Sommarens fräknar blev vitare än snö på ett ögonblick
vore liten.. men inte ens då ville någon måla tillbaka mina fräknar.
Huvudet slog hårt mot skogens grenar, varje sten lämnade spår i huden. En smutsig. äcklig, grå tröja
dolde allt det vidriga....... när det vita gjorde att mina fräknar försvann.
Du har gjort att jag ligger i fåtöljen återigen med hammaredn bredvid mig.
Jag slår och slår, hårdare och hårdare.
Allt för att tränga undan det omöjliga.. ändå kan jag inte sluta slå.
SLÅ PÅ MIG FÖR DET GÖR ONT!
Jag kommer på mig själv med att inte längre kunna gömma mina känslor så bra, gråter som ett litet barn
och jag SLÅR MIG HÅRT MED HAMMAREN.
.................hoppas fortfarande att det ska hjälpa mig.
Jag gråter högre, HÖGRE, HÖGRE,men det spelar ingen roll då jag inte är någonting för någon.
(..varför fick ag inte lära mig redan i skolan att fräknar inte ska målas vita av kladdig smet?)
Jag vill kräkas för jag avskyr allt du tvingar mig att göra medans du stönar och ler.
Jag saknar ditt leende.. men jag saknar mitt så mycket mer
Jag har saknat mitt leende så mycket mer än ditt.
Snälla sitt inte och tro att jag inte bryr mig om hur du mår, vad som händer i ditt liv eller hur du mår.
Jag tror innerst inne att du redan vet att jag alltid finns vid din sida, mycket mer än min egen.
Hur ska jag börja förklara allt som jag varit med om under denna tiden?
Jag vet inte alls hur jag ska få ihop orden på sina rätta platser och jag kan inte fråga någon annan.
Tror att det får bli lite här och lite där, finns ingen möjlighet att samla det i ett och samma inlägg.
Först så vill jag tacka er som har varit tålmodiga, ja många gånger oroliga, att ni tittat in under hela denna
period. Ni som skrivit mejl, sms, ringt eller kanske gjort allt för att finnas för mig genom facebook.
Ni som har ringt och aldrig gett upp, vågar inte svara på obekanta nummer eller den största rädslan, när
dörrklockan ringer.
Tack för att ni alltid har stannat kvar hos mig!
PANG! Så slår skyddsmekanismen på som hårdast och jag gömmer mig allt djupare inom mig själv.
Hjällp, jag vet inte vad jag ska börja skriva ner... för min skull. Hur många gånger de senaste veckorna
speciellt, att låsa bloggen för att inte den ska nå till verklighetens monster...?
Inte så att den helt plötsligt är borta, ni får veta i tid och kan följa mig även om det blir så.
Jag är så livrädd att den ska nu ut till monstret som nu krossar sönder min själ.
Sliter sönder lager av bomull och tar livet av mig sakta, men säkert.
Nu ska jag skriva mer öppet. För min skull, men var går gränserna? Att skriva i kodord som ingen annan än
jag vet innebörden av. Jag måste få bearbeta allting om jag visste hur. Vad är det bästa sättet?
Jag känner mig så förlorad. FÖRLORAD och TRASIG INUTI och UTANPÅ!
Jag sätter på mig min clownmask och låtsas att allt är bra trots att jag är närmare
döden än livet.
Det handlar inte enbart om min kamp med att bli fri från ANOREXIAN utan nu handlar det om
någonting jag har svårt att sätta orden på. Sätta orden på klart och öppet för er, men även för mig.
Den verklighet jag lever i, nej knappast orkar andas i... sexuelle övergrepp, våldtagen igen... igen.
Snälla, stanna kvar!
Det är nu mer än någonsin som jag behöver känna att jag har stöd.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våldtagen
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet VåldtagenVad skulle hända om du visste?
Jag kan inte hålla andan i mer än en minut. Hur mycket jag än försöker att springa åt höger så sliter du hela tiden mig åt fel håll. Det är så många som vill säga precis hur allting ska vara, men det är ändå alltid jag som får dra det sista tysta andetaget. Vad skulle hända om du visste att jag varje sekund slåss mot mina egna känslor, mina egna tankar,för inte kan du veta om de är rätt eller fel.. inte heller är det så säkert
att dina är de enda rätta. Tårarna har bränt sönder mig, gjort hål i hjärtat utan att riktigt orka ta sig ut.
Dränk mig gärna i dina ord.
Det spelar ingen roll längre för jag vet att jag kan lära mig flyga bara du ger mig tid att bevisa det.
Kanske jag faller.
Kanske jag faller så hårt att jag inte tar mig upp igen, men jag har i alla försökt.
Vad skulle hända om du visste att jag längtat efter att försvinna ifrån min egen kropp så mycket att alla krafter gått åt till att överleva.. andas över ytan eller strax under ytan?
Idag var jag ute för första gången på en evighet. Satt på biblioteket och spelade schack med min
brors äldsta kille. Ingen lång stund, men jag hann njuta av att möta hans bruna ögon och finurliga leende.
Det är kämpigt, kämpigt till tusen. Jag är blekare än ett spöke och jag har tillbringat all tid på en och samma plats dygnen runt. Inte konstigt att livslusten runnit ifrån mig. Ingen orkar leva så.. ändå är det allt jag klarat av.
Får starka äckelkänslor av att se mig själv. Se min kropp, mina armar, mina händer..
ja inte ens mina händer klarar jag av att se. Har lärt mig att stänga av synen, fokusera på en prick på golvet eller en liten fläck någonstans även om den är påhittad.
Stänger av så jag orkar leva. Avskyr att kännas vid kroppen när jag går, när jag sitter. Drar i tröjan tills hela händerna försvinner. Drar filten över huvudet och allt blir svart.
Spelar det någon roll eftersom allt är redan svart inuti?
Mamma var förbi en liten stund igår. Hon satt på en fåtölj och jag på den andra. Tyst. Ingen tv, ingen musik.
Jag orkade inte säga någonting trots att jag ville skrika,
"Ta mig härifrån, ta mig härifrån mamma för jag orkar inte leva längre!"
