John Blund kastar grus i mina ögon och ler
Titta på mig där jag står bakom trädet till höger om din skugga. Kan du inte se att jag vinkar och ler lite försiktigt emot dig, bara för att du kanske ska lägga märke till att jag finns? Kanske jag inte passar in i någon annans värld, kanske jag inte passar in någonstans.
Snälla stå still ett litet ögonblick innan du gungar iväg så mycket högre än vad jag har lärt mig än. Stå still ett litet, litet ögonblick och känn efter om jag kan få ha en plats i din verklighet, bortom min egen.
Jag vet att jag inte är lika stark, men ensam är inte stark. I alla fall inte jag och det är precis såhär jag ser ut om du slutar dina ögon för ett kort ögonblick och tänker efter om jag passar in hos dig eller om jag ska stanna kvar utanför.
Jag känner mig ensam och jag vet att jag har sagt det tidigare, men känslor försvinner inte lika lätt som ett sönderrivet papper i septembervinden.. hur tunga de än känns. Jag vet inte om jag ska hoppa av eller stanna kvar längre. Jag vet vad jag vill, men jag klarar mig inte på egen hand för jag behöver hjälpen bredvid mig.
Säg någonting, vad som helst!
..bara du bryter tystaden som befinner sig omkring mig, inuti och utanpå. Säg någonting som en liten bekräftelse på att jag finns lika mycket som någon annan. Märker du inte att det enda jag vill är att få prata en stund med dig?
Syns det inte att jag behöver någon här, bredvid. Inte bakom eller långt framför. Utan bredvid mig!
Etiketter:
Att kämpa för livet 
Bilder Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Bilder Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Tappar alla papper med handskrivna känslor i handleden
När sömnen hade uteblivit i tre dygn så fick det bli lite nattpyssel och skriverier. Tyst som en mus, men nog finns det dem som tror sig höra precis allting. Jag har kämpat och slagits med mina tankar, känslor och ångestskrik över allting. Gråtit och förstört papper för att sedan börja om med både papper och tårar. När jag får sådär väldigt lite, eller obefintlig sömn så blir allting ännu svårare att hantera. Gissa vem som var nära att kasta hela datorn i väggen då den har börjat att krångla så jag får traggla med vartenda ord om och om igen.
Då räcker det med att en penna trillar i golvet för att jag ska bryta ihop.
Det har varit två långa ensamma dagar. Aldrig.. eller två med plågsamt ensamma dagar. Saknat någon så oerhört mycket och jag har velat ge upp om och om igen, men jag sitter här. Kanske inte så stark som jag önskar eller borde, men jag sitter här. Trots allt. Imorgon ska sovrummets väggar vara klara, väntar på golvet och sedan resten. Det kommer att ta sin tid, men bättre det än att bo kvar över två trakasserande tanter. För oavsett vad en del kanske tror så är det mig de vill ha bort. Det är andras ord lika mycket som mina. Andras insyn i verkligheten lika mycket som den jag fått ta emot själv.
Tog mig ut en liten kort runda idag och satte mig sedan för att vila när jag kröp ihop i soffan och somnade med jackan på. Brukar vänta med att ta av mig jackan för att samla ihop lite värma så gott det går. Jag har gjort allt vad jag kunnat för att klara mig igenom denna dagen och nu när dagen är slut om två minuter *pip* så vet jag inte om jag är en segrare eller slumpvis överlevare. Mamma tittade in tidigt på morgonen, lite kort så jag fick se hennes ansikte.. Tomheten blev ännu större återigen.
Jag har mig själv att slåss med. Jag har mig själv och alla tankar, känslor och jag är fast. Det jag vill just nu är att dra fram tiden så jag kan flytta, allra helst långt härifrån, men det går inte så tvärs över gården känns som en nystart. Att jag, som tidigare inte ens klarat av att se dessa fönster stå tomma efter min granne, nu ta steget dit in och göra det till mitt. Skrämmer mig inte på samma sätt, men saknar henne så mycket!
Nu ska jag på något sätt ta mig framåt och inte ännu längre bakåt. Kriga ensam emot anorexian. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag ska kämpa. Önskar mig ett trollspö i natt.. Hokus pokus så försvann allting som river sönder mig på ett ögonblick. Om det vore en tusendels så enkelt och självklart vill jag må bra! Ingen normal människa vill ha det såhär och jag har aldrig valt det. Skulle aldrig välja det. Aldrig! Det började redan som liten flicka och sedan var jag fast innan jag själv hann reagera. Historien är lång. Fick veta någonting idag som jag ännu inte vet hur jag ska reagera eller ta mig vidare med. Återstå att se och ingenting som jag klarar av att göra någonting åt ensam och kan inte be om hjälp till att reda ut det nu heller. Denna väntan och att inte veta vad som är det rätta eller om det gör mer skada, men jag är rädd för gamla spöken att rivas upp återigen.
