Little Girl's Heart -

Som om solen kunde läsa mina tankar och molnen se mina tårar

20 Augusti
kl. 14.03

Det står stilla i min värld, trots att tankarna får mitt inre att snurra runt alldeles för fort. Jag kan känna hur nära tårarna är under min hy, men de ligger stilla. Trots att känslorna är överallt. Inte orkat.. verkligen inte orkat sitta vid datorn senaste tiden. Försökt ett fåtal gånger, eller ganska många gånger om jag tänker efter, men det slutat ändå alltid med tomma ord, konstiga ord som jag sedan inte får någon ordning på. Raderar och kryper ihop istället. Jag har sett era kommentarer, de gör mig glada. Ni får mig att le!

Jag ska svara så snart jag orkar.. behöver samla lite extra kraft. Sömnen har varit totalt försvunnen under flera dygn i sträck, inte ens kunnat vila det allra minsta. Inte konstigt då att jag bokstavligt talat gått in i väggar några gånger. Skönt att jag klarade mig ifrån ett blå-gul-lila-grönt ansikte nu!

Det är vid sådana stunder som det är skönt att bo ensam, att ingen såg, för det måste sett komiskt ut att gång på gång gå rakt in i väggarna. Inte haft kraft till att vända om, stanna till. Samtidigt som jag skriver detta så kommer jag på mig själv med att tänka att det är just då, i de stunderna, som jag önskar att jag inte vore ensam.

Att någon kunde strida med mig, för mig, tillsammans med mig. Sida vid sida eller bara bredvid mig.

Jag är så enormt glad över det stöd som jag får av era kommentarer. Ni lyfter upp mig när jag vill falla.

Nu börjar jag få lite ordning på sömnen igen. Äntligen! Hoppas att denna perioden varar länge, för jag kan inte styra sömnen, eller den förlorade sömnen. Sitter just nu och kämpar med en näringsdryck. Ny smak och nytt märke. Fresubin protein energy med chokladsmak. Alltid trott att jag inte alls tyckt om choklad, men minns inte alls vilken sort det var.. denna är helt okej ändå. Som Oboy med alldeles för många skedar med det magiska pulver som man inte fick ta för många av som liten. Ingen hemsk mjölksmak utan mest choklad.. Tror att jag tycker den är helt okej. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad jag själv tycker om saker och ting. Försöker känna efter. Hur svårt kan det vara?

Snart ska jag testa de två som är på fotot. Lite spännande såhär på en torsdag. Får ju piffa upp bilden med lite rosor, inga äkta, men gör vad jag kan för att tillvaron ska kännas aningen ljusare.

Igår var jag mest ledsen hela dagen. Kände mig ensam och bortglömd. Rädd för att aldrig få tillhöra någon igen. Att stå utanför och se på när alla andra lever och andas, medans jag sitter med knäna under hakan dag efter dag. Allt var tungt. Min fina grannes fönster och rum ekar allt mer tomma och öde. Drog för persiennerna för att slippa se. Jag har svårt att se morgondagen, rädd för att bli lurad på min tur i livet. Rädd att den aldrig kommer.

Vem är jag?

Fick idag veta att mina "elaka grannar" pratar rena lögner om mig till andra utanför huset. Blev så ledsen, sårad och arg. Inte så arg som jag borde bli, borde lära mig att bli, men aldrig att jag vill ha någonting med dem att göra igen. Aldrig att jag tänker klippa alla trädgården buskar till fina runda bollar igen, aldrig. De får ta hand om sitt själva. Tappat lusten till det helt och min kropp skulle inte klara med så mycket jobb i alla fall. Inte vågar jag prata med mamma om det heller för hon mår redan dåligt av situationen som den är. Hon kommer att brytas sönder helt och bli väldigt orolig. Hon lägger alltid på sig så mycket på sina axlar. Lilla mamma, du borde lära dig att hela världen behöver inte rasa samman om du lägger dig ned. Om jag lär mig att bli starkare och du lär dig att tillåta dig bli lite svagare, på rätt sätt. Okej? ..lite tankeöverföring tills du kan läsa orden själv.

Nu ska jag återgå till min näringsdryck och slå anorexin i magen extra hårt en stund. Idag känner jag mig så svag, så trött och alldeles för smal. Konstigt för igår var jag helt övertygad om att jag gått upp hur många kilon som helst. Att jag var fetast på jorden och nej vikten har ingen betydelse i sig. Det är alla känslor bakom.

Etiketter: Anorexi

Att kämpa för livet

Bilder

Kalori-lureli

Känslor

Livet

Vakna upp i min verklighet

Vilsen i mig själv

Vänskap

Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget

2 kommentarer

deniiise :)

Tack för dina fina kommentarer vännen. Jag är ledsen att jag dröjt med svar men tyvärr har jag knappt suttit vid datorn de senaste dagarna. Flänger fram & tillbaka mellan Växjö & Halmstad, är på Ge-kås & Ikea & ja, dagarna har helt enkelt gott i ett.
Varenda ett utav dina små ord värmer dock något enormt, det ska du veta.

Nu börjar det bli lite ordning & reda i vår lilla lägenhet & jag är så himlans nöjd. Fortfarande en del tavlor & hyllor som ska upp men sen så kan jag nästan känna mig klar. Ska slänga upp lite bilder på hur det ser ut hittills i veckan tänkte jag. Om du är nyfiken, hihi.

Tänker himla mycket på dig sötnos, det ska du veta. Kämpar med dig varje dag, i dina tankar.
Kram

2014-08-20, 17:31:05

http://flikkand.blogg.se

Miss Lyckad

Vilken kämpe du är!
Men vad är det för grannar du har? Är det vuxna människor vi pratar om här? Det låter ju som högstadiefasoner. Vad de än säger; kom ihåg att du är så mycket bättre än så!

Fortsätt sparka anorexin i magen. Peta henne lite i ögonen när du ändå håller på. Visa att du är så mycket starkare!

Kramar

Svar: ...ja, vad ska jag säga.. de har tydligen inte annat för sig än att hitta på saker som inte är sanna och hacka på mig för precis allting! Känner mig så jagad att jag inte ens orkar se skymten av dem. Inte alla i huset som håller på, men det räcker som det är. Drar mig för att hämta posten då postfacket sitter precis vid den värsta tänkbara grannen. Så jag smyger ned..Jag försöker kämpa på även om det är enormt svårt. Tack fina dig!
Kramar

Lilla hjärtat

2014-08-20, 19:32:58

http://avoidantpersonality.blogg.se