Tappar alla papper med handskrivna känslor i handleden

 
 
 När sömnen hade uteblivit i tre dygn så fick det bli lite nattpyssel och skriverier. Tyst som en mus, men nog finns det dem som tror sig höra precis allting. Jag har kämpat och slagits med mina tankar, känslor och ångestskrik över allting. Gråtit och förstört papper för att sedan börja om med både papper och tårar. När jag får sådär väldigt lite, eller obefintlig sömn så blir allting ännu svårare att hantera. Gissa vem som var nära att kasta hela datorn i väggen då den har börjat att krångla så jag får traggla med vartenda ord om och om igen.
Då räcker det med att en penna trillar i golvet för att jag ska bryta ihop.
 
 
Det har varit två långa ensamma dagar. Aldrig.. eller två med plågsamt ensamma dagar. Saknat någon så oerhört mycket och jag har velat ge upp om och om igen, men jag sitter här. Kanske inte så stark som jag önskar eller borde, men jag sitter här. Trots allt. Imorgon ska sovrummets väggar vara klara, väntar på golvet och sedan resten. Det kommer att ta sin tid, men bättre det än att bo kvar över två trakasserande tanter. För oavsett vad en del kanske tror så är det mig de vill ha bort. Det är andras ord lika mycket som mina. Andras insyn i verkligheten lika mycket som den jag fått ta emot själv.
 
 
 
Tog mig ut en liten kort runda idag och satte mig sedan för att vila när jag kröp ihop i soffan och somnade med jackan på. Brukar vänta med att ta av mig jackan för att samla ihop lite värma så gott det går. Jag har gjort allt vad jag kunnat för att klara mig igenom denna dagen och nu när dagen är slut om två minuter *pip* så vet jag inte om jag är en segrare eller slumpvis överlevare. Mamma tittade in tidigt på morgonen, lite kort så jag fick se hennes ansikte.. Tomheten blev ännu större återigen.
Jag har mig själv att slåss med. Jag har mig själv och alla tankar, känslor och jag är fast. Det jag vill just nu är att dra fram tiden så jag kan flytta, allra helst långt härifrån, men det går inte så tvärs över gården känns som en nystart. Att jag, som tidigare inte ens klarat av att se dessa fönster stå tomma efter min granne, nu ta steget dit in och göra det till mitt. Skrämmer mig inte på samma sätt, men saknar henne så mycket!
 
 
 
Nu ska jag på något sätt ta mig framåt och inte ännu längre bakåt. Kriga ensam emot anorexian. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag ska kämpa. Önskar mig ett trollspö i natt.. Hokus pokus så försvann allting som river sönder mig på ett ögonblick. Om det vore en tusendels så enkelt och självklart vill jag må bra! Ingen normal människa vill ha det såhär och jag har aldrig valt det. Skulle aldrig välja det. Aldrig! Det började redan som liten flicka och sedan var jag fast innan jag själv hann reagera. Historien är lång. Fick veta någonting idag som jag ännu inte vet hur jag ska reagera eller ta mig vidare med. Återstå att se och ingenting som jag klarar av att göra någonting åt ensam och kan inte be om hjälp till att reda ut det nu heller. Denna väntan och att inte veta vad som är det rätta eller om det gör mer skada, men jag är rädd för gamla spöken att rivas upp återigen.
 
 
 
Gjorde ett nytt hjärta tidigt i natt, blev inte alls nöjd. Tänkte faktiskt slänga det, men vet att mamma velat ha någonting liknande tidigare. Frågade om hon ville då hon kom på morgonen, tvekade igen. Sa att jag kunde göra ett nytt, påpekade alla fula fel. Hon blev glad så jag vet inte var det hänger nu när hon sover längre bort i denna staden. Alla tankar och känslor tränger på lite för mycket nu.. Tiden går och jag står förvillad och ser på när alla andra springer förbi.
 
 
 



Karin

<3
Jag tycker att hjärtat är jättefint.

Svar: Tack :) Det är roligt att pyssla lite.. så det gör mig glad att du tycker om det.
Lilla hjärtat

2014-09-16, 16:11:55     



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR