Kanske skulle testa och se hur det känns att låta alla fasader rasa. Stå kvar där utlämnad och utlämnad. För vad? Varför måste det vara så svårt att visa vad jag innerst inne känner, när det borde vara en helt naturlig sak. Egentligen.. för visst finns det ingenting värre än de som säger en sak när sanningen är någonting annat. Gör det mig lika falsk, eller är det min rädsla som styr. Kanske är det då som alla skärvor av mina tomma leenden visar sitt rätta jag och ni springer bort ifrån mig av rädsla för att höra sanningen. Om hur dåligt jag mår.

Skärvor på sönderslagna golv av ren ångest.

Kanske skulle skärvorna då slita sönder fötterna och lämna spår efter mig, som jag innerst inne är livrädd för att visa. Samtidigt som jag ingenting hellre vill. Att bli accepterad för mina brister, för mina sår och för mina ensamma tårar.

Idag vill jag falla ned i ett mörkt hål och aldrig krypa fram igen. Idag säger anorexian åt mig att aldrig, aldrig, aldrig, aldrig äta igen. Inte ens sallad. Ingenting. Idag tycker jag inte om den minsta lilla biten av mig själv. Drar huvtröjan över mig och gömmer mig för omvärlden.

Spelar en teater som visar fel verklighet, men så är det ändå en saga. Den att jag skulle må lite bra..

En livsteater som inte vill ta slut. Dra upp ridåerna och låt mig leva!

Ingen vill väl se söndertrasade fötter dansa på blodiga golv, när man kan få se leenden och lite lycka?

En dag till har snart gått och jag känner att jag har förlorat ytterligare en.

Kanske är det inte meningen att någon ska få se hur trasig jag verkligen är, bakom ett leende som inte finns. Inte på riktigt sådär så att det gör ont i kinderna.

Hoppas att ni har haft en trevlig Valborg med brasa och mys.