När tankarna vill lura mig till att vara så liten som möjligt eller större än störst

 
 
Natten har varit underlig och skrämmande. Hur ska jag kunna förklara någonting som jag själv inte har en aning om hur det hänger ihop, eller faller det helt enkelt isär?
Jag kände ben under tunn hud. Ben som stack ut alldeles för mycket och skavde. Det finns väl knappast någon möjlighet att jag kunnat förtränga en bild av mig själv så länge. För någon dag sedan satt jag ihopkrupen hemma hos mamma och frågade med fullaste allvar om det inte såg ut som om jag vore tjockare?
Ångesten som jag oftast håller för mig själv vred och vände sig inuti. Jag ville skrika, men "var tyst.. var tyst.." Stäng inne och håll ut.

Hur kan de äckliga tjock-känslorna nu i natt ändrats till en rädsla av att kilona rinner av mig?
Vad ska jag kunna lita på när tankarna vill få mig att ena stunden vara större än störst, till att nästa känna benen krypa ut genom skinnet bokstavligen?

Idag har jag mest suttit inne hos mig granne. Hon slipper ligga ensam och jag slipper sitta ensam hos mig, så bättre kan jag inte få det till. Det gör så ont i mig att hon har det så svårt! Det gör så ont att familjen inte åker dit och när hon själv säger just de orden mitt i allt virr-varr som åldern visar. Ja, då gör det om möjligt ännu ondare. Jag gör vad jag kan. Försöker att pyssla om och göra saker för henne som hon alltid tyckt om tidigare. Då när hon var pigg och klarade sig själv på ett helt annat sätt.

Cyklade ut och invigde min sommarjacka. Vindarna är kalla, men för varje dag så vaknar sommaren till liv allt mer. Den allra första grönskan är underbar och imorgon ska jag plocka nya vitsippor igen. Tappat räkningen på hur många buketter det blivit denna våren. Snart har de blommat över och jag längtar efter liljekonvaljer.. Det härliga knastrandet när stjälkarna dras upp ur marken och jag kan sitta på huk länge och känna dofterna runt omkring.

Jag har medvetet dragit mig undan lite. Varit tystare eftersom det mest varit en hopplös känsla över alla timmar och minuter. Hur roligt är det att läsa om mina tysta tårar, egentligen. Samtidigt så skriver jag för min egen skull och jag önskar så att jag hade ett "liv" att berätta om.. som många andra har.
Jag saknar det som finns utanför mina fönster. Jag önskar att jag kunde följa med dit ni andra åker, där ni finns och allt som ni upplever. Våga äta! Jag vill våga äta, men rädslan växer timmar innan jag ens fått i mig någonting. Jag får fortfarande ÅNGEST över GRÖNSAKER! Jag kan någonstans förstå hur fel det är, men känslan är svår att lura just då. Just nu.

När jag tänker en dum tanke så ska jag byta ut den emot två positiva och snälla tankar.. lättare sagt än gjort.
Tänker jag att jag är tjock så ska jag byta ut den till ett par saker som jag tycker om med mig själv. Okej, jag är nöjd med min längd. 1.74m över havet känns helt lagom och storlek 37 i skor är en bra storlek, lätt att hitta skor.. men det är inga riktiga eller viktiga tankar. Jag vill kunna tycka om tjejen som jag möter i spegelbilden, men det kan inte vara lätt när jag undviker att se henne.
Nog om det. Ska mysa med lilla Tintin. Dagen närmar sig kväll.
 



Mia

Hjärtat!

Nu har vi följt varandra sen Sockerdricka el. Lunartiden och jag blir så ledsen när du fortfarande har det så svårt. Har du ingen alls att be om hjälp?
Kramar Mia

Svar: Mia <3
Tänk vad tiden har gått, lite svårt att förstå vart den tagit vägen..Jag har ingen att stödja mig emot, ingen att bolla tankar och känslor med, ingen som har den allra minsta kontroll över varken min vikt eller mående. Allt de gör är att skriva ut recept via telefon, vilket inte brukar vara några problem alls. Alldeles för lätt många gånger. Det är mamma som får ta den mesta av min ångest och oro, frågor kring om jag "blivit tjockare" och liknande.. rädslor som hon inte ska behöva få då jag vet att hon dygnet runt oroar sig över att vikten rinner av mig. Någonting som jag har sååå svårt att tro på, att se och framför allt att känna. Även om jag korta stunder kan märka att jag verkligen blivit "smalare" så är det mig själv som jag måste brottas med och försöka tala till rätta, men hur ska jag klara av det när anorexin är så otroligt stark att jag är konstant ångestfylld timmar innan jag ens petat i mig minsta grönsak!Jag är så ledsen över att må såhär dåligt.. hela tiden.Nu gör jag allt för att inte visa det utåt, vara tyst med mina känslor för att inte göra andra oroliga mer än vad de redan är.Kramar <3
Lilla hjärtat

2014-04-24, 08:34:01     
Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Du är ju verkligen en fantastisk granne som ställer upp så och sitter där och gör livet lite drägligare för den stackars damen. Däremot borde du ha någon som ställde upp lika mycket för dig.

Det har varit dålig med fotande för mig sedan i vintras. Lusten och orken har inte funnits och det hjälper inte att tvinga sig ut för då blir det bara ännu värre. Vi får hoppas att både du och jag orkar med och föreviga vackra sommarstunder, för visst ska de bli vackra? Det bara måste de.

Stor kram

2014-04-25, 15:23:44      http://sessie.se
deniiise :)

Haha, jag & min kära far badar alltid väldigt väldigt tidigt varje år, i år var vi väldigt sent ute faktiskt, haha. Men skönt var det! :) Vädret är ju verkligen helt fantastiskt just nu, man får ta tillvara på det! Man vet ju aldrig när det vänder i detta landet lixom...

Din mamma & du verkar ha en väldigt fin relation. Jag tycker du ska försöka ty dig mer till henne, försöka få henne att hjälpa dig att få hjälp. Hjälp dig att dra i alla trådar det någonsin finns så du kan få komma i behandling. Detta håller inte vännen.

Om du vill ha det livet jag lever med vänner, fester, fikor, middagar & härliga dagar vi havet så krävs det en förändring. En förändring här & nu. Vill man något tillräckligt mycket så kan man, du måste bara hitta viljan & motivation. Det är svårt, svårt som satan men jag vet att du kan klara det. Jag tror på dig.

Kramar

2014-04-26, 19:45:46      http://flikkand.blogg.se
Mia

Fina Tindran!

Jag kommenterar inte så mycket längre, det känns lite som att det blir motsatt effekt. Om jag skriver något bra så tolkas det som något helt annat, eller det jag skrev ang. behandling. Jag finns här alltid men känner att jag inte vågar svara på något då jag är rädd att du ska bli sårad, ledsen el. arg. Tycker om dig och kommer alltid att göra <3 <3 <3
Menar absolut INTE att du gjort något men sjukdomen har blivit för stor, jag kämpar på samma sätt som du gör och orkar inte längre mer än att fokusera på att jag måste tänka på min egen kamp.
Kramar Mia

Svar: Gumman då.. inte skulle jag bli varken sårad, ledsen eller arg. Jag såg denna kommentar långt efter att du skrivit den och sedan har jag tänkt fram och tillbaka på vad jag ville svara. Eftersom jag mest varit alldeles för trött för bloggen och det mesta annat har jag inte kunnat få fram några ord. Jag vet inte varför du tror att dina kommentarer skulle gett mig fel uppfattning eller att de skulle tolkas helt fel. Jag har funderat fram och tillbaka, men inte kommit någonstans.Jag vet att du också kämpar, jag förstår att du inte alltid orkar kommentera.. men du ska verkligen inte oroa dig över ifall dina ord skulle vändas till någonting negativt alls. För jag kan lova dig att så aldrig har varit fallet <3
Jag är så glad över att du snart ska få åka och hälsa på din släkt och jag är säker på att det kommer att bli underbart för dig. Ta hand om dig fina vännen och jag.. jag stannar kvar här!
Kramar <3
Lilla hjärtat

2014-04-30, 07:29:44     



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR