Sommarens fräknar blev vitare än snö på ett ögonblick
vore liten.. men inte ens då ville någon måla tillbaka mina fräknar.
Huvudet slog hårt mot skogens grenar, varje sten lämnade spår i huden. En smutsig. äcklig, grå tröja
dolde allt det vidriga....... när det vita gjorde att mina fräknar försvann.
Du har gjort att jag ligger i fåtöljen återigen med hammaredn bredvid mig.
Jag slår och slår, hårdare och hårdare.
Allt för att tränga undan det omöjliga.. ändå kan jag inte sluta slå.
SLÅ PÅ MIG FÖR DET GÖR ONT!
Jag kommer på mig själv med att inte längre kunna gömma mina känslor så bra, gråter som ett litet barn
och jag SLÅR MIG HÅRT MED HAMMAREN.
.................hoppas fortfarande att det ska hjälpa mig.
Jag gråter högre, HÖGRE, HÖGRE,men det spelar ingen roll då jag inte är någonting för någon.
(..varför fick ag inte lära mig redan i skolan att fräknar inte ska målas vita av kladdig smet?)
Jag vill kräkas för jag avskyr allt du tvingar mig att göra medans du stönar och ler.
Jag saknar ditt leende.. men jag saknar mitt så mycket mer
Jag har saknat mitt leende så mycket mer än ditt.
Snälla sitt inte och tro att jag inte bryr mig om hur du mår, vad som händer i ditt liv eller hur du mår.
Jag tror innerst inne att du redan vet att jag alltid finns vid din sida, mycket mer än min egen.
Hur ska jag börja förklara allt som jag varit med om under denna tiden?
Jag vet inte alls hur jag ska få ihop orden på sina rätta platser och jag kan inte fråga någon annan.
Tror att det får bli lite här och lite där, finns ingen möjlighet att samla det i ett och samma inlägg.
Först så vill jag tacka er som har varit tålmodiga, ja många gånger oroliga, att ni tittat in under hela denna
period. Ni som skrivit mejl, sms, ringt eller kanske gjort allt för att finnas för mig genom facebook.
Ni som har ringt och aldrig gett upp, vågar inte svara på obekanta nummer eller den största rädslan, när
dörrklockan ringer.
Tack för att ni alltid har stannat kvar hos mig!
PANG! Så slår skyddsmekanismen på som hårdast och jag gömmer mig allt djupare inom mig själv.
Hjällp, jag vet inte vad jag ska börja skriva ner... för min skull. Hur många gånger de senaste veckorna
speciellt, att låsa bloggen för att inte den ska nå till verklighetens monster...?
Inte så att den helt plötsligt är borta, ni får veta i tid och kan följa mig även om det blir så.
Jag är så livrädd att den ska nu ut till monstret som nu krossar sönder min själ.
Sliter sönder lager av bomull och tar livet av mig sakta, men säkert.
Nu ska jag skriva mer öppet. För min skull, men var går gränserna? Att skriva i kodord som ingen annan än
jag vet innebörden av. Jag måste få bearbeta allting om jag visste hur. Vad är det bästa sättet?
Jag känner mig så förlorad. FÖRLORAD och TRASIG INUTI och UTANPÅ!
Jag sätter på mig min clownmask och låtsas att allt är bra trots att jag är närmare
döden än livet.
Det handlar inte enbart om min kamp med att bli fri från ANOREXIAN utan nu handlar det om
någonting jag har svårt att sätta orden på. Sätta orden på klart och öppet för er, men även för mig.
Den verklighet jag lever i, nej knappast orkar andas i... sexuelle övergrepp, våldtagen igen... igen.
Snälla, stanna kvar!
Det är nu mer än någonsin som jag behöver känna att jag har stöd.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