Gjorde ett nytt hjärta tidigt i natt, blev inte alls nöjd. Tänkte faktiskt slänga det, men vet att mamma velat ha någonting liknande tidigare. Frågade om hon ville då hon kom på morgonen, tvekade igen. Sa att jag kunde göra ett nytt, påpekade alla fula fel. Hon blev glad så jag vet inte var det hänger nu när hon sover längre bort i denna staden. Alla tankar och känslor tränger på lite för mycket nu.. Tiden går och jag står förvillad och ser på när alla andra springer förbi.
Etiketter:
Anorexi Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Bilder Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringFör jag vill ge dig livet under dina ögonlock
Kan man älska någon för mycket
så att man vill andas åt någon annan
att man vill krossa någon annans verklighet
bara för att få henne att se stjärnor igen
för jag vill ge dig livet under dina ögonlock
Kan man älska någon för mycket
så att man förlorar sig själv
i en dimma av sårbara konturer
för att få någon att vilja hata mörkret
för skratten har aldrig varit så falska som nu
Kan man älska någon för mycket
att det blir till en våg av smärta
där man flyter utan flytväst
och kanske har du aldrig lärt dig simma
vi håller varandra över ytan vännen
Kan man älska någon för mycket
att tårarna blir till trygghet
för nätterna som flyr ljuset in i evigheten
för saknaden går itu precis som vi
men utan dig vore jag inte hel
Kan man älska någon för mycket
att man gör allt för någon annan
även om man raderar sig själv?
Jag försöker kriga och stå upp för mina drömmar, men om jag faller är allt ni ser min skugga.. övergiven
Behöver någon som kan hjälpa mig att stå rakt, inte vingla, inte falla. Jag behöver någon som finns när alla andra går. Jag kämpar och kämpar, men det känns som om min kamp aldrig räcker till.
Gråten har mest trängts undan större delen utav dagen och jag vet inte om jag hör hemma någonstans, eller hos någon. Vet inte vem jag ska vända mig till när omvärlden rasar omkring mig och jag har en stark känsla av att om jag faller så skulle allt ni kan ana efter mig.. är en liten skugga. Nedtrampad av förbigående, för vem hör någon som inte längre vågar skrika på hjälp?
Skulle det märkas om jag inte fanns?
Jag känner mig fruktansvärt ensam och bortglömd. Gömd i sanden och aldrig hittad igen. Skulle vilja skrika högt.. SNÄLLA TA MIG HÄRIFRÅN! Om jag bara kunde, om jag bara kunde.. och vågade. Jag ser mamma trasas sönder rakt framför mina ögon och hennes oro både i blicken och på rösten när hon frågar om jag inte förstår att vikten rasar nedåt (men mamma, allt jag känner är sorg över att jag förstörde allting.. min spegelbild visar någonting helt annat och jag vet inte längre om jag hör ihop med denna världen).
Varit på försäkringskassan idag, hoppades på lite bostadsbidrag då det är tänkt att jag ska flytta den 1 oktober. Två små hundra tycks det bli, så med en hyra på 600kr mer kommer det bli enormt tufft en lång tid framöver, med flytt av allting. Slåss redan i motvind och jag känner mig allt mer vilsen och tom. En kropp som gör allt för att slå ned mig. Kanske ingen tycker att min kamp är "bra nog", men jag kämpar så gott jag kan.
Det här är jag och jag gör vad jag kan för att orka med livet.
..men vilket är bäst?
Jag behöver stöd, men kan samtidigt inte kräva att någon ska lägga en minut på mig när livet kretsar runt omkring.. utom just här. Detta är mina känslor.. behövde få ur mig lite, lite grann av allt som gömmer sig under ytan.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga be om hjälpMina ord till dig känns tomma
Mina ord är för fattiga
för rädda och för trevande
för att fånga dina ögon
få dig lysande och levande
Glittra som ingen annans
Mina ord är för enkla
för svarta och för tomma
för att fånga ditt hår
få dig att froda och blomma
Mina ord är för tråkiga
för svaga och för bleka
för att fånga din mun
få dig att skratta och leka
Så som bara du kan.
Mina ord är för fattiga
för att beskriva dig
på ett vackert sätt
..för enkla och tråkiga
precis som mig
..för att tala om att jag finns, men ändå inte..
Känslorna är långt ifrån där de borde.. utspridda över golvet i ett försök att få någon liten ordning. Misslyckas om och om igen. Orkar inte svara på några kommentarer just nu, hoppas att ni kan förstå. Jag har noll kraft. Ska försöka förklara hur det är så gott jag kan.
Blev igår erbjuden min fina grannes lägenhet, något större, vilket inte spelar någon roll egentligen. Styrelsen ställde mig överst i kön trots att jag vet att någon annan i huset velat ha den länge. Tänkte att nu får jag väl smäll även för detta, men hon i styrelsen har sagt att det får hon ta. Trots allt så är det deras beslut eftersom det nu är som det är i detta "råtthålet".. förlåt grannarnas jakt efter mig.
Orkar inte skriva mer om det just nu..
Jag har inte bestämt mig, beror mycket på hur mycket de renoverar olika saker, vilka jag känner att jag inte har någon möjlighet att få ordning på själv. Har inte ens råd att köpa mat (bara ett faktum..) så det får gå som det går. Tårarna är nära ständigt, och jag ORKAR INTE LÄNGRE! Om det nu kommer kommentarer om att soc. ska ställa upp så är det så att "familjen" ska ställa upp.. men hallå vilken familj?
Ärligt talat så känns det som om jag lika gärna kan ge upp totalt och fullständigt, allt detta med grannarna och att inte ha råd att leva knäcker mig!. ORKAR INTRE!
..men jag kämpar så gott jag kan ändå, så än har jag inte gett upp.
Ska titta på lägenheten på tisdag igen tillsammans med mamma. Fick veta detta först igår, lite i senaste laget..
Vill ha någon att bolla tankar med och även få veta lite mer om när jag kan flytta. Har jag tur så kanske någon står och väntar på att få flytta in där jag bor nu. Sedan vad kostar det att flytta telefon, bredband?
När kommer jag att ha råd att "leva"? Ska jag satsa på denna lägenhet som ändå gav mig en känsla av lugn (slapp grannarna som plågar mig till förintelse.. med små ord) ?
Ska höra vad jag kan få i bostadsbidrag, annars går det inte, även hur fort de kan få ordning på det. Inga möjligheter att lägga ut med 800 kr i månaden i förväg!
Ska jag sälja min själ för att få råd eller ska jag helt enkelt ge upp allting och tassa på tå resten av livet?
Ledsen över ett väldigt deppigt inlägg, men jag mår inte ett dugg bra.... inte alls.
Mamma var uppe väldigt kort på morgonen, för att sedan gå ned till marknaden på stan med en väninna. Innan hon gick frågade hon om det var okej och mitt svar var...
"nej, det känns inte alls okej!"
Ska det vara såhär svårt att orka med livet, vad gör då jag här?
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJar försöker att dra en linje med min blyertspenna.. någonting som ska likna ett leende, men vad som finns där bakom kan ingen se
Tyst.. jag har varit tyst, Det har blivit alldeles för mycket av allting och jag känner mig så jagad!
Kan inte fly varken ifrån de omkring mig eller mig själv. Sömnen har varit katastrofal, min saknad efter min granne plågsamt, hjärtskärande.. SAKNAD och hon kommer aldrig tillbaka. Jagat drömmar, fantasier, längtan, saknad, förhoppningar, tröst, livet och allt har blivit krossat flera gånger om. Nu vet jag inte om jag ska cykla bort hela natten för att jaga bort all smärta som jag känner eller bara lägga mig ned och.. ligga där.
Känner mig så ensam!
Dragit mig för länge och tusen gånger om att lägga upp detta feta, fula ansikte och ett leende som inte alls är ett leende. Ingenting som jag känner alls, för jag vill skrika att JAG HAR FÅTT NOG NU!
Fått världens hårdaste slag emot magen ännu en gång och vad det handlar om går jag inte in på än, men trodde aldrig, aldrig att denna person skulle vara så grym. Att få dessa ord slagna rakt i ansiktet får mig att vilja ge upp totalt. Nu orkar jag inte mer och om jag ska ha en endaste chans att slåss emot henne så blir det att leva på bröd och vatten resten av året.. bortsett brödet då. Inte vill hon förklara heller, utan anser att "det vet du minsann själv"... men jag har ingen aning om vad hon påstår för det stämmer inte, men det spelar ingen roll.
Orkar inte!
Sedan låg en lapp i postfacket idag om att styrelsen vill ha till ett möte imorgon kl.13 om situationen här, med andra ord att grannarna "hackar sönder mig död eller levande". Orkar inte det heller! ORKAR INTE!
Här kämpar jag med näbbar och klor för att hålla mig över ytan på alla sätt, men blir ständigt slagen i magen om och om igen. Önskar att jag inte fanns längre, orkar inte med detta längre!!!
Hela helgen har jag läst och läst.. försökt kommentera hos er många gånger om, men orden har fastnat i min hals. Allt har gjort för ont. Allt gör FÖR ONT!
..men jag tänker på er och hoppas att ni har det så bra som möjligt var ni än befinner er i världen och i livet.
Jag känner ingen press alls att skriva, utan det är för att jag innerligt bryr mig. Vill bara förklara varför jag varit tyst.. så tyst.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpDon´t let your dreams just be dreams
Morgonen andas höst. Krispigt tassar den allt närmare inpå och sommarens sista andetag befinner sig sakta. Inga moln så långt ögat kan nå och nu var det en hel evighet som jag var ute på riktigt. Bara jag och min kamera, i min alldeles egna takt. Ingen stress, ingen press, inga ord om att "kommer du snart".. bara jag och min kamera. Blandat med tankarna såklart, men de blir aningen lättare när de får friska vindar under sina annars så tunga vingar.
Jag vet inte vad jag känner idag. Lite tom.. lite ensam.. lite ledsen, men ändå jag tänker inte låta någon få mig att tappa balansen igen. De ska inte få mig att falla rakt framför deras ögon. Kanske ska ta det där första steget ut igen. Innan regnet kommer tillbaka. Jag vet inte alls vad jag vill idag, mer än bort härifrån.
Jag kämpar på.. försöker hitta ännu mer kraft att slå anorexin i magen med alla krafter.
