Om jag kunde så skulle jag vilja radera bort hela denna dagen. Det känns som ett enda stort misstag att vara mig själv. Alla tankar och alla känslor som trängs under min hud. Att aldrig få visa vad som kretsar inuti, allting som brister itu så fort jag blir ensam igen och ingen finns att bolla "knäppa tankar" med.

Att alltid visa mig pigg och glad trots att jag bara vill falla isär. Precis som jag gör när ingen ser.

Idag har det allra mesta gått fel och jag gjorde allt för att prata på som om ingenting vore trasigt i hjärtat. Jag önskade så att jag hade ett gammalt porslin som jag kunde få krossa i väggar och golv. Få känna den där känslan av UPPLÖSNINGSTILLSTÅND, porslinsbitar utspridda..

Dataskärmen krånglade ett tag och trodde att jag skulle behöva köpa mig en ny. Igen. I perioder tycks precis allting gå sönder på ytan utom jag, som går sönder inuti. Nu lyckades jag fixa till datorn och funderar på att ordna en kidnappning av mamma. Till någon som jag vet att hon saknar och önskar sig mer tid med (så om du läser detta kanske vi kan ordna det?)

Jag klarar inte av att alltid vara den starka för att andra inte ska falla sönder.

Klarar inte av att stänga inne allting precis hela tiden.

 

Idag skulle jag vilja radera bort precis allting. Huvudet sprängs och kroppen känns öm.

Äckliga.. jobbiga.. tunga anorexikänslor!