Känslorna som aldrig vill försvinna
Trött, riktigt trött. Tillbringat några timmar med mamma. Hon tittade på tv och jag somnade såklart i fåtöljen. Så allt har varit precis som vanligt och sedan framåt eftermiddagen kom den snabbt krypande. Smärtan i magen!
Legat halvt på golvet, halvt framstupa med värsta magkrampen och det blir aldrig bättre. Läkarna säger att det beror på långvarig svält, men det går ju inte äta eller ens dricka när magen krampar såhär!
Det kommer att bli en lång natt, igen. Jag vet inte om jag ens vågar se framemot en ny dag. Söndagar brukar oftast vara riktiga "ligga i soffan dagar" och trotsa vädret. Jag vet inte hur många gånger som jag tänkt fly landet och aldrig någonsin komma tillbaka igen.
Ursäkta mitt svammel, men jag får ingen ordning på tankarna alls. Det gör för ont att sortera dem helt enkelt.
Mamma var gullig och ringde under kvällen. Pratade om akuten. Läkare, men de gör ändå ingenting. Hur länge har jag inte fått stå på egna ben nu? Utan någon hjälp mer än att de skriver ut recept på mediciner trots noll koll på vad jag har hemma eller inte. De vet att vikten är alldeles för låg (inte har den gått upp direkt och jodå jag själv känner mig alldeles för tjock). De vet att jag mår fruktansvärt dåligt.
Jag står på egna vingliga ben och faller precis framför era ögon. Ni blundar och går härifrån.
Jag undrar ibland vem som är fegast?
Allt jag gör tycks bli fel men jag försöker att ställa mig upp igen
Om jag kunde så skulle jag vilja radera bort hela denna dagen. Det känns som ett enda stort misstag att vara mig själv. Alla tankar och alla känslor som trängs under min hud. Att aldrig få visa vad som kretsar inuti, allting som brister itu så fort jag blir ensam igen och ingen finns att bolla "knäppa tankar" med.
Att alltid visa mig pigg och glad trots att jag bara vill falla isär. Precis som jag gör när ingen ser.
Idag har det allra mesta gått fel och jag gjorde allt för att prata på som om ingenting vore trasigt i hjärtat. Jag önskade så att jag hade ett gammalt porslin som jag kunde få krossa i väggar och golv. Få känna den där känslan av UPPLÖSNINGSTILLSTÅND, porslinsbitar utspridda..
Dataskärmen krånglade ett tag och trodde att jag skulle behöva köpa mig en ny. Igen. I perioder tycks precis allting gå sönder på ytan utom jag, som går sönder inuti. Nu lyckades jag fixa till datorn och funderar på att ordna en kidnappning av mamma. Till någon som jag vet att hon saknar och önskar sig mer tid med (så om du läser detta kanske vi kan ordna det?)
Jag klarar inte av att alltid vara den starka för att andra inte ska falla sönder.
Klarar inte av att stänga inne allting precis hela tiden.
Idag skulle jag vilja radera bort precis allting. Huvudet sprängs och kroppen känns öm.
Äckliga.. jobbiga.. tunga anorexikänslor!
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag är så mycket starkare än dig
Visst är detta skrivblocket otroligt gulligt!
Vad jag kommer att fylla den med har jag inte bestämt än, men den gör mig glad bara av att se så söt ut. Ibland är det de små sakerna som kan förgylla ögonblick. Samtidigt som ett telefonsamtal kan göra att jag rasar ned i avgrunden, men denna gången tänker jag inte låta det bli så. Visst känner jag mig just nu fruktansvärt krossad, ömtålig och jag brottas med mig själv om att springa ut och komma bort ifrån gråten, men det vet vi alla att gråten följer med på vägen. Jag reagerar alltid på ett sätt som endast trasar sönder mig själv mera, har svårt att skrika och säga ifrån. Att skydda mig själv. Jag är nog den som borde få guldmedalj i att bry mig allra minst om mig själv, men det är dags att göra allt jag kan för att bryta den cirkeln. Det kommer att ta tid och det kommer komma många tårar och inträngda känslor innan jag har nått dit.
