Om du ställer dig lite på avstånd ser du då?

Om du ställer dig lite längre på avstånd och betraktar klassen, lyssnar på ett surr av röster, utan egna röster. Händer som far upp i luften och viftar likt en flock småfåglar på väg upp, upp. Söker frihet utanför ett fönster. Det är så lätt att glömma bort de som inte hörs. De som krampaktigt håller fast ena handen i stolen och den andra i blyertspennan. Det är så lätt att glömma bort de mindre, de tysta, de osynliga små. Flickor med blyertspennor i svart. Under hennes bänklock ligger rader utav färgglada redargummin formade av fantasin.

Rosa som molnen. Blåa som ängarna. Gula som haven. Formade av fantasin.

Trasiga i kanterna av för hårda krav och slängda i golvet i frustration, av att inte synas rätt. För hårt tryckta emot pappret.

 

Pojkarna är ifrån en helt annan värld. Kastar papperstussar och pratar alldeles för mycket. Tycker flickan som ritar drömmar i svart blyerts. Pojkarna vet inte om det än, men hon vet. Trots att hon aldrig säger någonting, för det är hennes egen lilla hemlighet där under sin blonda lugg med små flätor. Hon pratar aldrig, skulle aldrig öppna sig för någon annan. Hon ritar små prinsessor med ledsna ögon. Slott med björkstammar i svart och vitt. För hon vet precis hur hon vill ha det i slutet, där i fantasin.

 

Om du nu tittar upp på klockan och upptäcker att den knappast rört på sig alls. Som om tiden står still, trots alla små viftande barnahänder som söker uppmärksamhet. Utom just de där två små som ritar i svart blyerts nästan längst fram i klassen. Hon som finns där alldeles tyst och ändå aldrig syns. På riktigt. Det är så lätt att leta fel. Att lägga all energi på de som hörs. Eller som den lilla flickan med flätorna skulle säga, de som stör.

Men det skulle hon aldrig tala om för någon så att det hörs. Kanske skriva det längst ned på baksidan utav teckningen, men ingen tittar där. Det vet hon. Hon ler lite i smyg över att hennes hemlighet är bevarad.

 

Flickan önskar att hon slapp gå hem. Oroligt vrider hon sig på stolen. Börjar få allt svårare att sitta still.

Tittar ut genom fönstret och drömmer sig bort för ett ögonblick. Någon knuffar till henne och snabbt sänker hon blicken igen. Fortsätter rita med sin blyerts i svart. Föds vissa barn med trasiga hjärtan eller råkar de bara hamna helt fel? hur många gånger har du missat de som sitter tyst i ett rum fyllt av små viftande armar? Klockan ringer ut till rast. Stolarna gnisslar emot golvet, ljudnivån höjs till ett muller av oljud. Flickan vill hålla händerna för sina öron, men låter bli. Bäst att sitta still, tyst och still, tänker hon och ritar vidare. Allt snabbare, men ändå djupt koncentrerad. Vita hästar med vingar och döper den till silverfot. Silverfot som kan flyga över molnen.

 

Inom loppet av ett par minuter är klassrummet tomt. Så när på den lilla flickan med lugg och blonda små flätor.

Har du lagt märke till henne nu? Det var på tiden, för hon har ju suttit där hela tiden. Med svart blyerts.

Frågar du varför prinsessan inte är glad så svarar hon knappast hörbart:

"-hon har inte fått veta hur det känns än"

Svarar hon och lägger sin vänstra hand över teckningen.

 

För om du hade lagt en liten stund till att fråga henne hur hon egentligen mår.

Då skulle du inte ha frågat. Nu måste hon gå hem till en OTRYGGHET.

 

Jag var länge den lilla flickan och jag hade så gärna velat berätta. om du frågat.