•                     
  • ❤ Anorexia
  • ❤ Att kämpa för livet
  • ❤ Kalori-Lureli
  • ❤ När allting känns för svårt att hantera
  • ❤ Våga be om hjälp
  • ❤ Våga tro på en förändring

•                     
  • ❤ Cancer
  • ❤ Du lämnade mig för tidigt
  • ❤ Saknad
  • ❤ Storasyster
  • ❤ Tvillingbror & jag
  • ❤ Vänskap

•                     
  • ❤ Barndom
  • ❤ Incest
  • ❤ Känslor
  • ❤ Livet
  • ❤ Tankar
  • ❤ Trasigt hjärta
  • ❤ Vakna upp i min verklighet
  • ❤ Vilsen i mig själv

•                     
  • ❤ Bilder
  • ❤ Dikt
  • ❤ Musikvideo
  • ❤ Tankestund

Jag bara ler och låtsas att allt är okej, för det där att visa känslor är inte alls okej idag.. inte alls

Stänger av. Låser alla och allting ute. Orkar inte. när allting tycks som allra mörkast så vet ingen egentligen hur jag mår, för det är då som jag säger att det är okej.. jag klarar mig. Samtidigt som jag vill kunna gömma mig i någons famn och inte komma fram innan jag är redo.

Jag kämpar för att dölja mina inre sår med öppna plåster. Orkar inte prata, eller ens bli omplåstrad.

Vill bara få vara ifred och krypa ihop i fosterställning.

Ändå skriker jag efter hjälp mig någon härifrån!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        5 kommentarer

När det blev liv i luckan för en stund

När jag kan sova precis hur länge som helst eller ingenting alls på flera dygn. Nu har det blivit det första, finns ingenting som kan hålla mina ögonlock öppna någon längre stund. Mamma skulle titta förbi igår, jag somnade till några timmar innan hon kom.. vaken en liten stund och somnade igen. Gullig som hon är så sitter hon och läser i en tidning eller bara finns där.

 

Det ringer och min tvillingbror med sin lillebus vill komma förbi en stund. Då blir det liv i luckan för så mycket energi det finns i den lilla fyraåringen skulle räcka till energi åt många. Det gör såklart ingenting för han är så otroligt gullig och charmig. Svårare är att fånga honom i kameralinsen!

Hunden och taxen skulle absolut vara med på bild.

"Får jag titta om dom fastnade nu?"

..så kommer den där blicken som får mitt hjärta att smälta!

 

Han plockar fram mitt Solitärspel ifrån bokhyllan, på mattan denna gången. (vet inte hur många gånger vi letat och letat efter en liten borttappad glaskula) Än har han inte lärt sig att man ska vara själv och spela, inte två och egna regler har han. Förra gången så lärde jag honom lite hur spelet fungerar och han kom ihåg en hel del.

Självklart spelade vi han och jag.. som han ville.

"Om jag hoppar över den sådär är det okej" ..fnittrar han när hoppen är för långa och han vet om det..

 

Sedan var det energi överskott i en liten härlig kropp!

Om jag höll mig vaken, ja  :)

Vi brukar dela stol tillsammans och så även igår. Jag invirad i filten och han tätt intill medans mamma och hans pappa drack kaffe och fikade på balkongen. Jag älskar de där stunderna med honom tätt intill. Härliga lilla kille.

Idag har säkert dagisfröknarna fullt upp, fast kanske inte. Nytt dagis i sommartider och då blir stackarn så blyg.

Hoppas att det gick bra.

 

Såhär busiga blir de allra flesta foton jag lyckas fånga honom på. Älskade kille!

De stannade en liten stund och sedan somnade jag givetvis om igen.

Mitt mående är långt ifrån tipp-topp. Har verkligen ramlat ned i ett djupt svart hål. Fötterna är fortfarande inte bra och när de svullnar upp så får det mig att känna (och tro..) att jag gått upp jättemycket i vikt. Att ansiktet liknar en gris och benen feta falukorvar! Att det kan bli så sjukt vridet, ett par värkande, svullna fötter och vrister kan omöjligt göra att vikten går upp som en ballong... ändå så är min känsla så.