Är det oro omkring mig eller om andra bråkar så är första tanken att jag ska aldrig äta eller dricka igen!
Hela dagen har jag någonstans insett hur nära jag är en total kollaps. Som om vikten bara rinner av mig och vissa stunder har jag blivit rädd för hur svårt allting är.
Hur svårt jag verkligen har att få i mig någonting annat än grönsaker och allt oftare inte ens det.
Satt ihopkrupen och tänkte att jag skulle ringa och prata med någon. Känna mig mindre ensam.
Samtalet blev riktigt kort och nu är den personen totalt raderad ifrån mitt liv. Det finns anledningar som många omkring mig anser vara "på tiden".. De har sett mig sårad, krossad, förtvivlad och ja mer eller mindre självmordsbenägen av hårda ord. Ord som verkligen inte alls är okej, men nu efter alla dessa år är jag stark nog att radera bort allting för vet du vad?
JAG ÄR SÅ MYCKET STARKARE ÄN DIG!
Väntar på att mamma ska komma hem efter sin lilla dagstur på egen hand. Gullig som hon är så ringer hon på morgonen och frågar om det är okej att hon åker <3
Klart att hon får. Jag vet att hon ständigt är orolig över om jag får i mig någonting alls. min mamma är den allra bästa i hela världen. Älskar dig mamma!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga tro på en förändringA bird doesn`t sing because it has an answer it sings because it has a song
Så föll jag tillbaka i det där mörka hålet igen. Spenderat förmiddagen med att cykla fram och tillbaka, inte kunnat äta någonting alls och ändå känner jag mig 20kg.. nej 40kg fetare om inte mer! Det kan inte vara möjligt. Det är inte möjligt så mycket kan min lilla ärthjärna förstå, eller inte alls. Logiken går inte alls ihop med känslorna.
Andas. Andas.......... a n d a s...
Det är anorexispöket som lurar bakom hörnet. Jag har fel, mina känslor är fel. Eller?
Allt jag ser i spegelbilden är fett & fult & äckligt.
24 grader i skuggan och ändå blev dagen nu så totalt FEL!
Någon som kan hjälpa mig att komma på rätt spår?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självHimlen är oskyldigt blå
Inte ett moln så långt ögat kan nå. Mötte dagen med förhoppningar om att allt skulle bli bra och allt jag ville var att göra någon glad. Överraskad, men aj så fel allting blev. Jag väntade på att få komma in genom porten för jag hade sagt redan dagen därpå att jag ville komma. Möttes av hopplöshet. Ledsamhet som snabbt smittades av sig till mig och jag kände att allt jag gjorde och sa endast blev fel.
På morgonen vandrade jag fram och tillbaka med ångest över vad jag skulle ha på mig. Det skulle bli sommarens varmaste dag och jag ville utnyttja den på det allra bästa sättet. Bara ben och blå tröja, korta armar och glitter på magen. Kilklackar såklart, småkär i att komma upp lite extra över marken och finns det någonting skönare att gå i! Det enda jag såg i spegelbilden var ett par feta ben och gråten ville tränga fram, men jag svalde och cyklade ut med förhoppningar.
Vi pratade lite om vart vi skulle tillbringa dagen och jag hörde ständigt orden om att du inte orkade leva längre.
Inte för att orden kom fram klart och tydligt, men jag hörde dem. Kände igen dem alltför väl.
f ö r l å t f ö r a t t j a g l e v e r
(ord som brottades inom mig)
................................................................. plötsligt tappar jag all lust att förklara, allting kändes fel. Jag var fel.
Vi kom iväg till slut och låg i solen hela dagen, men jag kunde inte njuta så som jag önskat. Rastlös och hade ångest. Tankarna om att det bästa vore ifall jag inte längre fanns. Det vore det bästa för alla. Då skulle oron försvinna ifall jag ätit eller inte. Då skulle alla slippa oroa sig över om jag hade korta eller långa byxor eller rättare sagt hur mycket man slapp se mig, men har inte jag rätt att få vara som andra. Det är SOMMAR!
jag låg där med ÅNGEST över att jag hade "tjock känslor" medans mamma låg och mådde dåligt över att jag var alldeles för mager. MAGER?Jag får inte ihop det med mina känslor. Mina ögon.
Visst vet jag att jag varit enormt mager tidigare, men nu? HATAR ANOREXIN!Förlåt för att jag finns.
Gick ned till vattnet, men oj det var för kallt. Trollsländor svävade förbi. Visst ser de mysiga ut.
Plockade en liten påse med hallon innan vi cyklade hem. Sista dagen innan hon åker iväg en hel vecka. Jag ville att det skulle bli en mys-mys dag tillsammans, men anorexin förstörde. Jag förstörde genom att finnas.
Satt på min balkong och fikat kastade jag över balkongräcket i frustration istället för att skrika att jag inte orkar längre. Svalde gråten för att ingenting visa hur jag kände innerst inne. Inte för att jag tänker planera att skada mig, endast idiotiskt att hålla på med anser jag. Det skadar andra så mycket mer, men jag känner mig verkligen mest till besvär. Eller oro. Jag skapar bara oro och jag vill inte det.
JAG VILL SLÅ IHJÄL ANOREXIAN,men jag klarar inte av det på egen hand! Att lägga in mig på sjukhus och tvingas till sängläge och rullstol skrämmer mig samtidigt som det konstigt nog skulle vara skönt att få bli omhändertagen, få någon som verkligen förstår igen. På ett annat sätt. De allra flesta omkring mig har alltid sett mig som anorektiker. Hon som aldrig äter som dem.
Nyligen gjorde det ont i mitt lilla hjärta när en 6-åring frågade varför jag alltid bara äter grönsaker.
Sedan kom det allra värsta regnet jag skådat tror jag! Alla mina kuddar och filten på balkongen blev dyngsura och det regnade in i sovrummet tills det bildades vattenpölar och det rann vatten ur kuddarna då jag sprang iväg med dem till badrummet. Det gick inte att se någonting utanför fönstret! De där förtvivlade tårarna som jag hållit inne hela dagen ville komma fram när jag såg alla mina blommor hänga tungt efter skyfallet. löjligt att gråta över blommor, men det blev helt enkelt för mycket.
Oj, nu har jag säkert tröttat ut hundratals små stackars läsare med en lång text. Undrar om någon orkat bry sig om att läsa. Fast jag skriver först och främst för att få ur mig lite. Oftast håller jag allting inom mig.
SVÄLJER GRÅTEN
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självDon´t you worry child heaven got a place for you
Tillbringat dagen med mamma, tvillingbror, två småkillar och storebror.
Det var en intensiv dag för mig som annars mest är ensam eller två.. solen sken, men det var kallt. Jag kände mig nöjd och lugn, myste med småkillarna på de enklaste sätten. Tätt intill i soffan när äldsta killen spelade spel.
Matade lilla killen, som egentligen visst kan äta alldeles själv, men visst vill vi alla få vara extra små stundtals och då fick faster mata. Så med vänsterhanden balaserandes bröd, dressing och hamburgare till honom och med andra handen balansera mina tomater, gurkbitar, paprika, sallad och lite rödlök. Tänk så lite en dag kan göra mig glad. Det var en väldigt trött tjej som kom hem senare på eftermiddagen och jag kan ärligt säga att rummet snurrade runt lite extra.
Och när timmarna gick förbi en och en, insåg jag hur långt jag har kvar till friheten. Friheten ifrån anorexian!
Jag sa till mamma att jag kunde se hur smal jag verkligen var.. är.
"Det är det vi ser varje dag, du är fruktansvärt mager och det är skrämmande!"