Jag vet inte vart jag är på väg eller på vilken plats jag kommer att landa.
Allt jag vet är att jag vill kasta mig ut över öppet hav och hoppas att jag lär mig att flyga innan jag landar.
"jag är inte TJOCK och jag kan ANDAS!"
Som om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar
Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!
Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!
Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.
Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.
Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.
Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?
Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.
Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.
Vem är jag?
Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.
Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor Livet Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringMamma.. är det långt till himlen?
Mamma.. är det långt till himlen?
Om du åker dit efter jobbet kommer du hem
till kvällsmaten då?
Jag vill helst ha varm choklad och ett rött äpple
så mamma skynda dig
för jag kan själv och jag är stor
men den varma chokladen kan bara du mamma.
Du vet ju att jag saknar dig när jag är ensam.
Mamma.. är det långt till himlen?
Kan vi åka dit någon dag och hälsa på mamma?
Kan vi det.. säg att vi kan det
tar det lång tid att åka mamma, eller bara en sekund?
Mamma.. hur lång är en sekund
för om den är kort så vill jag åka nu
Du vet ju att jag inte tycker om att åka så långt.
Mamma.. är det långt till himlen?
Hämtar du mig efter dagis
för jag vill så gärna åka mamma
..mamma kommer du snart igen
Du vet ju att jag inte vågar vara ensam med honom.
Fast inte idag mamma
jag är så trött och mina sockor
blev så blöta när jag sprang över gräset
och letade efter dig mamma
Men du hämtar väl mig snart ändå?
Ett litet avtryck på gräsmattan som ett minne att jag varit där
Hur säger jag tusen tack för att ni finns även om jag är osynlig ibland, kanske lite för ofta och för mycket för mitt eget bästa egentligen? Jag är bara så glad över alla era fina ord som ni lämnat efter er här. Ni lämnar stora vackra avtryck i mitt hjärta! Själv så känner jag mig mer än osynlig, hur nu det kan vara möjligt, men ändå.
Det är kämpigt nu, otroligt kämpigt och jag undrar tusen gånger om dagen om det någonsin kommer att kännas riktigt bra. Annars sover jag mest, dag som natt. Timme efter timme.
Flyr ifrån alla tankar och känslor, oro och ångest, ensamhet och saknad. Allra mest över just gråten.
Jag mår helt enkelt inte alls bra.. därför har jag heller inte haft någon ork eller lust att ens göra någonting.
Flera gånger så har jag satt mig framför datorn och tänkt skriva ett inlägg, men slutar alltid där. Hur roligt är det på en skala att återigen läsa om mina tankar som alltid fastnar i ett enda kaos? Nu ville jag i alla fall lämna ett litet avtryck i gräsmattan. Ett sådant som försvinner lika fort som det dök upp.
Ville bara säga tusen tack för att ni finns och att jag finns kvar här.. någonstans.
Alldeles för omskakad bara. Någon trampade på mig för hårt så jag har svårt att resa mig upp igen, men visst är det väl så att hur hårt någon än trampar sönder den där allra minsta lilla sköra blomman så en dag, till slut..
så vecklar hon ut sig igen och vågar sträcka sig uppåt? Säg att det inte är inbillning för vad har jag då kvar att hoppas på om det inte vore sant.
På måndag är det begravning också. Har inte bestämt hur jag ska göra än för ensam vill jag inte gå och absolut inte med någon här i huset! Vet inte ens om jag skulle orka av flera orsaker, men jag får tänka och känna efter lite till. Ingenting som jag måste bestämma just nu, gör väl allt för att inte tänka på det. Först nu som jag klarar av att titta på hennes fönster med neddragna persienner, men jag vill inte tänka på att hon inte finns där.
Jag orkar inte sakna henne så mycket som jag gör!
Kroppen orkar mindre och mindre. Mitt hjärta är trasigt och jag vill gråta, men stänger inne precis allting.
Jag mår inte ett dugg bra längre..
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapDet står en spegel framför mig
Med silver och vackra detaljer
hänger hon framför mig
ser lite gammal ut
även om hon är som ny
på utsidan
jag undrar hur hon
känner sig efter att blivit
stirrad på om och
om igen
inifrån och ut
kritiserad och hatad
jag försöker lyfta blicken
tittar i ögonvrån
och ser
en bild
med ett innehåll som
visar vem jag är
säger ni
jag tittar längre
noga
och försöker dra slutsatser
på vad det är jag ser
men hela tiden
visar spegeln..
ingenting.. jag är
ingenting
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Dikt Kalori-lureli När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig självJag är den vissna blomman i fönstret som man funderar på att slänga
Jag tar ett djupt andetag. Försöker intala mig att sommarens dagar finns för mig, men jag tvekar. Innan regnet sköljer bort tårarna och åskan återigen talar om att naturen lever så mycket starkare än jag. Världen växer och expanderar i konstant hastighet utanför min gråzon, en plats jag står så långt utanför.