Ville prata med henne om hur dåligt jag verkligen mår.. få det ur mig så det inte blir för mycket, som nu. Som då.
Till slut fick jag göra allt för att låta bli kasta iväg skorna tvärs genom rummet. Mamma jag behövde dig så mycket i den stunden samtidigt som jag inte klarade av att vara i mig själv. Det är svårt att vara med någon annan när jag vill krypa ur mitt eget skinn. Jag hatar anorexin så mycket, men jag hatar mig själv lika mycket.
Hur ska jag kunna få dig att förstå mamma?
Hur ska jag få dig att förstå och stanna kvar och lyssna utan att dra ner dig själv också?
Nu har jag fått en remiss till en MR undersökning i april. Mellan 30-60 minuter ska jag ligga där.
Vad visade då mitt EEG undrar är det många som undrat..
"....visade ett avvikande fynd..." Så en MR undersökning skulle sändas på remiss och sedan ett återbesök av läkaren för att diskutera läget, som det stod på brevet jag fick. Jag fick därefter två exakt likadana brev, på samma dag, med tiden för MR undersökningen. Är det så viktigt eller är de så snurriga?
I vissa fall kommer de ge en kontrastinjektion i ett blodkärl i armen. Jag vill få veta varför jag blev medvetslös hos mamma. Minns ingenting. Vet ingenting. Frågar inte mamma om det heller för jag vet att det var hemskt för henne. Vet att hon trodde jag skulle dö. Hon har varit beredd på det under lång, lång tid.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetMedvetslös, tårar och en kamp
Egentligen så vet jag inte riktigt vad som hände. Går och väntar på svar ifrån undersökningen som skulle upp till Linköping först.. men först och främst. Nu tar jag det lite mer ifrån början.
Under en lång tid var jag betydligt sämre. Det började redan tidigt i höstas om inte tidigare. Jag blev lite van att ha det så. Minns att jag inte berättade för mamma om hur det låg till utan det gick en tid.
Sa ofta att jag ville vara ensam eller om hon hälsade på försökte jag hålla mig stilla så jag inte avslöjade mig.
Mamma blir otroligt orolig över allt så att berätta skulle gjort henne förtvivlad.
Ja, vad var det nu det började med?
Jag blev konstant yr och det var ingen vanlig yrsel som vid lågt blodtryck. Då går det över lite efter en stund, men nu var det betydligt värre. Kunde inte ens blunda eller blinka, kunde inte röra huvudet sakta, sakta åt sidan eller ens röra fingrarna utan att hela rummet snurrade och det var hemskt. Nu bor jag ensam så att förflytta mig innebar en noga planering... skulle jag hinna innan jag svimmar?
Denna yrsel pågick konstant fram till början av året. Flera månader med yrsel oavsett om jag stod upp, satt eller låg ner. Jag vågade knappast ta mig ut genom dörren för att slänga soporna.
Mamma fick veta så småningom. Jag kunde inte hålla det i hemlighet längre.
Hon kom och tittade till mig allt oftare och ville knappast gå ifrån mig. Jag satt ihopkrupen under en filt och orkade eller kunde inte göra någonting speciellt. Julen kom och likadant var det då.
Mamma var hos mig på nyårsafton. Vi stod på min balkong och det kändes rakt igenom kroppen med alla raketer ifrån höger och vänster. Tänk att stå på femte våningen utan några hus i närheten så nog blev det fyrverkerier genom skelettet hihi..
Min yrsel gjorde att jag mest var hemma. Utom en gång då jag var hos mamma.
Vet att jag gått undan för att vila i en fåtölj. Det är allt jag minns....................
Mamma satt bredvid, vet inte om hon skulle fråga om något eller varför.
Hon har senare berättat för mig att jag blev medvetslös och att hon inte vågade lämna mig för en sekund.
Detta var i början av januari. Det blev akuten och medicinavdelningen.
Läkarna kunde inte säga vad det berodde på eller varför det hände.
Vad det än beror på så vill jag veta!
Kommer det hända igen, ska jag gå med oron att jag en dag ligger på golvet medvetslös i min lägenhet?
Nu fick jag en remiss till EEG och det är det svaret som jag väntar på nu. Det som först skulle till Linköping.
"det är inte ovanligt om det dröjer en månad"
En månad?
Jag minns inte riktigt när detta var, men ett par veckor har det troligtvis gått.
När jag varit hemma i en vecka så blev jag yr igen och hann inte ta tag i någonting.. jag svimmade
och föll baklänges. Slog i hela ryggen och revbenen mot golvet. Aldrig trodde jag att jag kunde ta mig upp.
Det var en fruktansvärd värk!!!
"..nu får jag ligga här tills någon kommer"
Ironiskt nog så tänkte jag mest på att inte kan jag ligga här ifall mamma kommer.
Mamma lilla du blir så orolig.
Efter det fallet fick jag sprickor och frakturer i mitt skelett, mina revben.. Nu är det att vänta tills det läker.
Klarar inte nysa, inte hicka, inte röra på mig som tidigare utan att skrika av smärta. Jag hyperventilerade hela tiden, för det gjorde ont att andas. Allt detta har gjort mig deprimerad och ledsen.
Instängd i min lägenhet och inte ens kunna vila huvudet på fåtöljens ryggstöd.
Då skulle jag slappna av vilket gjorde tusen gånger ondare!
Det går åt rätt håll nu vilket är skönt.
Vad som kommit till är detta självhat, äckel, att jag är tjock och ful, värdelös.... orkar inte.
Ofta vaknar jag varje timme och måste kväva skriken av ren panikångest! Hur många gånger som jag tänkt att nu orkar jag inte leva längre är oräkneliga. Livet är en kamp. Jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom detta, men hjälp vad det är svårt.
Det var lite kortfattat om vad som min tysthet beror på.
Ta hand om er för ingen vet vad som händer om fem minuter eller imorgon.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetVilse i blåbärsskogen och kampen mot min anorexi
Sitter ihopkrupen längs skogens blåaste bär. Solen gör att det tittar fram små, små prickar omkring mig och äntligen var jag där igen. Frågat mamma i några år nu om att åka iväg och plocka blåbär.
Jag drar mig längre och längre bort ifrån mamma och hennes vän. Bortifrån bilen och stigenoch jag trivs som bäst när jag kan låta mina tankar vandra som de vill.
Tystnaden.. ja bortsett en ettrig fluga som hela tiden ville göra mig sällskap i ansiktet.
kan väl kalla det som en vänskaplig klapp när jag ivrigt försökte vifta bort den. Blev inte biten av några mygg eller knott för de fanns inte. Inte runt mig ialla fall.
Så när jag plockar som mest ringer min mobil. Att plocka fram en mobil med händer färgade i blått är inte lätt.
Visst hade jag landstingets engångshanskar, men dom var blå. Blå händer betyder blå mobil :)
Slet av mig handskarna och hann nästan svara. Efter andra försöket hör jag mammas röst..
-"Var är du, jag kan inte se dig för du försvinner bland blåbären!"
Intalade henne om jatt jag inte gått vilse.
-"Jag sitter här borta och jag har inte kommit vilse mamma"
Hon lugnade sig en aning.
Försvinner bland blåbären?
Okej jag hade en blå-vit randig tröja, men mitt hår påminner väl mer om en champinjon eller kantarell till färgen?
Trivs bäst i små, lugna sällskap och även om det inte var någon mer än vi tre, var det skönast att plocka ensam. Tre stycken kan inte plocka ifrån samma lilla plätt. Lyckades få ihop fem liter blåbär och de ligger nu nedkylda i frysen. Två mindre och en större burk. Hoppas att de inte färgar av sig.
-"OJ, vilka fina bär du hittat!"
..vem plockar de fulaste?
Idag är jag så trött, så trött.
Sedan fick jag en kommentar häromdagen, tänkt skriva ett inlägg med olika frågor och troligen ha en frågestund så ni kan få ur er alla undringar. Vill bara säga en sak och det är att
Jag kämpar varje dag, varje stund med min anorexia och efter att varit svårt sjuk i över 20 år skulle jag inte ens suttit här nu om jag inte KÄMPAT!
Skulle vilja skriva IP adressen för att vara anonym, det går att spåra, är fegt och det sårar. Jag sitter inte och beklagar mig varannan rad över hur kämpigt det är att inte ha råd med mat, inte råd att hitta på saker, köpa kläder vilket jag behöver och jag klagar inte heller över vare sig allt jag gått igenom i mitt liv (vilket bara två personer vet det mesta av.. inte allt) Jag klagar inte över hur min kropp mår i tid och otid.
Varför jag inte söker behandling till SCÅ Capio eller Mando?
Har du råd att betala vården och mina räkningar?
Du kan sitta bakom datorn och påstå att jag inte vill. Att jag inte kämpar. Att jag är feg.. men i detta fallet är det inte jag som är feg utan du och om du har den minsta aning om vad jag gått igenom och ja, jag har varit inlagd i många år så
JAG VET HUR DET ÄR ATT KÄMPA MED ANOREXI både på Anorexienheter,intensiven, medicin, psyk och att bara få ligga i en säng och inte göra någonting.
Jag vet hur det känns att kämpa med grå sjukhusmat och att ställa sig på vågen. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag återkommer.
JAG KÄMPAR VARJE SEKUND!
En stund på jorden
Jag var nära, jag var nära........................ att falla ihop rakt framför era blickar, men ni vände om.
Länge har jag funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva, när eller kanske inte alls. Tror inte jag är stark nog eller snarare inte värdig lika mycket plats.
Jag har varit nära, jag har varit så nära flera gånger om att totalt ge upp. Visa att okej om någon inte tror att jag kämpar, då ska jag visa hur det är att inte kämpa.
Jag tänkte att jag går väl då................................... går under ytan. Jag har haft min stund på jorden, men
Nej, jag ska inte låta någon få krossa mig över någonting som inte alls är sant.
Fingrarna dansar över tangentbordet, snubblar till ibland, tvekar. Radera eller inte?
Radera eller inte?
En dag ska jag berätta mer. Det har jag lovat mig själv. En dag ska jag stå helt upp för mig själv och det enda jag önskar just nu är att jag inte faller för djupt innan dess.
En annan röst som jag inte velat glömma fick mig att våga andas högre, tydligare.
En stund på jorden var nära att bli slutet. Känslorna var för svåra att bära på själv. Nu greppar jag tag i handen som sträcks fram till mig och hasar mig sakta och försiktigt upp ur jorden.
Vad jag ha sagt..? Ja, någon sårade mig så jag har varit nära att ge upp och bara dö!
men jag tänker inte gå för jag kämpar lika mycket.
Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Kanske var just dessa orden en början på någonting som behövde komma fram.
Jag har varit i anorexins klor i så många år, i så många svängar till sjukhus, anorexienheter, akuten fram och tillbaka, hit och dit igen. Nu står jag i princip ensam och KÄMPAR MOT ANOREXIN!
Det är så lätt för en del att tro att jag inte gör det, men vem har den rätten att dömma?
Träffar ingen läkare, har ingen psykolog att bearbeta allt med. Jag vandrar ensam och det är inte lätt, men jag har också krigat mig igenom svåra inläggningar med allt vad det innebär.
Jag vet vad det handlar om att kämpa.
Det gör ont.
Under lång tid har jag stängt så mycket inom mig. Inte visat ångesten växa. Gråtit all ensam tid.
Satt mig vid datorn och stirrat tomt framför mig.
"jag tycker inte om när alla andra sover när jag är vaken"
Nu ska jag avsluta innan jag raderar allting. Kroppen värker, kramper i magen, nära nackspärr som strålar ut i ögonen. Var nära att jag slet ut ögonen i natt för det gjorde så vidrigt ont! Kan inte bestämma mig för om jag ska krypa ihop på balkongen eller vandra runt. Får ingen ro längre. Ledsen att jag inte svarat på kommentarer, men helt enkelt inte orkat alls. Till dig som är vaken..