(det gör så ont att höra.. att se ängslan)
Det ska inte behöva vara så SVÅRT att VÅGA ÄTA!
jag känner mig så långt ifrån alla andra. Har under en lång tid nu känt mig, utanför alla andra.
När hjärtat säger till så får huvudet säga precis vad det vill
Uppdateringarna har varit dåliga, sorry. Antingen så har internet strulat precis då jag skrivit ett långt inlägg och då tappar i alla fall jag gnistan. Magen har krampat enormt och tröttheten har tagit över helt i stunder då jag behövt den som allra mest. Jag har efter att talat med mamma i telefon, bestämt att jag skulle cykla ned till henne, eller rulla nedför backen.. men så har jag endast tänkt blunda lite först. Vila ögonen en stund och somnat i ett par timmar så mamma undrade vart jag tagit vägen när jag väl kom hem till henne. Sedan somnar jag några timmar även där. Nätterna är återigen fyllda av Flashbacks som gör att när jag vaknar tidigt på morgonen vågar jag varken ANDAS eller röra det allra minsta på mig! Det handlar om rena SKRÄCKEN! Att inte veta om det händer där och just nu, avskyr dessa nätter.
Förra lördagen så var jag på marknad och festivalsyra, även om jag hoppade över själva karnevalståget. Kände att det blev för mycket. Träffade lite bekanta på stan och att jag som mest flyr undan allt vad folkmassor är, det var en enorm seger för mig. JAG KLARADE DET! När mamma ringde senare på kvällen och berättade att hon tittat på karnevalståget och sa att
-"Du skulle aldrig orkat vara med och du hade frusit för mycket"
Ja, det fick mig en funderare.. ledsen över att det är så, men jag fryser ju alltid. Att fråga mig är som att fråga en pingvin om den svettas i en öken, eller det var säkert en knäpp tolkning, men jag är inte riktigt vaken ännu.
Allt jag vill är att få komma till havet och jag blundar och drömmer mig bort. En dag min vän, en dag..
Det blev en salig blandning, men så har det varit i ett litet mindre format. Det som får mig att falla ned är att inte ha någon att riktigt prata med och så fort jag ens nämner någon dröm så raseras den. Så nu håller jag dem för mig själv, för den känslan jag får då. Att bara lägga mig ned och gråta helt förtvivlat och att släppa mina drömmar är det allra sista jag vill.
Saknaden och vilsenheten går hand i hand
Bröt ihop med mammas armar omkring mig. Hennes rödgråtna ögon, orden som sa att hon förstår att min syster är rädd för att krama om mig. Rädd för att jag ska gå sönder. Mamma känner likadant. Säger att jag är alldeles för mager, men jag kan inte förstå. Jag bara grät och sa att jag känner mig så vilsen. Att jag saknar min tvillingbror så otroligt mycket.. behöver honom! Saknar.. saknar så otroligt mycket att bara vara vi två.
Mamma lovade att prata med honom då han var på väg hem till henne. Det är så mycket som har hänt den senaste tiden och jag klarar inte av att hantera allting längre. Inte får jag någon att prata med heller.
VIDRIGA SJUKHUSVÅRDEN!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självDu måste nog skrika i mitt öra att någonting är helt fel för att jag ska förstå
Håller inne allting för att inte såra. För att inte oroa.
..men lilla mamma jag klarar inte av att vara tyst hur länge som helst. Måste ventilera, behöver få andas lite högre. Sjukhuset ringde och tyckte jag skulle åka in (men jag orkar inte!!!). De ska ringa imorgon runt 8-9 tiden, så jag ska försöka vakna till liv då. Så trött på morgonen numera.. Jag tänker återigen be om någon att få prata med, men troligtvis kommer det inte att hända. Återigen ett fall bakåt. De talade om jourtid imorgon. Att åka dit då, men jag klarar inte av att sitta och bli betraktad ifrån topp till tå. Avskyr att sitta där när jag gör allt för att fly ifrån mig själv! Dagen har varit en kamp utan dess like. I tysthet.