Det är så jag verkligen upplever det!

Idag har jag mest sovit igen.. Jag tar tacksamt emot på olika smaker och sorter av näringsdrycker?

Så ni som läser här lämna ett litet spår efter er. Det skulle hjälpa mig enormt mycket.

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Barndom  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tvillingbror och jag  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        8 kommentarer

Att hitta styrkan att bara andas en dag är ett steg upp till tryggheten i livet

Vissa dagar och stunder så vill jag bara få gömma mig för omvärlden. Den känns alldeles för skrämmande och med alldeles för många människor som inte förstår rädslan. Då är det tryggare att kunna få gömma sig allra längst in i garderoben eller i en liten vrå. Bara ligga där och gömma tårarna för mig själv.. så måste jag inte hela tiden förklara varför.

 

En del dagar räcker det med att bara orka ta sig uppåt litet steg i taget, så känslorna hinner med. Istället för att slå knut på mig själv med alla krav om vad som borde göras på min evighetslånga "kravlista", men det är just vad den är. Min kravlista och ingen annans. Jag behöver kanske lära mig att det är helt okej att känna sig både trasig och trött vissa dagar och stunder. Jag vet inte hur många kvällar jag fått ångest över allting som jag borde ha gjort, men inte klarat av..

 

Ändå så är det de sakerna som jag vill göra, verkligen vill göra, som förträngs och glöms bort eftersom jag är på tok för duktig på att "tränga undan" alla tankar och känslor. Just för att orka och inte falla ihop psykiskt. Jag vet att minnet och bristen på koncentration är en följd av min anorexia. Hjärnan krymper som en vindruva i solen, blir till ett skruttit litet russin. Russin är söta och det är dock inte jag, men jag kan bli starkare.

Måste bara lära mig att det även är helt okej att bara vara för en stund eller två.

 

Ta vara på de små stunderna som trots allt har chansen att titta fram om jag öppnar mina ögon.

Först måste jag försöka lära mig att våga se mig själv och det är så svårt. Oerhört svårt! Allt jag känner och ser är hur tjock och ful jag är, ledsen men det är så jag upplever mig själv 99.9% av tiden.

Ändå så fortsätter jag att kämpa. Kanske föddes jag till en liten seg godisråtta, även om de mest är sliskiga hihii..

 

Vägen hit har varit lång och nu står jag på skakiga ben med en kämparlust lika stor som den är livrädd.

Livrädd för att bli fel, fel.. fel. Alldeles för fet. Alldeles för fort, så känslorna inte hinner med och jag vet hur det har gått tidigare. Jag har rasat och fallit ännu djupare igen. Under alla åren har jag kämpat för andras skull och inte min egen. Är jag värd att kämpas för, duger jag?

Är jag helt okej med både tårar och skrik, med min insida och utsida?

 

Är det okej att jag bara orkar ta mig upp i en trygg famn dagar och stunder då mitt inre gör alldeles för ont..?

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        5 kommentarer

Väger skuggan av mitt liv

 

Det faller en stjärna

utanför fönstret

och innanför väggarna står jag

infångad

hämmad att leva

och lika rädd för att dö

 

jag flyr ständigt inåt

mot cirkelns mitt

omsluten av höga murar

ledsen och rädd för allt

döljer jag mina

tårar

 

världen ekar högt

livets alla oljud skrämmer mig

bryter ner mig

bryter loss

mig

från er

 

jag vandrar mil mentalt

närmar mig noll

väger skuggan av mitt liv

det som ekar i mig

en tomhet

 

känns tyngre nu

men jag griper tag

håller mig fast

i det som ni

kallar för

livet

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        1 kommentar

Don´t you dare give up

Springa bort. Jag vill springa bort härifrån och aldrig komma tillbaka. Hitta en ny lägenhet och aldrig mer se personer som krossar och förstör! Drömmer och längtar mig bort, långt.. långt bort, men jag sitter fast. Klarar inte ens av att gå en promenad i solen. Känner mig så INSTÄNGD!

Svullna vrister och fötter som jag ibland lyckas lura mig till att vara bättre. Tills jag känner smärtan. Tills jag ser feta klumpar där fotknölar tidigare stack ut. Inte var det såhär jag ville ha sommaren.

 

Två små ganska lätta tramp i golvet när skriken inte ville släppas fram. När grannars plågor skrapat nog på min själ fick mig att stampa i golvet. Mer än vad mitt skelett klarade av. Hade de inte betett sig som de gjort så hade detta aldrig hänt.. det är sanningen. Jag skulle inte trampat i golvet, två ynkliga steg. Jag hade aldrig suttit här med två vrister som jag helst av allt inte vill använda mer än nödvändigt.

Ändå försöker jag, kan inte sitta på en och samma kudde dagarna i ända. Ångesten är enorm just nu. Har varit hela dagen även om den växt sig allt starkare ju närmare kvällen kommit.

 

Nu vill jag slita mig själv i stycken!

Ringde tidigt på morgonen för att få recept utskrivna på näringsdrycker och en röst talade om att de skulle ringa upp mig kl.11. Jag väntade och väntade, min läkare ringde aldrig. Kände mig så ledsen och trött, besviken och betydelselös. Nu när jag kämpar med att dricka dessa ÄCKLIGA NÄRINGSDRYCKERså kan hon inte ens ringa upp. Får se om jag orkar göra ett nytt försök imorgon på redas telefontid. En tid som är till för att de sedan ska ringa upp, men inte det. Känner mig ledsen idag. känner mig jätte tjock och ful.

 

Tjockare och fulare än annars, hur nu det är möjligt?

Rastlös och inte fått någonting gjort alls, inte ens klarat av att sitta på balkongen trots att jag vet innerst inne att det brukar lugna mig. En stund i solen, men jag längtar efter havet!

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        3 kommentarer

Om jag bara varit hel

Jag gömmer mig

bakom en vägg av känslor..

Känslor som börjat som

 

hål..

Hål som växt och bildat ett förflutet

och ett pussel i dagsljus

men en bit fattas

Någonting är så

 

trasigt..

Någonting gick sönder och blev

aldrig sig likt igen

och det följer med

Det känns överallt

 

överallt..

Bryter det som

kunde gått vägen

Om jag bara varit hel..

 

Om jag bara kunde få bli hel..

 

Allt jag ser säger ni är fel

medans jag SKRIKER

hur FEL..

 

JAG KÄNNER MIG!

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Dikt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        7 kommentarer

Näringsdryck.. Ångestdryck du skrämmer livet ur mig!

 

303 kalorier i en ÅNGESTFLASKA med sugrör!

Sedan att bestämma smak och sort, de hade bara två olika hemma. kaffe, choklad, banan och en till vilken jag inte minns gick bort direkt. Jag kände hur folk stod och väntade, men hon var gullig och tog sig tid för att stötta och hjälpa mig. Tydligen varit enormt orolig över mig och sa att hon kunde se genom jeansjackan hur mager jag var. jag kan inte skriva att jag är det då känslan skriker någonting helt annat!

Tre feta kalorier mer i denna och hon såg långt innan dess min RÄDSLA!

 

"Ska jag hjälpa dig att välja?"

"..... ja"

..mumlade jag skakigt fram medans mina fötter höll på att ta döden av mig,

men det är en annan historia. Berättar mer en annan gång för inser att kroppen verkligen inte tål speciellt mycket. Så tråkigt att inte kunna gå promenader med kameran nu då solen skiner igen. Så det kommer säkert att bli en del gamla en tid, eller sådana som inte kommit med.

Verkligen inte alls orkat med vare sig livet, psykiskt eller fysiskt. Suttit apatisk eller sovit, men nu börjar jag att spåra ur totalt.

 

I söndags var jag på ett 7 årskalas. Så bilder därifrån kommer så småningom.

Nu har jag i alla fall några näringsdrycker i kylskåpet. Känner mig lite stolt ändå att jag

VÅGADE!

