade runt lite extra.

Och när timmarna gick förbi en och en, insåg jag hur långt jag har kvar till friheten. Friheten ifrån anorexian!

Jag sa till mamma att jag kunde se hur smal jag verkligen var.. är.

"Det är det vi ser varje dag, du är fruktansvärt mager och det är skrämmande!"

 

(det gör så ont att höra.. att se ängslan)

Det ska inte behöva vara så SVÅRT att VÅGA ÄTA!

jag känner mig så långt ifrån alla andra. Har under en lång tid nu känt mig, utanför alla andra.

 

Uppdateringarna har varit dåliga, sorry. Antingen så har internet strulat precis då jag skrivit ett långt inlägg och då tappar i alla fall jag gnistan. Magen har krampat enormt och tröttheten har tagit över helt i stunder då jag behövt den som allra mest. Jag har efter att talat med mamma i telefon, bestämt att jag skulle cykla ned till henne, eller rulla nedför backen.. men så har jag endast tänkt blunda lite först. Vila ögonen en stund och somnat i ett par timmar så mamma undrade vart jag tagit vägen när jag väl kom hem till henne. Sedan somnar jag några timmar även där. Nätterna är återigen fyllda av Flashbacks som gör att när jag vaknar tidigt på morgonen vågar jag varken ANDAS eller röra det allra minsta på mig! Det handlar om rena SKRÄCKEN! Att inte veta om det händer där och just nu, avskyr dessa nätter.

Förra lördagen så var jag på marknad och festivalsyra, även om jag hoppade över själva karnevalståget. Kände att det blev för mycket. Träffade lite bekanta på stan och att jag som mest flyr undan allt vad folkmassor är, det var en enorm seger för mig. JAG KLARADE DET! När mamma ringde senare på kvällen och berättade att hon tittat på karnevalståget och sa att

-"Du skulle aldrig orkat vara med och du hade frusit för mycket"

Ja, det fick mig en funderare.. ledsen över att det är så, men jag fryser ju alltid. Att fråga mig är som att fråga en pingvin om den svettas i en öken, eller det var säkert en knäpp tolkning, men jag är inte riktigt vaken ännu.

Allt jag vill är att få komma till havet och jag blundar och drömmer mig bort. En dag min vän, en dag..

Det blev en salig blandning, men så har det varit i ett litet mindre format. Det som får mig att falla ned är att inte ha någon att riktigt prata med och så fort jag ens nämner någon dröm så raseras den. Så nu håller jag dem för mig själv, för den känslan jag får då. Att bara lägga mig ned och gråta helt förtvivlat och att släppa mina drömmar är det allra sista jag vill.

Vad är det egentligen som jag gör med mig själv? Jag borde kanske ge mig själv en kickspark där bak och vakna till eller är min spegelbild lika stor och tjock som jag ser den. Jag är förvillad minst sagt och vet inte på vilket ben jag ska stå. Medans jag kan se på andra som äter utan ens tänka på varför, de bara gör det. Så sitter jag och har ångest över några fåniga pärltomater, vilka jag för tillfället fått som någon trygghet. Ändå kan inte trygghet innebära ångest! Hur knäppt är allting!

Fastän jag springer i uppförsbacke så vet jag att till slut så landar jag med ansiktet i gruset, förr eller senare och jag vill ingenting hellre än att få vara fri. levande!

En del av mig skriker åt mig att vandra runt köksbordet hela natten för att förbruka kalorier, medan den andra viskar tyst att jag ska vila kroppen inför en ny dag imorgon. jag kanske ska sluta skriva snart och försöka låta den tysta vinna sin seger..

 

 

Det finns inte ord som skulle kunna nå ens fram till gränsen av vad jag längtar efter havet!

Så jag försöker att hålla gnistan uppe, le emot solen för om jag så ska krypa fram.. så ska jag dit.

Det är där jag kan andas på riktigt och känna mig fri. Det är där som jag mår som allra bäst.

Drömmen är en solresa långt bort.. så nu får jag leta efter livets lotteri för att ha råd att åka iväg.

Längtar så jag får gråten i halsen.

Annars kämpar jag på med allting, ingenting som jag orkar skriva om just nu. Tittar upp emot solen istället. Försöker intala mig själv att "jag är inte tjock - jag kan flyga".. just nu går det inte så bra, men jag ger inte upp!

 

Likt fjärilens sköra vingar

har mitt liv brustit

och på gränsen till andra sidan

har jag viskat för mig själv

 

 

jag var flickan i snökulan

utan chans att ta sig ut

en legofigur

utan sidan soldater

 

jag hade inte två vita hästar

inget skyddande skal

bara mina brustna vingar

 

 

idag har jag mina vingar

för ett ögonblick

intill mina skuldror

och jag kan försiktigt säga