Can you help me remember how to smile?
(..det är som om allting och alla redan bestämt att jag inte är någonting värt, fungerar inte att lägga upp foton hur jag än vrider och vänder på allting.. troligtvis ingen som orkar läsa ändå)
Call you up in the middle of the night
like a firefly without a light.
You were there like a blowtorch burning
I was a key that could use a little turning.
So tired that I couldn´t even sleep
so many secrets I couldn´t keep.
Promised myself I wouldn´t weep
one more promise I couldn´t keep.
It seems no one can help me now
I´m in too deep there´s no way out
this time I have really led myself astray.
Runaway train never going back
wrong way on a one-way track.
Seems like I should be getting somewhere
somehow I´m neither here nor there.
Can you help me remember how to smile?
Make it somehow all seem worthwhile.
How on earth did I get so jaded?
Life´s mystery seems so faded.
I can go where no one else can go
I know what no one else knows.
Here I am just a-drownin´ in the rain
with a ticket for a runaway train.
And Everything seems cut and dried
day and night earth and sky
somehow I just don´t belive it.
Bought a ticket for a runaway train
like a madman laughing at the rain.
A little out of touch a little insane
It´s just easier than dealing with the pain.
Runaway train never coming back.
Runaway train tearing up the track.
Runaway train burning in my veins.
I run away but it always seems the same.
Jag har kämpat så länge nu att jag inte vet hur länge till jag orkar. Knaprar piller i hopp om att orka lite, lite, lite till.. men det är långt ifrån ett liv. Jag känner mig som en fågel i en bur. Skillnaden är att denna lilla fågel är ensam och ful, övergiven och påhackad av människor som tydligen har glömt bort hur ett hjärta ser ut.
Ledsen att jag varit................................... t y s t
men klumpen i min mage är en plågsam gråtattack.
Våren är här, men mina persienner är neddragna och visst är det synd, men jag klarar inte av det.
Det är så jag fungerar när allting blir alldeles för svårt att hantera. Antingen skriker jag och kastar allt som kommer i min väg emot väggar och tak, eller stänger inne allting liksom mig själv.
Så fruktansvärt trött på att bo kvar här och om jag hade råd skulle jag flytta med en gång!
Har inte råd att leva.. att drömma.. att hoppas..
Jag känner mig totalt krossad!
Förlåt för mitt totalt deppiga inlägg, men det är så jag känner. Det är min verklighet och ingen kan säga att jag inte kämpar.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
Att kämpa för livet Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet Vilsen i mig själv
milina.blogg.se
hoppas du känner dig bättre snart! :/
---
Jag har en giveaway på bloggen där du kan vinna ett valfritt plagg ifrån Evasunderkläder! Det enda du behöver göra är att kommentera "Jag är med" samt en länk till plagget du skulle vilja vinna! Var gärna med! :)
Svar:
Lilla hjärtat
2014-04-08, 18:26:47
http://milina.blogg.se/
http://milina.blogg.se/
deniiise :)
Tack för dina fina ord vännen, det värmde.
Önskar jag kunde göra något för dig, det gör ont i mig att höra hur dåligt du mår.
Styrkekramar.
Svar:
Lilla hjärtat
2014-04-09, 18:58:09
http://flikkand.blogg.se
http://flikkand.blogg.se