 

TREHUNDRETRE KALORIER I EN ÅNGESTFLASKA MED SUGRÖR!

Och jag känner mig som världens fetaste, fulaste och äckligaste.

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Våga be om hjälp

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Älskade syster jag saknar dig.. saknar dig så!

 

 

 

Varje dag fattas du mig.

Varje dag finns du i mina tankar och min kärlek till dig har inga gränser. Åtta år har nu gått sedan cancern tog dig ifrån mig, ifrån oss alla. Åtta år som känns som en evighet, men samtidigt som om det vore igår..

eller alldeles nyss.

 

Ett ögonblick och hela världen blev aldrig densamma igen. Inte utan dig. Så mycket jag inte hann säga till dig och nu finns du inte längre här. DU FATTAS MIG! Det är tungt idag.. tårarna

får min kropp att spännas likt en pilbåge.

Försöker att hålla ihop, försöker att inte bryta ihop i gråt.. rädd att tårarna aldrig ska ta slut.

 

Cyklade ut och plockade nya liljekonvaljer och ställde vid din grav. Kan du känna doften spridas i vinden? Det var skönt att få vara hos dig ensam. Bara du och jag syster, bara du och jag en stund..

 

Jag trodde att jag skulle brytas sönder och hela min kropp skakade. Ena stunden så ville jag ha någon mer hos mig för att nästa stund vända mig om flera gånger och hoppas att få vara där..

bara med dig.

 

Det gjorde ont. Det gör ONT!

Varför tog cancern dig ifrån mig, varför?

 

Jag kommer alltid, alltid att älska dig och

du finns i mitt hjärta.

 

Etiketter: Bilder  Cancer  Du lämnade mig för tidigt  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Storasyster  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        3 kommentarer

Throw my hands up in the air

 

 

Solen blev till regn och jag undrar om jag ska tänka om.

Cykla i zick-zack mönster i regnet eller stanna hemma. Låta anorexian eller mig bestämma och vad är rätt och vad är fel. Jag vill ut och fotografera. Jag vill stanna vid varje stubbe och krypa långt ned för att kanske se någonting nytt, medans anorexin skriker att du är fet och ful.

Du måste gå ned ännu mer i vikt!

 

UT OCH SPRING!

Nu skulle jag inte klara av att springa längre, redan testat det vid några fåniga tillfällen. Då blev jag även rädd över hur svag kroppen blivit. Skulle någon komma då finns inga möjligheter för mig att fly. Ska försöka tänka om.. tänka rätt. Hålla kvar allt det roliga, mysiga, hjärtevärmande under de senaste dagarna. Visst har det kommit tårar av förtvivlan, men får inte glömma tårarna av glädje.

Dem ska jag bära med mig länge.

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  Känslor  Livet  Tankar  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

I´ll be fine but just not today

 

Låter tystaden tala för sig själv ikväll.. Orkar inte vara stark när mitt inre känns avbrutet, trasigt och så ensamt.
Ingen idé att försöka skriva om vad som hänt och inte hänt sedan jag senast var härinne. Tycker inte att någon ska behöva be om ursäkt för "dålig bloggning", för visst är det så att när det blir ett tvång så.. sluta då.

Därför ber jag inte om ursäkt, även om jag är ledsen därför att jag verkligen saknat och behövt ventilera om än så lite, lite.

Jag har kämpat och kämpat. Jag har gråtit och gråtit. Jag har sprungit vilse och aldrig kommit hem igen och nu saknar jag någon så mycket mer än vad jag kunde tro att jag skulle behöva göra.
Inga ord mer om det.. det gör ont helt enkelt.

Någon som vet varför det inte går att lägga upp fler bilder i samma inlägg? Krånglat länge nu så snälla om någon kan hjälpa mig till rätta?

puss

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap

Kommentera inlägget        2 kommentarer

När våren känns lika vilsen som jag

 

Regn och åter regn.. Suttit inne hos grannen, klappat på kinden, flätat hennes hår och lyckades få henne att äta banan, hjortronsylt och vaniljglass med kanel. Hon har sina favoriter och skulle helst vilja leva på sockersött. Nu ligger hon och sover med "Bumsingen" bredvid sig och själv ska jag krypa in under en filt.

Så otroligt rastlös och orolig. Vridit och vänt på mig hela natten, men nu har jag klarat av att ligga i min säng flera nätter i rad. Detta har inte hänt på evigheter, utan fåtöljen har varit mitt hem dygnet runt. Tar en liten stund i taget. Ett kort ögonblick för jag vet att allting raseras så fort. Igår var jag och mamma iväg för att köpa hö till lilla Tintin. Två stora säckar så har hon en tid framöver.

 

Jag kämpar med enorma känslor av att vara tjock och ful, medans hon inte ville att jag skulle ha min regnjacka på mig.. då syntes mina "stickor till ben".. så ut i regnet och blöt blev jag.
Får inte ihop hennes ord med mina känslor och vad min spegelbild visar.

Varför ska det vara så svårt!?

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Jag har sprungit vilse så länge nu

 

 

 

Försöker hitta tillbaka till mig själv.. jag försöker, men hamnar alltid på fel vägar. Jag ler, men innerst inne så gråter jag och när jag säger "hej, jag mår bra" så vet jag inte om ni verkligen blir lurade eller om ni ser bortom de tysta orden.

Att jag är totalt vilsen.

Jag försöker ta mig tillbaka hit i alla fall, det går lite sakta, men stegen är framåt. Önskar att livet vore lättare att finna.

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        Inga kommentarer

När tankarna vill lura mig till att vara så liten som möjligt eller större än störst

 

 

Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Kalori-lureli  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv  Vänskap  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Annandag Påsk och en liten kanin på rymmen

 

 

När kroppen vill någonting helt annat än huvudet så är det svårt att hålla sig på benen. Solen är vaken, men oj så trött jag varit under en lång tid nu. Att vilja så mycket, men ändå alltid hamna sovandes dag ut och dag in. Nämnde en önskan om promenadssällskap till en sjö fram och tillbaka eller slingan runt. Orka eller orka inte?
Påsken är snart slut och den har gått förbi utan varken falska påskägg eller levande små fjun. Nu får jag istället leta efter en skuttandes liten Tintin innan jag gör allt för att vakna till lite.. duschen väntar. Hur Tintin fann sin frihet beror på ett snabbt skutt då hon fick sin frukost.

Mamma har jag träffat lite grann, men mest suttit ensam då jag inte gått in till grannen och pysslat om henne lite. Synd och ledsamt att hennes familj inte vill lägga mer tid hos henne för vem vet hur länge hon orkar, men vi har kommit fram till att det inte spelar någon roll att säga något.. tycker så synd om fina A-L bara..
Hemtjänsten säger att det är så skönt att hon har mig.

Jag kan bara finnas där.

Mamma pratade häromdagen om hur orolig hon är över min vikt. Att hon undrar hur jag ska orka sommaren och jag vet inte vad jag ska svara på det. Anorexin slåss med mig dygnet runt och jag kämpar, men min kropp kämpar emot mig.
Nu ska jag leta efter lilla Tintin så at dagen kan börja på riktigt. Med kameran vid en sjö eller inte återstå att se..

 

Gissa vad!

I två hela nätter så har jag legat i min SÄNG under täcket! Ingen som inte vet hur svårt detta under lång tid varit för mig kan ana hur det känns. Två hela nätter UNDER TÄCKET i min egen SÄNG! Ingen ihopkrupen kropp i en fåtölj. "knäck i ägg och ta i trä" så får jag se hur länge jag vågar.

 

Etiketter: Anorexi  Bilder  Livet  Tankar  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Jag ser dig hur liten du än är för alla andra

 

 

Trots att jag inte kan nå dig när jag sträcker ut mina armar och bara önskar att ett mirakel kunde ske. Att milen emellan vore som bortblåsta och jag kunde trösta tills din gråt var bortglömd.. då skulle jag göra precis allt för att aldrig låta någon såra dig igen. Nu sitter jag här återigen med en malande oro och hoppas få ett livstecken ifrån dig snart. Dagar utan ett ljud och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Försöker att hålla mig sysselsatt, men misslyckas totalt. Inte fått någonting gjort av det som jag hade tänkt mig. Inte bra att ställa krav då jag alltid river mina egna murar.