Ta hand om dig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetJag är värd mer än så
Jag släpper taget nu. Orkar inte bry mig även om det gör otroligt ont, men jag tänker inte låta personer trycka ner mig längre. Tänker inte låta det fortsätta. För vet ni vad..?
Jag är värd mer än så!
Nu sätter säkert många kaffet i halsen så att säga. Att jag, lilla jag, skulle höja rösten och säga att det räcker nu.
Det har tagit lång tid för mig att komma hit där jag är nu. Många tankar och många tysta ord ifrån er.
Jag kan inte låta bli att undra om ni förstår att tysta ord sårar precis lika mycket, om inte mer än de som blir sagda. Jag vet att jag inte har gjort någonting fel. Snarare tvärtom och det vet fler än jag.
Min kamp är minst lika mycket värd som någon annans. Jag säger inte att jag är bättre, men jag är inte ett dugg sämre. Så många har varit inne i anorexins spår, tyvärr. Ändå är det som om jag inte är värd det allra minsta eller rättare sagt att min kamp inte skulle vara tillräcklig. Nej, jag får ju ingen hjälp. Inte ens samtalskontakt på grund av att min vikt skulle vara "farligt låg". Ändå så kämpar jag varenda sekund och under en lång tid så har jag varit långt nere och gråtit mig igenom alla dagarna. Det är många saker som ligger bakom, till slut så tippar det över och jag har känt mig totalt värdelös och oviktig.
Den biten släpper jag nu. Jag släpper taget för min kamp, den ni inte ser, är lika betydelsefull som andras.
Jag är värd mer än så!
Nu är inte detta riktat till någon som skrivit kommentarer här eller på annat sätt kontaktat mig.
För ni är guld värda!
Jag har äntligen börjat tro och inse att jag är värd mer.
Troligtvis så kommer saknaden att gripa tag i mig tusen gånger om. Den finns kvar och den känns, men den ska inte längre få hindra mig att tro på mig själv och min kamp.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp Våga tro på en förändringHer heart was a secret garden and the walls were very high
Stressat fram och tillbaka för att hinna med allt som måste göras. Känna pulsen öka och hoppa till bara av att någon kommer förbi bakifrån alldeles för tyst. Orkade inte ta mig runt helt och hållet utan det får vänta tills imorgon. Totalt barskrapad och livet är långt ifrån härligt att leva..
Skulle kunna ge upp allting, men jag vill så mycket mer.
Känner mig så ledsen över allt som händer omkring mig. Meningslösa ord, för världen får mig att känna mig meningslös. Som om min kamp inte vore tillräcklig.
Hindrar nästan mig själv av rädsla för att känna mig osynlig. Nej, egentligen vill jag tala om att jag visst är lika mycket värd som andra. Det tar emot att försöka inse det, men jag kämpar lika mycket som någon annan.
Sedan att jag inte har möjligheterna är inte mitt fel.
..................och skulle det vara så, ja då får jag väl försvinna då.
Så ledsen, så fruktansvärt ledsen.
Träffade på en liten äldre dam strax innan jag var hemma. Vi ställde oss tyst och tittade på ett par harar som låg och kurade i gräset. De gav mig ett leende. Ett leende som hon tyckte att jag skulle suga åt mig och spara.
Vi bytte några ord en stund och det kändes skönt. Många stressar förbi och yttrar aldrig ens ett litet "hej" när någon obekant kommer i deras väg. Ett hej eller ett leende kan betyda så mycket och ger även
möjligheter att öppna nya dörrar för dig själv.
Jag ska sätta mig och försöka skriva ner lite olika mål. Borde lägga mig och vila, mår illa bokstavligen av sömnbrist. Att skriva överst på listan är "Kom ihåg att dricka!"
Jag glömmer alltid bort att dricka.
jag vill ha ett liv!
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självSmile though your heart is aching. Smile even though it´s breaking
Alla tankar är intrasslade i mitt hår. Det har blivit ett stort tomrum här av flera orsaker.
Jag gör vad jag kan för att hitta tillbaka till mig själv samtidigt som oron inför vad andra omkring mig går igenom.
Även funderat mycket över hur öppen jag ska vara i min blogg. Tanken har ifrån början varit att skriva rakt ifrån mitt hjärta utan några krusiduller. En blogg för mig att se tillbaka på och få insikt. Jag vet att det hjälper mig när det ofta är svårt att se det tydligt i stunden. Att rensa ut tankarna och känslorna på ett papper.
Innan jag glömmer så vill jag berätta att jag lyckades hålla mig lugn och trotsa anorexin till att vandra runt, runt, runt. Minns så väl hur det kändes då när jag skrev och tackade för att en fin bloggtjej hjälpt mig.. ska skriva till dig snart.
Du och ni andra hjälpte mig att gå emot anorexin på olika sätt <3
Så med dessa vårens allra sista vitsippor vill jag tacka er!
Nu får de små stackarna som ännu står, om än lite ostadigt efter all blåst, regn och kyla.. de får stå kvar och le emot någon som går förbi. Snart kommer liljekonvaljerna. Då vet ni var jag finns.. med näsan i skogsbacken och drar upp strå för strå. Älskar doften. Älskar allt med liljekonvaljer. Även om det varit extremt tungt en lång tid och fortfarande är svårt så kom ett leende plötsligt när jag tänker på minnen. Minnan när jag traskade iväg med min systerdotter. Hennes lilla hand i min och bort till sommarängen för att plocka den allra största buketten.
Minns att det växte mycket blåklockor och prästkragar, hundkex att fylla ut och ängens fina gräs.
Det gör extra fint att minnas då hon fortfarande också har minnen ifrån de stunderna.
Våran plocka blommor på ängen stunder.
Nu borde jag försöka sova, men tankarna är som sagt helt intrasslade i mitt hår. Känner mig som ett troll.
Somnade efter kl.06 och sov till och från i knappt 2 timmar. Inte ens det. Var nere hos lilla N igår kväll för att försöka stötta henne i ett samtal, tror det blev närmare fyra timmar. Lilla N om du läser detta så vet du att jag önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt. Ibland vill jag skaka om de som inte vill lyssna eller inte vill förstå.
Blir så ledsen när vuxna inte finns där som de borde.
Tankarna har funnits i det samtalet hela natten. Vad kan jag göra?
Det var med vingliga ben jag gick upp till mig och var tvungen att ringa mamma bara för att höra en röst.
Imorgon ska mamma troligen opereras så tiderna tillsammans blir ännu mindre. Jag har inte kunnat ta mig ut alls mycket de senaste veckorna, nästan månaderna. Kramper i magen som gör att jag varken kan sitta, ligga eller stå. Men ett STORT men..... jag kämpar verkligen allt vad jag kan.
Det sårar när någon inte tror att jag kämpar, att jag inte vill.. JAG VILL OCH JAG KÄMPAR!
Känner ingen som har valt att få anorexi.
Jag ska nog bli mer öppen med hur jag verkligen mår.
Har alltid haft i baktanken att mamma, syskon och andra som står mig nära läser här ibland. Att jag ska skydda dom, men är det fel att skriva för min egen skull. Utan att ständigt "linda in i bomull"?
Kanske det blir svårt och ovant, men jag vill och tänker göra ett försök.
Jag vill måla om hela världen
Någon sa att.. "Du är vacker", men allt jag hör är att då måste jag vara tjock, ful.Orden vrids om och jag får ingen rätsida på dom. Överallt skrivs det om hur långt någon har sprungit, hur många kalorier som förbrukats och om träning morgon som kväll. Överallt är det en press på att vara bäst, nyttigast.
Mitt i allt sitter jag och vill skrika att det räcker nu!
Hur ska jag kunna lära mig att ens se min egen spegelbild när verkligheten är en jakt på utseende?
Det är så svårt för samtidigt behöver jag ibland få höra om jag verkligen är alldeles för smal..
men jag är livrädd för att svaret skulle vara att "det är du inte"!!!
Kanske ska ta fram en svart tuschpenna och rita en glad streckfigur på spegelbilden och sedan fylla ut alla ytor med glada färger. Precis så mycket så att jag slipper se mig själv och låtsas vara någon annan.
Hur många gånger har jag inte snubblat över alla som lägger upp bilder på fikaträffar eller kvällsmys och tänkt att det är så jag också vill ha det. Jag vill fylla min blogg med foton på fint upplagd mat, men jag är så långt därifrån.
Så tappar jag alla orden för allting gör mig ledsen. Hatar detta så kallade liv!
Jag hatar anorexian!
Jag vill bara att du stannar kvar tills jag ser ett leende speglas i dina ögon
Bokstäverna ligger utspridda på mitt golv. Blottade för vem som helst att se.. ord om hur jag egentligen mår. Känslor som aldrig kommer fram innan jag sitter alldeles ensam igen. Ensam och förtvivlad. Det är så mycket som jag vill få fram, men det låser sig eller fylls på för fort. Paniken växer rakt framför allas ögon utan att de vågar lyssna på svaret efter..
-Hur mår du?
Ska nog inte börja rota runt i känslorna för mycket i natt tror jag (även om jag så väl skulle behöva). Hur var det nu med att lyssna på sig själv? ORDEN LÅSER SIG!
Nytt försök en annan gång. Varit på femfingrigt kalas under söndagen. Fem små söta fingrar gammal är fasters lillebus. Jag hade kameran med mig och det blev nästan inga foton alls. Lite tråkigt, men det kommer fler tillfällen. Det har varit en jobbig dag på olika sätt. Räddningen var när jag gick ifrån bordet där alla satt och pratade om kalorier, viktminskning hit och dit. Trots att jag satt där utan någon tallrik, så vad skulle jag få ångest över? Ångest och riktig panik växte fram innan jag reste mig med några flyktiga ord om att..
Det var hemskt vad mycket prat det är om kalorier!
Jag hade själv inte ätit en smula av maten och ändå kände jag mig bara tjockare och tjockare. Som om jag svällde mer och mer efter varje ord som spred sig kring bordet.
Så mysigt att istället sitta mitt emellan småkillarna i soffan. Födelsedagsbarnet med huvudet lutande emot min axel medans storebror satt på andra sidan och spelade. Det var lite ping-pongkänsla ett tag där.
-Titta på mig! Titta nu...!
Nu skulle jag inte berätta om femåringens dag. Ska se om något foto fastnat i kameran först och även ha mer ro i kroppen. Vimsiga tankar här..
Idag fick jag höra de där orden som jag redan visste om. Tror inte att hon har sagt dom så tydligt tidigare utan mer i hastiga kommentarer, precis på gränsen. Vi satt i bilen på väg hem. Jag kunde verkligen inte alls hålla med om att jag skulle vara för smal, eller skinn och ben. Hallå, jag är ju tjock om benen!
En väninna har sagt detsamma till henne. Att hon tydligt märker att folk stirrar och pratar om hur fruktansvärt mager jag är. Att hon tycker det är enormt jobbigt att synas med mig just för att jag skulle vara så mager.
Själv undviker jag ögonkontakt även om jag får höra ord ibland. Förstår de inte att det sårar?
Nu sa mamma ändå det jag sedan länge märkt så tydligt.
-Jag klarar inte av att synas tillsammans med dig för att du är så fruktansvärt mager! Jag mår riktigt dåligt av att folk tittar..
Längre än så orkar jag inte tänka på orden hon sa. Jag har redan lagt märke till det tusen gånger om. Det är så tydligt de få gånger som mamma och jag nu hittar på någonting utanför dörrarna. Jag har pratat om att jag saknat våra promenader, dels för att jag också behöver bryta mitt mående. Det är inte alls bra tankarna och känslorna som jag har inom mig. Behöver också komma ut, våga gå ut. Själv är jag ständigt rädd för att någon ska tycka att jag är tjock. Jag är LIVRÄDD för min egen spegelbild!
Vid det tillfället tyckte hon att vi kunde gå när det är lite mörkare - ingen som ser oss - ser mig.. Lilla mamma jag förstod vad du innerst inne ville ha sagt.
Det gör mig ledsen. Riktigt ledsen över att hon inte vill gå med mig bland folk.
Det är ju bara jag.
Bara jag..
Hur många gånger har jag inte suttit ensam och saknat någon. Någon som hade tid att vänta ut ett leende inifrån mitt hjärta istället för tårarna, men det blir alltid "hejdå vi hörs imorgon".
Snälla stanna kvar hos mig.
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetRädsla i varje andetag
Min själ är borta
förövaren som skulle vara min förebild
tog sig an mitt hjärta på ett grovt sätt
ett hjärta som barnet inte lärt sig låsa
när tjuven i sitt själviska letande
efter makt och övertag
känslolöst tog för sig
gick han lös på barnets innersta inredning
varje grepp kring min kropp
rör sig i mina ådror
pulserar av rädsla
andas inte.. andas inte
alla oersättliga tankar och känslor
slets sönder och blev äckliga
hjärtat lämnades
i ett trasigt och blodigt skick
reparationerna är svåra att göra
de har kostat en barndom
och
förlorarat
fortsatt liv..
springandes ifrån sin egen skugga
rädsla i varje andetag
han tog min barndom och i samma sekund
önskade jag att någon kunde
sända mig till änglarna
vem hörde ett barn som grät
i tystnad
När allting försvann bort ifrån mig
Låt ingen se.. låt ingen se tårarna ifrån ditt hjärta!
Jag vill skrika sönder min röst. Tiden passerar och med den livet och allting rasar omkring mig. Står ensam och skakar galler av förtvivlan. Sitter här och stirrar tomt framför mig som för att vänta på att orden ska komma fram av sig själva, men hallå Kan du aldrig lära dig att känslor inte alltid syns utanpå!
Försöker ständigt visa med tystnad hur ont det gör. Allting gör ont. Det har varit en lång tid av ständig smärta, saknad, längtan, förtvivlan och så många smällar som skär sönder mig inifrån. Hur många dagar och nätter har jag inte önskat att jag slapp säga orden högt. Hur många gånger har jag inte suttit här ihopkrupen och önskat att du kunde se bortom mitt leende, bortom mina tysta tankar och ändå vetat precis vad som händer inom mig.
..men du finns inte här och jag saknar dig mer än ord kan förklara! Du fattas mig! DU FATTAS MIG SÅ!
Efter en period av sömn dagar och nätter igenomär jag nu tillbaka till sömnlöshet. Snälla ta mig härifrån. Hjälp mig att växa tillsammans med våren som ligger under snön. HJÄLP MIG!
En lätt knakning i en vägg bryter av tystnaden. Datorn surrar svagt eller om det är ventilationen. Känner mig ensam. Jag är ensam.
..nej jag orkar nte gråta längre.. orkar inte gråta längre.
Sätter på ett leende och stänger dörren om mig. Viker ihop mig med knäna under hakan och försöker trösta mig själv när det gör för ont. SAKNAR!
Små bilder kan på ett ögonblick förvandlas till hjärtskärande ångest, oro och minnen jag gör allt för att tränga undan. Finns inte. Syns inte. Så länge jag gömmer mig under min filt så kan ni inte se. Inte förstå.
..men varför kan ni inte stanna kvar och vänta ut mina tårar bakom ögonlocken!
"Önskar att du kunde se det jag ser lilla lilla tindra. Önskar att du kunde se det jag ser!"
Hatar anorexiäcklet som förstör allting! Allting!
Försöker hitta tillbaka till mig själv och kämpar, kämpar, kämpar verkligen.. men så mycket fattas inom mig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självNär allt jag kan göra är att försöka andas ..åt dig
Spelar det någon roll hur många gånger jag säger att jag behöver dig om du ändå inte finns här?
Spelar det någon roll hur högt jag skriker i förtvivlan att jag inte vet om jag orkar andas åt oss båda om jag inte ens längre vet om du vill att jag stannar kvar?
Jag har aldrig varit så vilsen som då jag försökte jaga dina spår i snön, när alla andra vilsna själar sprang åt olika håll. Mina fotspår i snön förblir otydliga.
"Varför har du slutat andas.. kan du inte se att du försvinner mer och mer!!?"
Om du bara visste vilket krig jag förlorar varje minut för jag klarar inte andas åt oss båda längre.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självHur känns det.. på riktigt?
Hur känns det, Madeleine? Känns det bra eller varför har du försvunnit ifrån dig själv på riktigt?
Jag springer förbi innan frågan blir för tydlig. Skymtar en hårslinga i ögonvrån och hennes blågröna ögon stirrar på mig. Rakt igenom mig. Hon ser allt som ingen annan kan se. Tårarna trillar nedför hennes kinder.
En känsla av att svimma och falla isär vilken sekund som helst. Hon sträcker fram sina händer emot mig och allt jag kan göra är att försiktigt torka bort fläcken som lämnas kvar på spegelbilden.
........ nej, ärligt talat så mår jag inte alls bra.Inte alls.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetLikt Alice i Underlandet faller jag ständigt i ett kaninhål
..okej nu har det inte blivit några kaninhål än!
Ledsen över min tystnad som skapat oro lite här och där, men igår låg jag med världens huvudvärk. Kände att jag behövde vila så gott det nu gick. Skrev upp tvättstugan tills ikväll, men insåg att jag troligen inte skulle orka så lyckades få en tid på morgonen idag. Rena byxor efter de blodfläckar som rann igenom då jag och balans tydligen inte alls går ihop numrera (ganska ofta ärligt talat..) Nu var jag då på väg ut för att få lite uträttat och med mina rena byxor stängde jag ytterdörren och klev upp på min cykel.
Hann väl sätta mig upp och möjligen ett trampsteg, så låg jag där igen! Blodiga fläckar på jeansen och en cykel över mig igen! Så om det är meningen att jag kanske föddes med två ben för lite.. fyra är ju stadigare, eller att det är ett tecken på att jag inte ska stå upp?
Visst har jag känt mig vimsigare, yrare och tröttare.. men jag har ofta slutat på backen även om jag stått still. Rakt upp och ned, eller mer närmare golvet. Visst är golvet finare på nära håll..