Jag är under bestraffning, bygger höga murar. Springer runt i min lilla cirkel av ensamhet och är fånge i min egen kropp. Dit ljuset aldrig riktigt når fram. Inte på riktigt och jag känner för varje dag hur jag glöms bort i ett hörn i fönstervrån. Jag är den där vissna blomman som man länge funderat på att slänga. Försöker att se glad ut och talar om saker som är totalt oviktiga. Jag känner mig osynlig och ensam. Bortglömd, men på samma gång så är jag inpräntad i människors ögonvrå. För visst kan det vara svårt att låta bli när man inte vet om blomman ska kastas bort eller låta självdö?
Jag vet att alla har sina liv, men det gör inte ekot av ensamhet mindre. Blomman tar en onödig plats och jag tror det är dags att byta ut den till en vacker. Någonting som får någon att se glad ut istället.
Små kliv bort ifrån gemenskapen och jag är ute ur bubblan. minns inte när jag kände mig så oerhört utanför som idag. Även om det händer mest varje dag, så gör det tusen gånger ondare nu. Kanske har jag inte det mod som krävs för att vara en del av er. Kanske är jag bara feg och ni uppfattar mig säkert som tyst och instängd. Troligtvis lite blyg, men om ni visste hur mycket ord jag bär på, men som aldrig hittar ut. På rätt sätt.
Det blir alltid ett kaos.
Den konstanta värk som nu bor i min bröstkorg påminner om den ångestlivet ger mig. När jag är svag för mina egna tankar. När jag faller och faller utan att veta vilka händer jag ka sträcka mig emot. Om jag ångrar mina misstag skulle jag aldrig lära mig något, men samtidigt tar mina lärdomar mig ingenstans. och utanför mina ögonlock lever ni livet, utan mig. Timmarna har varit långa. Dagen har jag mest velat ska försvinna, glömma bort. Precis som den fula, vissna blomman som står i fönstervrån och är till besvär. Skräpar ned..
Det vackra i livet är de korta stunder som skapar framtida minnen. Vi lever för minnen, men jag vill glömma bort mina egna. Vi gör allt för att få nya, men jag vet inte hur jag ska kunna skapa minnen utan att leva på riktigt. Utan att andas. När det känns som hoppet redan sprungit förbi mig av ren förskräckelse och förtvivlan. Ingen orkar bära runt på ett vissen blomma. När allt jag gör är en plåga, en kamp, en strid för att göra min röst hörd. Samtidigt som jag inte kan låta bli att viska och tro att någon ska höra i det höga svammel av livslust som ni befinner er i. Musikpuls på hög nivå.. medans mitt hjärta känns trasigt.
Det är inte längre fråga om framtiden. Vad som händer där kan jag inte ge svar på. För mig handlar det om timmar, minuter, sekunder. Att bryta ned varenda del. Bara få överleva. Överlevnad i den här världen är nog så svårt. Det som inte presteras ska utlovas. Förverkligas. Och har du inga bevis så gills du inte. Finns du inte.
Den famn jag behöver känns milslångt härifrån. Det som borde kännas vackert känns tomt och ensam utan dig.
Dit jag går är där jag hamnar och ändå står jag still och frågar mig åt vilket håll jag ska gå.
Idag har det känt enormt tungt och ensamt.
Som den allt mer vissnande blomman som man funderar på att slänga i fönstret.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Vilsen i mig självVärlden är inte så farlig om du vågar titta uppåt
Vänder blicken tvärs över gården allt jag ser är dina neddragna persienner. Den där balkongdörren som brukar stå på glänt för att kunna ge dig en andning av sommaren är stängd. Det är precis så att morgonen har vaknat och solen borde skina rakt igenom din lägenhet, så att jag kunde ana den rosa gryningen även ifrån mig. Rakt igenom ditt hjärta till mitt. Din säng står troligtvis fortfarande bäddad, men vad spelar det för roll att försöka minnas dina dofter när jag bara kan ana dina skuggor om jag blundar. Ditt silvervita hår ligger inte utspritt över kudden och jag kommer aldrig mer att få fläta ditt hår ifrån ansiktet. Se dig le och nicka förtjust innan du sluter dina ögon för lite vila. Sängen står tom.
Jag vänder bort blicken igen, det var länge sedan som jag ens vågade eller orkade söka med min blick dit. Tvärs över gården till dig. Lägenheten är fylls utav alla dina saker, men saker kommer aldrig att ersätta en så vacker själ som din. Min morgon fick mig att börja våga.. Våga se att kanske jag klarar att ta mig vidare utan dig, hur ont det än gör. Trots allt Annalisa, så har du en plats i mitt hjärta!
jag saknar dig..
Jag vet vart jag kan vända mig när timmarna blir för svåra. Jag håller fast vid det, försöker.
Nu är det kväll och dagen blev väl inte riktigt som jag önskat. Vandrat runt ute i natt när ångesten vill kväva mig. Städat som en galning trots att det redan var rent. Varit alldeles för nära att slå huvudet i stentrappan när benen inte hade krafterna. Kanske får ta hissen med en "varning för max 530kg eller var det 350kg"? Jag är inte gammal, borde kunna flyga nedför trappan som en fjäder i vinden. Inte springa bort ifrån mig själv. Hur gör jag när alla smutsiga minnen kryper inuti skinnet?
Jag ska kämpa nu. Jag ska göra allt jag kan för att nå dit jag vill eller i alla fall en bit på vägen..
Efter en del tvekan så tog jag mig ut en liten stund. Önskar att tiden blev längre, men jag tappade fokus och varför kan inte folk sluta stirra. Jag är en människa precis som alla andra, även om jag inte ser ut precis, exakt likadant som ni.. men det gör ingen. Om det inte är enäggstvillingar med varken frisyrer eller kläder annorlunda. Så trött på att de inte kan låta bli!
Jag har lika mycket rätt att få vara ute och se sommarens dagar.
Etiketter:
Anorexi Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändring
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor Livet När allting känns för svårt att hantera Saknad Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Vänskap Våga tro på en förändringTrettio centimeter och ångest
Så är jag tillbaka där igen, eller jag var tillbaka för nu springer jag för livet för att kunna ta mig därifrån!
Ifrån dessa vidriga, tjocka, äckliga trettio centimeter och alldeles för stark ÅNGEST!
Jag tänker inte fastna där igen, jag tänker inte låta ett måttband förstöra mig mer och ge mig ångest för allt som är ätbart. För allt som borde vilja mig väl, men som ger mig en rädsla så kraftig att jag skakar.
(..du ser så löjligt, fånigt, mesigt knäpp ut lilla champinjon, men jag skulle vilja döda dig just nu för du ger mig känslor som jag inte vill kännas av alls!)
Efter en lång tids sömnlöshet så fick jag den dumma, idiotiska tanken att ta fram ett måttband. Mäter och hur kan trettio centimeter skapa så mycket ångest? Några siffror på vare sig ett måttband eller en våg kan, eller borde inte kunna ge ångest, De hänger liksom inte alls ihop! Lägger ihop måttbandet som en ring i mitt knä och tittar på det. Hur kan de då se så litet ut? Där på mitt knä och inte när det vrider livet av mig när det sitter på min kropp.. Ångest och jag får inte alls ihop tankarna om vad som är rätt och vad som är fel.
Där och då önskade jag att det fanns någon bredvid som kunde tala om sanningen för mig. Var det måttbandet eller var det jag som hade fel och de där vidriga trettio centimetrarna kändes ännu större.
Förvillad!
De senaste dygnen har varit totalt kaos och sömnbrist.. Vågar inte tänka på hur lite som jag ens kunnat vila ögonen. Ibland inga minuter alls på hela dygn, eller max 2-3 timmar. På tok för lite. Jag blir uppstressad, kan inte vara still och till slut snurrar allting och en sen natt hann jag precis lägga mig på golvet.. innan benen skulle till att vika sig som kokt spaghetti.
Bara en stund, tänkte jag för mig själv. Bara en liten stund. Minns hur jag på morgonen upplevt mig som världens allra fetaste och äckligaste!
Kunde inte för ett ögonblick tro på vad andra säger till mig om och om igen. Kunde inte tro att det var riktig oro över min vikt. Allting måste varit så fel.
..men då när jag låg där på golvet så kände jag mig mera som ett skelett än en människa. Måste ärligt talat säga att i den stunden så blev jag lite rädd för att sedan några minuter senare inte visste någonting om vad som var rätt och fel. Dagen hade för länge sedan kommit en bra bit in på en ny och när det blivit ljust så somnade jag äntligen. Där på golvet.
Detta blir ett väldigt snurrigt inlägg, men jag känner mig också snurrig. Allt som jag nu skulle vilja göra är att klippa sönder detta dumma måttband för jag vill inte fastna i ett evighetsmätande igen! Nej!
Några siffror på ett smalt, fult måttband ska inte få styra över mig.
Att ena stunden vara fullständigt övertygad om hur jag ser ut till att i nästa se hur litet det ser ut i en ring. För att sedan återigen förvridas till att måttbandet ljuger för mig. Hallå knäppis ett måttband kan inte ens prata!
Vad ska jag tro på när jag inte alls vet vad eller vem jag ska tro på?
Om jag tog fram måttbandet igen efter ett kort stunds utmattning på golvet? Ja, dumt nog! För att dubbelkolla, för säkerhets skull. Som om dessa siffror var större eller mindre.. ja, jag misslyckades där, men nu blir det ALDRIG IGEN!
Kan bara säga att jag blev rädd och förvillad. Fick lite panik över vart livet tog vägen..
Jag har fått ett tips om att titta på foton, kanske lite lättare då. Det är svårt! ibland kan jag tänka att Oj, vilka smala armar och "poff" sekunden senare tänka att jag är tjock! Tänk om alla de där läkarna som endast skriver ut lugnande tabletter och liknande, kunde slå sina skallar ihop och ge mig ett piller som tog bort
ANOREXIAN FÖR ALLTID! Att ingen visste vad det var eller att det ens funnits. Att inte ha en aning om hur mycket ÅNGEST TRETTIO CENTIMETER PÅ ETT MÅTTBAND ELLER MINDRE inte är att dugg okej!
Passa på att utrota alla slags vågar när ni ändå håller på..... om ni har tid?
Jag ska bli en KRIGARE!
