Tillbringat dagen med mamma, tvillingbror, två småkillar och storebror.

Det var en intensiv dag för mig som annars mest är ensam eller två.. solen sken, men det var kallt. Jag kände mig nöjd och lugn, myste med småkillarna på de enklaste sätten. Tätt intill i soffan när äldsta killen spelade spel.

Matade lilla killen, som egentligen visst kan äta alldeles själv, men visst vill vi alla få vara extra små stundtals och då fick faster mata. Så med vänsterhanden balaserandes bröd, dressing och hamburgare till honom och med andra handen balansera mina tomater, gurkbitar, paprika, sallad och lite rödlök. Tänk så lite en dag kan göra mig glad. Det var en väldigt trött tjej som kom hem senare på eftermiddagen och jag kan ärligt säga att rummet snurrade runt lite extra.

Och när timmarna gick förbi en och en, insåg jag hur långt jag har kvar till friheten. Friheten ifrån anorexian!

Jag sa till mamma att jag kunde se hur smal jag verkligen var.. är.

"Det är det vi ser varje dag, du är fruktansvärt mager och det är skrämmande!"

 

(det gör så ont att höra.. att se ängslan)

Det ska inte behöva vara så SVÅRT att VÅGA ÄTA!

jag känner mig så långt ifrån alla andra. Har under en lång tid nu känt mig, utanför alla andra.