Mamma har blivit sjuk och för att inte riskera att smittas så har jag inte varit hos henne ikväll. Inget mys med brorsbarnen och lillebus ska sova över ändå. Han hade tittat på henne med den där speciella blicken när han frågat farmor vad det var med henne..
"Farmor mår inte alls bra.. jag har blivit sjuk"
Som om det vore den värsta tillfället att bli sjuk just när han hade planerat att sova över. Självklart så lyckades han smälta hennes hjärta och ligger vid detta laget och sover sött i hennes säng.

Imorgon får jag göra allt som jag tänkt göra idag och lite till. hur var det nu med att inte ställa höga krav på sig själv. Lära sig att stanna i stunden och andas. Jag som har jättesvårt för att andas i vanliga fall. Det blir säkert sol i alla fall eller som de sa på tv härom dagen då det visade grått på kartan..

"Då slipper vi ta på solglasögonen!"
Annars känner jag mest för att lägga mig på golvet och gråta.

 

Etiketter: Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Saknad  Vilsen i mig själv  Vänskap

Kommentera inlägget        3 kommentarer

Ingen kan lämna sin egen historia

 

 

De senaste dagarna så har jag inte alls orkat varken skriva eller tillbringa någon speciell tid vid datorn. Så det har blivit ett tomrum, men det är helt okej det också. Tycker inte att någon ska känna press på att blogga si och så många gånger, men jag vet att det finns åsikter som delar sig där som på alla andra plan.
Slutet av förra vecka var grymt svåra så för att komma ifrån lite tog jag min väska och gick ned till mamma för att kanske kunna vila lite. Omöjligt att komma till ro här hemma och även om jag trodde att jag är betydligt mer stilla än vad jag i verkligheten är.. viktig notering av mig själv där.

Så svårt att sitta still och bara göra en sak. Jag tycker om ordning och reda, men då kommer olika pappersblock, pennor, tidningar och annat fram som en trygghet. Konstigt kanske.
Först då kan jag somna till, jag är säkert en underlig filur. Nu har min goa granne kommit hem ifrån sjukhuset så jag har suttit inne hos henne ganska mycket. Var rädd för att gå dit först då jag inte visste om hon ens skulle känna igen mig eller hur hon skulle må.

 

Med rädslan i halsgropen trippade jag över och hon mår som allra bäst när jag stryker henne över kinderna och talar till henne.. lilla gumman. Vissa stunder var väldigt svåra att se och höra henne, men hon är hemma. Hur länge denna gången återstår att se.
Nog om det.

Jag ska svara på kommentarer så snart jag får lite mer ork.. varje morgon börjar med en växande panikångest och mina tankar vandrar allt som oftast åt fel håll. Försöker att hitta vägar till hjälp, men det är verkligen inte lätt i denna staden!
Tisdag och jag vet inte om jag kommer att gå ned till mamma för att mysa med brorsbarnen ikväll. Några timmar dit och även om jag mest vill sova bort dagen, för att orka så är det att kämpa vidare.
Gråten och förtvivlan växer sig allt större inom mig.

Visa dig inte svag.. gråt inte.. gråt inte..

Efter regn kommer sol. Hela helgen var det regn i luften och frös mest hela tiden, inomhus. Äntligen tittar solen fram igen. Finns väl inte många som inte längtar efter sol och värme. Det är vad jag lever för nu.
Ett hopp om att sommaren blir riktigt solig och varm. Uppåt 30 grader och jag mår som allra bäst. Satsar på att denna sommaren ska bli bättre. Gäller bara att ta mig igenom tiden dit.

(trött på att det fortfarande inte går att blogga "normalt" utan måste använda snabbinlägg, ändra fram och tillbaka och går inte lägga upp flera foton i samma inlägg, varför?)

