Gråten i halsen och när du ber mig le så faller jag ihop

Där stod jag ett par steg ifrån dig och allt jag ville var att få låta mig själv bryta ihop, tankarna gick fram och tillbaka.. eller mest bakåt. Undrade om jag skulle förbli tyst eller skrika Ta mig härifrån!
Jag sa ingenting. Ingenting.
Första dagen på vad som känns som en evighet var jag ute i friska luften. Älskade mamma följde med mig och att bara vara. Slippa ensamheten för en stund och trots att kylan tog bort vårkänslan så försvann en stund.
Jag kämpar med gråten, förtvivlan varje sekund och självmordstankarna finns ständigt här, inom mig.
Jag vill leva. Jag vill vilja leva. ORKA LEVA!
Nu kryper jag på botten utan att veta vart jag ska hitta hjälpen. Terapi eller liknande får jag ingen.
Är det verkligen tillåtet att ens neka någon hjälp på grund av alldeles för låg vikt?
Är det såhär samhället är uppbyggt?
Allting som har hänt den senaste tiden har rivit upp känslor som brutit mig itu. Igår fick jag en fruktansvärd påminnelse om att övergreppen pågått så mycket längre. Att jag förträngt verkligheten.
Knappt 7 år utan övergrepp under ett liv som varit en kamp. Jag vet inte om jag ska gråta eller fira, för allting har vaknat ur sin allra mörkaste grotta.
Och jag får ingen hjälp.
Ingen alls.
Vandrar runt med den tyngsta gråtklumpen i halsen och undrar hur jag tar mig vidare?

Dedde
I'm back, fina lilla du :) <3
Svar:
Lilla hjärtat
deniiise :)
Åh, jag önskar jag kunde säga eller göra något för att få dig att må bättre. Säg bara till om det finns något.
Du är, av det lilla jag vet om dig, en fin person & förtjänar endast lycka & välmående.
Styrkekramar
Svar:
Lilla hjärtat
Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ
De borde verkligen inte få neka dig hjälp sådär. Hur vården tänker är för mig en gåta. Stå ut och orka kämpa vännen.
Svar:
Lilla hjärtat
