Jag fick inte vara liten som barn, så kanske jag försöker ta igen det nu?

Om jag kastar tallriken i väggen tills porslinet krossas. Krossar glas i golvet och struntar att det sticker hål i min hud. Om jag river itu min mjukaste favorittröja rakt framför dina ögon och blottar mitt sårade hjärta. Helt öppet. Om jag står där och skriker ut all ångest tills rösten skär sig i dina öron. Skulle du då hålla dina händer för öronen, eller skulle du hålla dem för min mun. Kväva skriken eller mina ord? Om jag försökte att blotta hela min själ för dig, stannar du kvar då eller går du igen?

 

Jag har så många tankar jag inte vet vart jag ska lägga dem. I högen till vänster eller högen till höger. Framför skräppåsen eller rakt i den. Minns du när jag släppte taget på styret och lät vinden föra mig fram eller rakt i diket.

När jag försökte visa dig min verklighet bakom din fantasi. Minns du hur vi gungade högre än högst och sjöng om vita hästar med silverskor och bruna med guldskor. När vi fick en femma för glada leenden i utklädnader i blått och vitt.  Jag fick aldrig vara liten som barn. Jag fick aldrig vara barn som liten. Inte på det sätt som det borde vara. Jag skulle vilja berätta för dig hur jag som en liten flicka på knappt fyra år redan var livrädd för livet.

Det borde inte få vara så.

 

Nu är jag alldeles för trasig för att kunna hitta tillbaka till det som skulle varit jag. Jag hittar inte vägen på egen hand. Inte nu när mina blyertspennor trasats sönder. Samlar ihop suddet ifrån bordet. Låter det trilla ned på golvet och trotsa hur gärna jag vill börja med en städning resten av natten. Jag saknar mina konturer av liv.

Jag saknar livet som ni har där ute. Utanför mina rum. Förstår du?

Jag vill att du är uthållig. Låter mig ta den tid som jag behöver och samtidigt veta att du stannar kvar här hos mig. Det är nu som jag behöver dig som allra mest!

 

Om jag skulle fläta håret i tusen små flätor och vakna som en prinsessa imorgon. Skulle det kännas bättre?

Små flickor vill alltid vara prinsessor. Var det inte så? Ni trodde att jag skulle gå sönder om ni kramade mig och lät därför bli, men att slå i mörker passar bättre. När ingen såg kom monstret och krossade ett liv. Jag vill aldrig minnas syner som små flickor aldrig ska behöva se. Jag vill aldrig minnas rösterna om hot, om våld, om krossat porslin, om blod, om slag, om skrik.. Känna ängslan om att bli övergiven den minsta lilla tryggheten som inte fanns. Jag kände ingen trygghet då. Kan inte känna att jag gjorde det.

 

Ni trodde kanske att det var bäst att sopa under mattan och lägga locket på. För det är viktigare med kammade mattfransar än ett helvete under den. Men det går inte att krossa en själ som redan är trasig. Jag visste inte om jag ville längre överhuvudtaget. Jag visste inte om jag ville fortsätta leva då när jag flera gånger vaknade upp i sjukhussalar utan att veta varför. Sökte bara efter någon lösning på problemen som ingen vågade lyssna till. När jag väl fanns där, instängd så gav de mig personer som inte alls går att lita på. Tills de fick veta sanningen och först då trodde sig göra rätt, men allt blev fel. Och allt som jag nu försöker att berätta klumpar sig i magen. Vill bli till gråt och skrik, men jag har gråtit färdigt. Jag har skrikit färdigt. För jag måste först våga lita på att du stannar kvar hos mig tills jag är riktigt hel.

Eller tills jag är stadig nog att kunna luta mig på dig.

 

Jag ville bli liten och osynlig. Små osynliga flickor borde väl få vara ifred.

Jag fick aldrig vara riktigt liten som barn så jag kanske försöker att vara det nu. Istället.

Det handlar inte om att vara smal. Det handlar inte om att bli lycklig. Det handlar inte om att duga. Det handlar inte om att bli älskad. Det handlar inte bara om matångest. Eller ett rop på hjälp.

Det handlar om överlevnad eller allting på samma gång.

 

Jag skulle vilja skrika åt er att ge mig livskonturer!

Hur ska jag få er att förstå att jag kämpar med näbbar och klor för att orka överleva.

När ropen ekar som om man hade en tunnel inuti sig och bara springer vilse.

 

För jag behöver allt stöd som jag kan få.