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        2 kommentarer

One star to the right

 

 

 

 

Finns det en plats för mig där? Förbi den första stjärnan till vänster och sedan rakt fram.
Igår var jag hos mamma under dagen, klarade inte av att vara hemma. Klarade inte av att vara någonstans och nu väntar en ny dag som redan startat med ÅNGEST! Känslan av att vilja skrika mig hes och slita ut mitt eget hjärta, för jag orkar inte längre!

Lyckades ändå somna till lite då och då när vi hittade ett par filmer som hon spelat in i julas. Bättre sent än aldrig och jag kände mig lite, lite lugnare.. även om endast för ett ögonblick och hur kan känslor ändras så snabbt, så starkt och så tydligt.
Där kunde jag tycka att "Oj, jag har nog gått ned en hel del i vikt!". Både kände och såg ben sticka ut där de inte ska.

Tills jag kom hem och på en tusendels sekund så svällde kroppen upp minst 20kg (ärligt talat så var känslan så mycket tyngre). Jag får inte ihop logiken alls. Nu sitter jag med gråten i halsen. Klumpen av panikångest som river allt starkare inom mig och hjärtat som redan hoppar hej vilt utan några gränser.

Dagen har bara börjat och jag......... orkar inte alls.

 

 

 

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Bilder  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        4 kommentarer

Can you help me remember how to smile?

Etiketter: Anorexi  Att kämpa för livet  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        2 kommentarer

Gråten i halsen och när du ber mig le så faller jag ihop

Där stod jag ett par steg ifrån dig och allt jag ville var att få låta mig själv bryta ihop, tankarna gick fram och tillbaka.. eller mest bakåt. Undrade om jag skulle förbli tyst eller skrika Ta mig härifrån!
Jag sa ingenting. Ingenting.

Första dagen på vad som känns som en evighet var jag ute i friska luften. Älskade mamma följde med mig och att bara vara. Slippa ensamheten för en stund och trots att kylan tog bort vårkänslan så försvann en stund.

Jag kämpar med gråten, förtvivlan varje sekund och självmordstankarna finns ständigt här, inom mig.

Jag vill leva. Jag vill vilja leva. ORKA LEVA!

Nu kryper jag på botten utan att veta vart jag ska hitta hjälpen. Terapi eller liknande får jag ingen.

Är det verkligen tillåtet att ens neka någon hjälp på grund av alldeles för låg vikt?

Är det såhär samhället är uppbyggt?

 

Allting som har hänt den senaste tiden har rivit upp känslor som brutit mig itu. Igår fick jag en fruktansvärd påminnelse om att övergreppen pågått så mycket längre. Att jag förträngt verkligheten.

Knappt 7 år utan övergrepp under ett liv som varit en kamp. Jag vet inte om jag ska gråta eller fira, för allting har vaknat ur sin allra mörkaste grotta.

Och jag får ingen hjälp.

Ingen alls.

Vandrar runt med den tyngsta gråtklumpen i halsen och undrar hur jag tar mig vidare?

 

Etiketter: Att kämpa för livet  Bilder  Incest  Känslor  När allting känns för svårt att hantera  Vakna upp i min verklighet  Vilsen i mig själv

Kommentera inlägget        3 kommentarer

She belived she could so she did

Att våga möta dagen med ett leende är svårt när rädslan att falla är så stark, men idag vill jag göra det allra bästa för att andas lite friare.

Det har gått alldeles för lång tid med att stänga in och försöka tränga undan gråten som måste få komma fram. Det är dags att jag verkligen gör mitt allra bästa för att tro på orden ni säger, även om det är långt ifrån vad jag själv känner.

 

Varför ska det vara så svårt, måste det vara så svårt egentligen?

Jag vill, nej jag tänker lyfta ansiktet lite, lite högre och försöka se verkligheten ur ett annat perspektiv.

Försöka göra dagen mer till min än till anorexins.

 

Jag har ingenting att förlora, men det är svårt att strida ensam.

Ensam är inte stark, inte stark alls.

Etiketter: Bilder  Vilsen i mig själv  Våga tro på en förändring

Kommentera inlägget        1 kommentar