Nu ska jag krypa ihop i soffan som är lite mjukare även om jag får ont av att sitta där också *tår*
Dumma anorexi!
Blev inget torsdagsmys med bror mins småkillar, lillen är sjuk.
En ensam dröm kanske är en stark dröm eller ingenting alls
Så har dagen redan närmat sig alldeles för nära kvällen. Visst några timmar kvar, men det blir snart mörkt och tiden tycks ha försvunnit alldeles för fort. Vaknade när jag inte alls ville vakna. Vridit och vänt på både mig och känslorna. Skrivit ord som raderats för att minuterna senare bli till nya, raderats igen..
Vissa dagar blir tiden som en karusell, snurrar utan stopp. Nu har jag efter önskemål försökt få till några foton på en tavla som jag gjorde ganska nyligen.
Såhär kommer lite smygtittar.. lilla fröken nyfiken..
Åh, nu får jag väl all världens "tyck synd om mig som väntat så".. Nej jag skojar bara, helheten kommer tids nog.
Annars har jag inte hunnit med allt som jag tänkt så nu ska jag sätta fart och samtidigt sparka iväg anorexins dumma tankar om att jag är alldeles för tjock. Svårt? ..jaaaaaaaaa!
Vill inte känna såhär hela, hela tiden oavsett om magen är tom eller en liten ärta irrar vilse därinne. Jag blir inte av med känslan och jag klarar inte av att bli vän med spegelbilden.
Hur ska jag ta mig dit? Kommer jag alltid att få ha denna plågsamma kamp inom mig?
Snipp, snapp, slut så var det dags att göra allt för att skrynkla ihop mitt inre och gömma undan långt bort.
Hoppa runt och önska att lilla hjärnan kunde repareras och bli som någon annans, kanske just din?
Jag beundrar de som klarar och vågar äta. Verkligen äta! Utan ångest och utan att i flera timmar, bland dagar och veckor innan få ångest och oro OM och VAD jag ska försa peta i mig. Hur kommer jag dit?
Det är så svårt att kämpa ensam och jag vet att jag sagt det tuse gånger redan, men det är inte lätt att kämpa på egen hand.
..men det betyder inte att jag har gett upp!
Hoppas att dessa foton kan bidra till ett och annat leende om inte annat. Fortsättning kommer så håll ut :)
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Bilder Kalori-lureli Känslor Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändringTiden är livsfarlig att irra sig vilsen i
..en tid fyllt utav tankar, alldeles för många tankar. Känslor som har svämmat över och forsat ut, tårar på mina kinder, saknat någon eller några på det sätt som gör att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå. Tassat på tå.
Varit tyst när jag mest velat skrika. Jag tror att tiden kan vara livsfarlig att irra sig vilsen i när balansen inte är som den ska. Tiden har gått ännu en gång, men jag har inte känt någon inspiration, eller mer att jag inte hittat orden riktigt.
Mamma var hos mig drygt tre timmar på födelsedagen. Jag hade önskat att dagen blivit så som jag länge längtat, men jag är glad att hon fanns där en stund. Jag har sovit många, många timmar dag som natt. Om jag tänker efter så är tiden då jag varit vaken betydligt mindre än då jag sovit. Vaknade återigen med den allra värsta ryggvärken! Ville krypa ned på golvet och ligga där resten av dagen.. kämpat mig upp.
Lämnar ett livstecken här även om orden........ är långt borta. Det regnar ute och inne är det kallt. En dag som jag inte vet vad jag vill göra med. De allra flesta har jobb eller skola. Känner mig ensam.
Jag lyckades slå en liten kullerbytta häromdagen, eller kanske inte riktigt, men huvudstupa framlängesvolt?
På ett par sekunder så föll jag framlänges i asfalten innan jag hann reagera! Gulliga människor kom fram och hjälpte mig upp och det första jag tänkte på var ifall det gått hål på jeansen. Så svårt att få tag i byxor som inte cär för korta eller sitter som ett tält i fjällen. Nu klararde dom sig, under tyget avslöjade sig ett uppskrapat knä.
Omplåstring hemma och vila. Återigen vila..
Jag känner mig inte tip-top.. mest ledsen ärligt talat, men nu vet ni att jag lever och svaren på kommentarerna kommer snart.
Etiketter:
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självÖnskar mig en blå dag
Små tofflor som påminner om en liten fyraårings spring fram och tillbaka mitt i flytten. En sak i taget och sedan frågar "vad ska jag hämta nu?". Då gällde det att försöka komma ihåg vad som fanns kvar i min gamla lägenhet. Små blå tofflor och nu inser jag att hösten verkligen är här. Inga blå blir det detta året, men jag hoppas så att jag får mysa med de två killarna imorgon kväll, eller jag menar senare idag.
Livet som faster förgyller tid och rum! Fått njuta av deras sällskap betydligt oftare nu. Härligt!
Jag var på väg att säga hejdå till dagen redan för några timmar sedan, men ändå sitter jag uppe. Mår illa.. Målat en stund och tassat fram och tillbaka, nattat Tintin under sin filt. Tintin är min hermelinkanin om nu någon missat det, två år lilla tjejen. Nu börjar jag att spåra ur helt. Borde sova för ska iväg och få hem nytt hö på förmiddagen, blir hämtad vid kl.11 och gissar att det kommer ta sin lilla tid. Sedan får jag höra om tvillingen frågar ifall killarna får komma, om jag orkar.. men tror att jag denna gången hinner fråga om de kommer till mig. Häromdagen satt lillen hos mig och frågade när jag skulle klippa mig. Skrattade åt hans helt oväntade undran, men helt ärligt har jag länge behövt klippa mig. Så jobbigt att kämpa med både anorexin.. livet och denna ekonomi som gör att jag hindras till så mycket.