Mamma blir bara ledsen så fort jag yttrar det minsta, även om jag försiktigt säger att jag måste få säga vad jag känner någon gång. Samlar mig inför en "tyst dag" imorgon.
Så länge jag är tyst gör jag ingen skada. Livet är en strid för att få andas högt. Få den hjälp jag behöver. Och jag kan inte alls förstå hur min syster kan känna RÄDSLA över att jag ska gå sönder om hon kramar mig. Kan inte förstå att jag.... jag skulle vara så förskräckligt smal?
JAG FÅR INTE ALLS IHOP DET!
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetBörjar jag gråta nu så skulle jag drunkna framför era ögon
Det går inte längre. Det är inte jag som styr.
Jag var så säker på att jag skulle kunna ta mig framåt, tyckte att jag kunde se horisonten där borta. Visserligen väldigt långt bort, men ändå.. ändå där. Väntandes på mig. Det är därför som det har varit så tyst här på bloggen. Jag känner mig totalt vilsen. Mitt hjärta har svävat bort långt bortom molnen och det är regnigt ute nu. Sådant där äckligt regn som kommer ifrån alla håll och kanter. Önskar att det kunde ösa ned för att sedan vara över. Så jag kan få en chans att hitta hem till mig själv igen om det är möjligt. Jag vet inte vad eller vem jag ska leta efter.
Hur hittar man till ett ställe utan ett namn på kartan? Är det någon som vet, för jag är i stort behov av hjälp!
Jag fixar det inte och helst av allt skulle jag vilja springa ut rakt framför en bil. Utan bromsar.
Även om jag någonstans ingenting hellre vill än att få leva, men jag är.............. krossbar.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpHur trasig jag är bakom ett leende som inte finns
Kanske skulle testa och se hur det känns att låta alla fasader rasa. Stå kvar där utlämnad och utlämnad. För vad? Varför måste det vara så svårt att visa vad jag innerst inne känner, när det borde vara en helt naturlig sak. Egentligen.. för visst finns det ingenting värre än de som säger en sak när sanningen är någonting annat. Gör det mig lika falsk, eller är det min rädsla som styr. Kanske är det då som alla skärvor av mina tomma leenden visar sitt rätta jag och ni springer bort ifrån mig av rädsla för att höra sanningen. Om hur dåligt jag mår.
Skärvor på sönderslagna golv av ren ångest.
Kanske skulle skärvorna då slita sönder fötterna och lämna spår efter mig, som jag innerst inne är livrädd för att visa. Samtidigt som jag ingenting hellre vill. Att bli accepterad för mina brister, för mina sår och för mina ensamma tårar.
Idag vill jag falla ned i ett mörkt hål och aldrig krypa fram igen. Idag säger anorexian åt mig att aldrig, aldrig, aldrig, aldrig äta igen. Inte ens sallad. Ingenting. Idag tycker jag inte om den minsta lilla biten av mig själv. Drar huvtröjan över mig och gömmer mig för omvärlden.
Spelar en teater som visar fel verklighet, men så är det ändå en saga. Den att jag skulle må lite bra..
En livsteater som inte vill ta slut. Dra upp ridåerna och låt mig leva!
Ingen vill väl se söndertrasade fötter dansa på blodiga golv, när man kan få se leenden och lite lycka?
En dag till har snart gått och jag känner att jag har förlorat ytterligare en.
Kanske är det inte meningen att någon ska få se hur trasig jag verkligen är, bakom ett leende som inte finns. Inte på riktigt sådär så att det gör ont i kinderna.
Hoppas att ni har haft en trevlig Valborg med brasa och mys.
Etiketter:
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självLike the stars miss the sun in the morning skies
Saknar jag livet
b o r t o m
mig själv.. det är riktigt tungt nu. Riktigt, riktigt svårt. Och jag vill slita mig själv i stycken, för jag klarar inte av att känna någonting längre. Klarar inte av att vara mig.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Våga be om hjälpJag vill le på riktigt nu och för alltid
Jag måste få le på riktigt snart. Skratta så där som gör att kinderna får kramp och kroppen viker sig i ren lycka.
Det måste få vara min tur snart, det måste få vara min tur snart. Hjärtat slår på ett sätt som jag hatar och påminner mig om hur mycket jag.. hatar mig själv. Jag vill inte tillbringa dagarna med att fly ifrån mig själv för att orka leva, överleva. Jag vill vara en utav dem som ligger på en filt i solen och ler. Sol och fräknig näsa. Sommar. Bad. Sena sommarkvällar med mys på en strand. Att bara vara jag och ingen annan.
Att slippa denna jakt ifrån ångesten och mig själv.
Jag vill få skratta tills smilgroparna växt färdigt.
Utan anorexiångest.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringStudsar tillbaka
Hålet i bröstet fylls med panik och varje andetag är fel. Motvilligt, en känsla av att vilja ge upp och skrika kom och hjälp mig på samma gång. Synfältet färgas svart. Jag kan känna hur det slår inom mig, som om någonting vill komma ut. Utan att finna någon öppen dörr. Som min själ är en fjäril som aldrig lyckas ta sig ut och snart är syret slut. Snart dör den och jag blir enbart ett skal.
Jag känner mig så tröstligt tom!
Samma symmetriska rum, fyra väggar som ekar av ångest, tårar och skrik. Men vad spelar det för roll att andas när ingen imma syns på mina fönster. Jag känner mig onödig och alla ord känns meningslösa.
Förlåt för att jag har så svårt att hitta min egen plats. Alltid kommer samma tankar studsande tillbaka och jag slås alltid ned som om det vore första gången, trots blåmärkena sedan igår. Fastnaglad i ett inre fängelse och jag kan inte låta bli att undra varför. Varför kan jag inte få hjälp med att bearbeta allting? Alla hjärnspöken.
Fastän jag vet att det inte spelar någon roll hur högt jag skriker så kan jag ändå inte låta bli att SKRIKA!
Jag vill hitta till livet nu.
JAG VILL HITTA MIG PLATS I LIVET NU!
Etiketter:
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självGångavstånd till regnbågen
Vi regnar ikapp på hösten
flyter ut över de gator
som egentligen var menade
för att ta oss hem
min kropp brister snart
och du har redan tejpat din
försökt hindra alla minnen
från att rinna ut genom såren
under mina naglar finns drömmar
jag skrapat loss från asfalt
i hopp om att finna någonting
som gör det enklare att andas
vår väg har bara återvändsgränder
ändå fortsätter vi framåt
och i väntan på solskenet
samlar vi färger
för att fylla en regnbåge
När ska jag förstå att de viktigaste stegen en människa tar inte är de som förbränner kalorier?
Du kommer för att såra mig!
Jag låter det ske om och om igen. Du kommer för att ta varje liten stund av lycka, som jag kanske kan råka samla på mig i en ask längst in i garderoben. Jag snärjs in allt tätare i ditt när av ångest.
Det gör ondare än någonsin när du suger åt dig all min livskraft och kastar mig åt gamarna.
Du har kommit för att straffa mig.
Du gör det mycket bättre än du tror!
Men du vet inte att inom mig håller jag på att bygga upp den allra starkaste skyddsutrustningen du någonsin sett. och då kommer du att stå där med lång haka och undra vad det var som hände där emellan dina vidriga planer. Jag har kämpat alldeles för länge nu och jag känner att jag inte är så stark som andra kanske vill tro.
Du har kämpat så länge nu, visst klarar du lite till.
Men det är bara jag som vet, jag och du, som vet hur fel de har. Det är endast vi som vet hur nära jag är att falla alldeles för djupt igen. Det är när jag ligger med huvudet under kudden om nätterna för att dränka gråten och förtvivlan, som sanningen visar sig.
Det är då som du vill att jag ger upp för alltid!
När allt har gått ut på att orka med sekund för sekund, det är då som jag har gjort allt jag kunnat för att samla ihop material starkt nog till min skyddsdräkt. i all hemlighet. För vet du vad anorexi?
