Så har jag missat denna dagen också. Meningen var att den skulle ägnas åt att svara på några mejl och därefter tillbringa tiden med att teckna och måla. Nu blev det inte så. Någonting fick mig att falla handlöst ned och mestadels har jag gråtit, svalt tårarna, gråtit ännu mer och återigen gjort allt för att svälja tårarna. Gråtit sådär hejdlöst som små barn kan göra när de ser sina knän blöda efter ett fall i asfalten. Idag föll jag. Hårt.

Känslomässigt. Brottats med alla Flashbacks och hemska minnen och det har gjort riktigt, riktigt ont.

Stundvis så har jag velat springa framför ett tåg och skrikit åt det att köra över mig. Köra över mina känslor och minnen. Trots att jag är väl medveten om att de kommer tillbaka emellanåt, för alla vet att det går inte att tränga undan minnena hur länge som helst. De simmar alltid upp till ytan igen, som döende fiskars sista andetag.

(ja nu var det bara en utav mina lustiga bilder i huvudet..)

Att tränga undan eller stänga inne alla känslor blir alltid, alltid ett kaos till slut, men jag måste för att orka.

Och idag gick det inte alls utan allt, allt trängde fram i gråt.

 

Tycker inte om att gråta. Det känns som om jag aldrig ska kunna sluta igen. Jag känner mig så svag.

Jag vill fly ifrån mig själv och aldrig springa tillbaka. Inte än. Tar till en flykt som skulle kunna leda åt vilket håll som helst, utom just hem till mig själv. De hemska minnen som jag tänker på mest hände för tre år sedan. Det var då som jag flyttade tillbaka hit och det var då som allting slutade, även om det är ytterst få som vet om detta. De flesta säger att jag måste lägga "det" bakom mig. De tror att det slutade julen -97, men så är blev det inte......

 

Kan jag få lämna alla mina hemska minnen i din ficka och sedan själv få springa åt det andra hållet?

Jag skulle vilja bygga mig ett luftslott, utan dem, utan alla hemska minnen, tankar, känslor och gråt. Precis intill havet skulle jag vilja bo. Där skulle jag kunna lyssna på havet och måsarna. Springa på stranden och jaga vågorna. Och livet. Tillbringa dagarna med sandslott och slottsruiner.

Instället för att räkna revben med millimetermåttband.

 

Jag stannar aldrig tillräckligt länge på ett och samma ställe för att ni ska märka när jag är borta.

Döm inte mina minnen för de är inte mig, bara min hemska bakgrund. Tolka mig inte fel nu, ni får jätte gärna stampa ihjäl dem åt mig.