Önskar att jag vann på lotteri. Bara en sådan sak att detta året är den allra första gången någonsin som jag önskar mig en fylld kyl och frys till födelsedagen! Det mina vänner är för mig totalt främmande, men som det är nu så vrider och vänder jag på minsta lilla grönsak tills det blir is i kylen. Tidigare kunde jag gå fram och tillbaka och vrida och vända på olika champinjoner eller äpplen. Vägde dom mellan mina händer och sedan på köksvågen, brevvågen och sedan tillbaka in i kylen för att jag inte kunde bestämma vilken jag skulle våga bita i!
Galet.. men jag känner att mycket finns fortfarande kvar. Märkt det då och då när jag kommer på mig själv med olika saker. Det oroar mig måste jag erkänna för jag vill bli frisk! Det är svårt för någon som inte ser min kamp i verkligheten utan "bara bakom en dataskärm", men jag kämpar hela tiden och jag har varit väldigt mager tidigare. Då kunde jag inte se det, men nu.... Oj! Hjälp!
Vilket fall som helst om jag vann på lotteri så skulle jag fylla på mina akrylfärger, dukpannåer, oljefärger och en massa pyssel. Resa bort till solen och inreda en hel del i min lägenhet eller bara sitta på en cafeteria och äta räksallad med sorbetglass som födelsedagsfika. Som det är nu vet jag ingenting om hur den dagen blir. Gissar att det blir jag och mamma då tvillingen jobbar och är borta under helgen.
Jag har så SVÅRT att våga äta!!! Jag vet inte hur ofta jag tänker för mig själv att jag önskar att jag vågade i alla fall smaka av det andra äter. Skulle jag fotografera mina intag kunde jag lika gärna lägga upp exakt samma foto, det är väldigt ensidigt. Dels så vågar jag inte för kroppen reagerar helvilt över minsta lilla, sedan denna dumma och falska trygghet. Jag vill inte vara trygg, livet ska vara aningen spännande också! Anorexin förstör allting och jag känner mig ensam.. Så ensam..
Önskar att någon kunde säga att du måste smaka. Du måste våga ta steget för jag vill.
Allting snurrar, svimfärdig och ändå kommer jag inte till ro. Trycker på knappen och stänger av lilla hjärnan. Ska försöka och stackars den som kanske orkat läsa detta vimsiga inlägg. Ibland, eller oftast så får orden komma som de vill. Nu vill jag tänka i blått. Blå himmel och mys med småkillarna är vad jag hoppas dagen blir till.
Etiketter:
Anorexi Bilder Kalori-lureli Känslor Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder Kalori-lureli Känslor Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självTappar alla papper med handskrivna känslor i handleden
När sömnen hade uteblivit i tre dygn så fick det bli lite nattpyssel och skriverier. Tyst som en mus, men nog finns det dem som tror sig höra precis allting. Jag har kämpat och slagits med mina tankar, känslor och ångestskrik över allting. Gråtit och förstört papper för att sedan börja om med både papper och tårar. När jag får sådär väldigt lite, eller obefintlig sömn så blir allting ännu svårare att hantera. Gissa vem som var nära att kasta hela datorn i väggen då den har börjat att krångla så jag får traggla med vartenda ord om och om igen.
Då räcker det med att en penna trillar i golvet för att jag ska bryta ihop.
Det har varit två långa ensamma dagar. Aldrig.. eller två med plågsamt ensamma dagar. Saknat någon så oerhört mycket och jag har velat ge upp om och om igen, men jag sitter här. Kanske inte så stark som jag önskar eller borde, men jag sitter här. Trots allt. Imorgon ska sovrummets väggar vara klara, väntar på golvet och sedan resten. Det kommer att ta sin tid, men bättre det än att bo kvar över två trakasserande tanter. För oavsett vad en del kanske tror så är det mig de vill ha bort. Det är andras ord lika mycket som mina. Andras insyn i verkligheten lika mycket som den jag fått ta emot själv.
Tog mig ut en liten kort runda idag och satte mig sedan för att vila när jag kröp ihop i soffan och somnade med jackan på. Brukar vänta med att ta av mig jackan för att samla ihop lite värma så gott det går. Jag har gjort allt vad jag kunnat för att klara mig igenom denna dagen och nu när dagen är slut om två minuter *pip* så vet jag inte om jag är en segrare eller slumpvis överlevare. Mamma tittade in tidigt på morgonen, lite kort så jag fick se hennes ansikte.. Tomheten blev ännu större återigen.
Jag har mig själv att slåss med. Jag har mig själv och alla tankar, känslor och jag är fast. Det jag vill just nu är att dra fram tiden så jag kan flytta, allra helst långt härifrån, men det går inte så tvärs över gården känns som en nystart. Att jag, som tidigare inte ens klarat av att se dessa fönster stå tomma efter min granne, nu ta steget dit in och göra det till mitt. Skrämmer mig inte på samma sätt, men saknar henne så mycket!
Nu ska jag på något sätt ta mig framåt och inte ännu längre bakåt. Kriga ensam emot anorexian. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag ska kämpa. Önskar mig ett trollspö i natt.. Hokus pokus så försvann allting som river sönder mig på ett ögonblick. Om det vore en tusendels så enkelt och självklart vill jag må bra! Ingen normal människa vill ha det såhär och jag har aldrig valt det. Skulle aldrig välja det. Aldrig! Det började redan som liten flicka och sedan var jag fast innan jag själv hann reagera. Historien är lång. Fick veta någonting idag som jag ännu inte vet hur jag ska reagera eller ta mig vidare med. Återstå att se och ingenting som jag klarar av att göra någonting åt ensam och kan inte be om hjälp till att reda ut det nu heller. Denna väntan och att inte veta vad som är det rätta eller om det gör mer skada, men jag är rädd för gamla spöken att rivas upp återigen.
Gjorde ett nytt hjärta tidigt i natt, blev inte alls nöjd. Tänkte faktiskt slänga det, men vet att mamma velat ha någonting liknande tidigare. Frågade om hon ville då hon kom på morgonen, tvekade igen. Sa att jag kunde göra ett nytt, påpekade alla fula fel. Hon blev glad så jag vet inte var det hänger nu när hon sover längre bort i denna staden. Alla tankar och känslor tränger på lite för mycket nu.. Tiden går och jag står förvillad och ser på när alla andra springer förbi.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