Jag tänker slå ihjäl dig död eller levande!
Och när du nu kommer för att såra mig så ska du veta att du inte har en aning om hur riktig smärta känns!
Skulle du tillåta mig att falla rakt emellan dina fingrar eller skulle du göra precis allt för att hindra mig landa emot asfalten?
Mina vingar är sönderbrända och jag har länge försökt att hitta tillbaka hit igen, men det är som om jag kommit på totalt villovägar och tårarna är mina följeslagare. Kanske fel att säga nu hur ensam jag känner mig. Jag bär på ett litet svart spöke som säger just de rätta orden i fel tillfälle, trodde jag. För jag har varit helt övertygad om att orden var de enda sanna och att allting som jag själv försökt övertyga mig om, varit fel. Att jag börjat tro på vad andra runt om mig sagt. Att jag väger alldeles för lite. Att när mamma lägger sina händer på mina uppdragna knän. Tittar mig i ögonen som glänser av oro och frågar om jag verkligen har ätit någonting idag?
Just då vill jag tro att vad jag håller på med är alldeles fel. Alldeles fel!
Och ändå slåss jag emot detta svarta lilla spöke med enorma superkrafter. Skriker i mitt huvud att jag är fet!
Skrapar du på min yta så skulle du se hur ömtålig jag är. Inuti.
Nyligen fick jag en kommentar som jag inte visste hur jag skulle besvara. Personen antydde att "oj, men då var du inte längre så liten, inte längre ett litet barn!" Detta var då årtalet när incesten slutade. Som om ålder över huvudtaget spelar någon roll. Det gjorde ondare än en kniv i hjärtat och satte igång en massa tankar som att okej, jag är inte värd mer. Det var mitt fel och jag förtjänar ingenting alls. Även om jag vet att det inte alls är mitt fel. Jag tänker inte ta på mig det, för jag var bara ett litet barn. Oavsett ålder och det handlar inte alls om ålder så snälla du som faktiskt borde veta bättre. Läs på vad INCEST verkligen handlar om!
Det krävs ett livsjobb att arbeta med alla tankar och känslor. Har jag den tiden? Orkar jag stanna kvar tiden ut?
Jag vill plocka fram alla mina akvarellfärger, alla akrylfärger och oljefärger, pastellkritor, kladdkritor, blyertspennor, bomullsgarner i regnbågens alla färger, färgglada pappersark och bomullsgarner. Ja, jag vill plocka fram allting som ligger utspridda i lådor och skåp, askar och block. Slänga upp det i luften över min säng för att låta det landa i ett virrvarr över överkastet. Sedan skulle jag vilja måla upp ett liv helt fritt. Utan att lägga till några mörka skuggor, men kan jag leva utan skuggor?
Nu är jag bara SVART-VIT, kanske lite grå.
Jag förföljer mig själv i jakt på något svar som jag inte vet frågan på.
Jag erkänner att jag är totalt vilsen. Ändå lyckades jag få ur mig lite känslor här ikväll, trots allt.
Trots alla dessa tårar som jag gråtit och gråtit. Gråtit och gråtit.. Jag undrar hur många tårar det behövs innan en människa drunknar av INOMBORDSÖVERSVÄMNING?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighetI´m not so strong anymore
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara de närmaste dagarna, mer än att jag har haft enorm huvudvärk. Som vanligt numera, ryggen känns som om den gått av, men det vore helt okej om jag kunde få slippa känna denna tomhet.Jag gör allt jag kan för att inte gråta när mamma är här. Gör allt för att inte falla isär eller att tala om hur jag mår för någon. Vilket givetvis leder till sammanbrott så fort jag är ensam igen. Så mycket som jag har gråtit de senaste veckorna har jag inte gjort på länge. Jag som annars är en expert på att stänga inne allting. Inte visa för någon, inte ens mig själv, hur jag mår innerst inne.
Det går inte att krypa på glas hur länge som helst, till slut så skär jag mig djupt.
Vilket är precis vad som har hänt. Inte att jag suttit och skadat mig själv på något vis, utan det att alla känslorna har svämmat över kanten. Gråten tycks aldrig ta slut och jag känner mig hopplöst vilsen och uppgiven.
Det har mest varit tomt.
Jag har sprungit vilse så länge nu att jag inte vet hur jag ska hitta tillbaka. Det är konstigt att varje gång som jag mår så här dåligt, är jag övertygad om att jag inte kan må sämre, men jag får fel.
När är det min tur?
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Bilder När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självYou never know how strong you are until being strong is the only choice you have
Igår var jag nedklubbad av värsta huvudvärken. Så tillbringade mesta tiden åt att blunda och stänga ute dagsljuset. Inte roligt alls.. på kvällen kom de tillbaka igen. Tårarna. Jag trodde aldrig att de skulle ta slut där jag grät och grät. Känns tungt nu. Allting känns tungt.
För en stund var det lite lättare på morgonen, men det är som bortblåst och jag vill skrika att
JAG ORKAR INTE LÄNGRE!
Det känns inte rättvist, eller så är det vad jag är värd. Usch, för denna dagen.
Får jag lämna mina minnen hos dig?
Så har jag missat denna dagen också. Meningen var att den skulle ägnas åt att svara på några mejl och därefter tillbringa tiden med att teckna och måla. Nu blev det inte så. Någonting fick mig att falla handlöst ned och mestadels har jag gråtit, svalt tårarna, gråtit ännu mer och återigen gjort allt för att svälja tårarna. Gråtit sådär hejdlöst som små barn kan göra när de ser sina knän blöda efter ett fall i asfalten. Idag föll jag. Hårt.
Känslomässigt. Brottats med alla Flashbacks och hemska minnen och det har gjort riktigt, riktigt ont.
Stundvis så har jag velat springa framför ett tåg och skrikit åt det att köra över mig. Köra över mina känslor och minnen. Trots att jag är väl medveten om att de kommer tillbaka emellanåt, för alla vet att det går inte att tränga undan minnena hur länge som helst. De simmar alltid upp till ytan igen, som döende fiskars sista andetag.
(ja nu var det bara en utav mina lustiga bilder i huvudet..)
Att tränga undan eller stänga inne alla känslor blir alltid, alltid ett kaos till slut, men jag måste för att orka.
Och idag gick det inte alls utan allt, allt trängde fram i gråt.
Tycker inte om att gråta. Det känns som om jag aldrig ska kunna sluta igen. Jag känner mig så svag.
Jag vill fly ifrån mig själv och aldrig springa tillbaka. Inte än. Tar till en flykt som skulle kunna leda åt vilket håll som helst, utom just hem till mig själv. De hemska minnen som jag tänker på mest hände för tre år sedan. Det var då som jag flyttade tillbaka hit och det var då som allting slutade, även om det är ytterst få som vet om detta. De flesta säger att jag måste lägga "det" bakom mig. De tror att det slutade julen -97, men så är blev det inte......
Kan jag få lämna alla mina hemska minnen i din ficka och sedan själv få springa åt det andra hållet?
Jag skulle vilja bygga mig ett luftslott, utan dem, utan alla hemska minnen, tankar, känslor och gråt. Precis intill havet skulle jag vilja bo. Där skulle jag kunna lyssna på havet och måsarna. Springa på stranden och jaga vågorna. Och livet. Tillbringa dagarna med sandslott och slottsruiner.
Instället för att räkna revben med millimetermåttband.
Jag stannar aldrig tillräckligt länge på ett och samma ställe för att ni ska märka när jag är borta.
Döm inte mina minnen för de är inte mig, bara min hemska bakgrund. Tolka mig inte fel nu, ni får jätte gärna stampa ihjäl dem åt mig.
Etiketter:
Barndom Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet
Bilder Incest När allting känns för svårt att hantera Trasigt hjärta Vakna upp i min verklighet