Jag ska bli en krigare emot anorexian och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd när jag behöver det som allra mest. Ensam är inte stark, men tillsammans kan vi erövra hela världen och göra den till vår egen.
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändring
Att kämpa för livet Bilder Kalori-lureli Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv Våga tro på en förändringJag undrar om hjärtat håller
Jag vet inte längre
hur jag ska kunna förvandla
mina känslor
till ord
det är tyst runt omkring
..men på insidan pågår
ett ensamt krig
i tysthet
ord utan
röst
..men det känns
och som små steg
i taget
glömmer jag bort
hur jag stavar
till tomhet
ensamhet
det är som ett enda
hål i mig
och jag undrar om
hjärtat håller om jag
faller
..åt rätt håll
eller fel
Etiketter:
Anorexi Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälp
Att kämpa för livet Bilder Dikt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Vilsen i mig själv Våga be om hjälpLetar efter någon eller någonting som kan trösta mig, men fastnar ständigt i ett kaos av känslor jag inte vågar känna
Små barfotasteg om nätterna driver mig ännu längre in i mig själv. Varv efter varv och hela min kropp skakar så fort jag står still. Försöker att springa bort ifrån allting och glömma bort att de finns där inuti, känslorna. Saknaden är för svår! Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar på mina kinder och jag låtsas att det är regn, trots att himlen är klarblå och försöker värma mitt kalla hjärta. För rädd för att känna. Från ett invecklat, trassligt hjärtas perspektiv syns bara hinder... är jag alldeles för feg för att hoppa eller är saknaden helt enkelt alldeles för tung för min kropp.
Stressen blir värre och värre ju närmare kvällen och natten. Sover nästan ingenting, vaknar efter ett par timmar av SKAKNINGAR i hela kroppen och ett rop på hjälp. Vågar inte röra mig, darrar.. jag går sönder allt mer på insidan och jag vet inte om det syns utåt.
Att jag letar efter någon eller någonting som kan trösta mig. Säga att det blir bättre, det blir lättare.. med tiden, men jag kan ändå inte finna mod till att stanna upp och låta känslorna komma fram. Gråten.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp. mina armar sträcker sig uppåt emot någon, någonting, vad som helst som kan hjälpa mig upp. Missar händer med några få millimeter och jag faller igen och igen. Jag kryper osäkert längs väggarna som tränger inpå. Försöker att öppna upp mig, men gömmer mig igen och igen.
Skrapsåren i mitt hjärta gör ont, svider. Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men jag vet inte hur.
Var inne hos min finaste grannes lägenhet igår, nästan två timmar. Två timmar i rum som kändes plågsamt tomma utan henne. Pratade med dottern och svärsonen.. lovade att ta hand om växterna tills de vet hur de ska göra med dom. Nu har de åkt tillbaka till sin stuga vid havet och här sitter jag med en massa känslor som är lika inlåsta som en kolibri i en för trång bur. De borde få flyga fritt. Jag får skylla mig själv för att jag är svag, för svag för att låta känslorna komma fram. Springer omkring och gör ingenting.
De sa att jag betydde enormt mycket för Annalisa. Vi pratade om så mycket, men det kan aldrig bli för mycket. Jag kommer alltid, alltid att bära våra stunder tillsammans med mig. Om jag betydde någonting för henne så gjorde hon det tusen gånger mer för mig. Fick veta att begravningen är om drygt tre veckor, vet inte om jag klarar av att gå dit än. Pratade med mamma om det idag och jag får se då.. Ska i alla fall göra ett kort, skriva en text som ska läsas upp på minnesstunden efteråt. Jag tar en liten stund i taget, men jag vill bara falla ihop och inte göra någonting. Låta små himmelsdroppar förvandlas till tårar.
Istället springer jag omkring hit och dit, runt i cirklar. på mitt köksbord står fortfarande en liten "kanin-nalle" hon haft hos sig. Vit med blå klänning och lite små fläckar efter hennes fingrar. Fingeravtryck på mitt hjärta. Musiken som hon alltid lyssnade på, som gjorde henne lugn är nu undangömd allra överst i cd-hyllan. Trasigt fodral av för många fall i golvet. Väl använd.. Nu när jag var där igår stod cd-spelaren fortfarande på.. tyst, men det lyste ändå grönt. Mitt hjärta är blodrött. Hennes säng började plötsligt ge ifrån sig ett ljud och det kändes som en evighet innan vi fick tyst på den. En säng utan andetag. En säng utan Annalisa.
Brumsingen låg där.. hennes stora goa nalle. Den som jag hela tiden önskat fanns hos henne! Den var inte där!
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp, men det gör så ont att känna SAKNADEN!
Jag har varit tyst här, jag vet.. jag har läst era fina kommentarer och även hälsat på hos er, men mina ord är suddiga, blandar ihop dröm med verklighet. Försöker att springa ifrån mig själv hela tiden när jag vet att jag sitter fast. jag sitter fast inuti mig själv.
Etiketter:
Att kämpa för livet Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälp
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap Våga be om hjälpFånga stjärnorna
Hon höll andan
för att fånga stjärnorna
som dansade
framför
ögonen på henne
tills hon insåg
att fantasier
ofta
tynar bort
och
dör
när man fångar
dom och
lägger dom
i
en glasburk
Ibland går jag sönder i tusen bitar
Ibland går jag sönder
i tusen bitar
och det tar tid
att bli
hel igen
bara för att
falla samman
i tusen bitar
igen
och igen
ibland går jag sönder
i tusen bitar
och jag är
så rädd
att känna
min saknad efter
ditt leende
som
aldrig
kommer tillbaka
till mig
igen
Etiketter:
Bilder Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Dikt Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Trasigt hjärta Vilsen i mig själv VänskapFörsöker fånga dina hjärtslag men du har släppt taget för alltid
Vandrar fram och tillbaka, sitter med jackan på mig. Vet inte om jag ska springa ut eller springa bort. Gått fram till din dörr.. tittat på kortet jag för länge sedan gav dig. Ett av så många små lappar om hur mycket jag saknade dig när du inte var där. Om hur mycket jag tyckte om dig, eller helt enkelt ett litet "Välkommen hem" i ett ritat hjärta efter en tur till sjukhuset. Nu är dörren låst och jag kan inte längre smyga in för att se om du är vaken eller skiner upp i ett leende då våra blickar möts.
Under fyra år har vi haft varandra och jag minns de första orden jag sa till dig, som vi skrattat åt flera gånger.
"..hej är det du som har glömt släcka din ytterlampa.. jag ville bara säga det.."
Vi har legat skavfötters och pratat om allt och ingenting. Du var sängliggandes mest hela tiden på grund av din värk i ryggen. Lyssnade på musik som ända in i det sista fick dig att känna lugn.. nu ligger cd:n där tyst och jag vet inte om jag vill ha den tillbaka. Den var ju du, en del av dig ifrån mig.
Kvar står jag nu ensam, du somnade in igår. Ingen var där.. ingen. Ensam i en sjukhussäng finaste, älskade vän jag önskar att du somnade in utan plågor. Utan att känna dig så ensam som vi så många gånger pratat om.
Hade du din "brumsingen" hos dig? Han som nästan alltid låg vid din sida vid kudden, goaste nallen du pussade på kinden och sa att mamma är här. Fanns han hos dig?
Jag vet inte om jag egentligen vill veta, det gör alldeles för ont.
Du skulle kunnat vara min mormor. På sätt och vis blev du som en extramormor. Vänskap har ingen ålder.
Jag minns turerna vi gick tillsammans. Till "din blomsterhörna" och du satt och vilade på rullatorn medans jag satt på knä och fotograferade. När vi gått för långt så satt du där fram och jag körde dig, som vi skrattade när folk vände sig om, men det spelade ingen roll. Det var du och jag på äventyr.
Jag vill minnas när du satt i solen och log. Ditt hjärta var större än någon annans. Du visste allt om mig och jag visste allt om dig. Vi hade många hemlisar tillsammans, minns du det.
Kan du se mig nu hur vilsen jag är utan dig?
Jag vet att du ingenting hellre visste än att jag skulle få må bra, men just nu vill jag inte känna någonting.
Det gör alldeles för ont. Annalisa du fattas mig!
Jag skulle vilja gå ut och plocka blommor till dig och ställa på ditt bord som så många gånger förut, men då skulle de bara vissna lika fort som mitt hjärta försvinner. Nu får jag aldrig mer känna dina runda kinder under mina fingertoppar, möta ditt leende när synen blev allt sämre. Ändå så visste du att det var jag.
Din röst försvann och till slut lyfte du inte längre ditt lilla pekfinger, som för att tala om att du var törstig.
Jag fick lära känna dig på nytt, men jag vet att du fanns kvar därinne och nu bor du i mitt hjärta.
Du kan få mina hjärtslag om du vill?
Snälla väck mig någon och säg att det inte är sant. Du får inte lämna mig nu!
Fyra år och det känns som en evighet, nu har jag ingen kvar här. Det är tomt och jag hörde några grannar påpeka att din lägenhet nu är ledig.. att den skulle passa till dom. jag vill inte ha dom där (och jag vet att du skulle känna detsamma).. om du bara kunde säga det högt. Nu ligger du där ensam.
Ååh, jag vill inte att du ska vara bortsliten ifrån mig!
Jag torkade dina tårar och du torkade mina. Kommer jag att vandra fram och tillbaka till din dörr nu och känna på dörren tusen gånger utan att förstå att du aldrig mer kommer att möta mig med ett leende?
Jag orkar inte känna såhär.. jag vill inte mer, men jag får försöka kämpa för din skull.
Jag lovar att försöka göra dig stolt, men jag vet inte hur jag ska kunna hålla ihop. Det är svårt att måla dina kinder rosa till och med i min fantasi..
Försöker andas lugnt för din skull, mina andetag istället för dina.. eller mina andetag åt dina.
Du lever i mitt hjärta
för alltid.
Etiketter:
Bilder Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
Du lämnade mig för tidigt Känslor När allting känns för svårt att hantera Saknad Tankar Trasigt hjärta Vilsen i mig själv Vänskap
