Det finns inte ord som kan förklara hur väldigt SVÅRT jag har för att se mig själv!

Jag bokstavligen springer förbi alla speglar och känner en sådan avsky att jag ofta bryter ihop totalt. Känner att jag inte orkar längre, att jag bara vill bort ifrån allting och allra mest ifrån mig själv. Vill gå ned alla äckliga kilon och slippa känna allt fett. DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT KÄMPIGT!

Nu har jag tagit ett enormt steg till att våga visa mig själv lite mer. Visa hur tjock och ful jag är.

I de där ögonen gömmer sig så mycket smärta. Så många tårar och så mycket skrik. Sådan förtvivlan som många gånger varje dag får mig att undra hur länge till jag har kraft att kämpa.

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag är alldeles för TJOCK och FUL!

Egentligen så hade jag mycket mer att skriva, men klarar inte av det längre. Tog fotot på förmiddagen och fortfarande sitter jag och skakar av ångest bara vid synen av mig.. i ögonvrån.

Jag ska försöka att lägga upp foton framöver, när det vet jag inte. Jag har tankar, men sedan får tiden visa.

Idag vann jag i alla fall över mig själv på sätt och vis.

Snälla, kan jag inte få sova. Kryper i hela kroppen och tankarna spretar åt alla håll. Längtar efter någonting så långt ifrån det här. Längtar till förändringar och att bara få vara mig utan anorexia, utan ångest, tårar och ensamhet. Jag vill så mycket mer än det här.

Stackars granen vinglar till allt oftare när jag närmar mig för mycket. Jag trodde att jag var helt knäpp som lät mamma övertala mig till att binda fast granen, binda fast granen. Hallå en GRAN! Så får det bli när benen inte håller uppe mig. Tragiskt och komiskt på samma gång.

Totalt utmattad. Efter ett nytt dygn utan sömn, jag som trodde att det skulle bli lite bättre igen. Vandrat runt överallt och ingenstans, målat lite pyssel och inte vetat om jag var nöjd eller inte, skrivit brev och kladdat ännu mer, snubblat över den där granen ett flertal gånger, stackarn sitter fast med ett snöre i år! Vandrat runt ännu mer och blivit rädd för min egen spegelbild, eller om det var någon annans. De där pinnsmala benen kan omöjligt tillhöra mig. Får inte ihop matematiken. Rusat iväg i sista minuten till tandläkaren och väl där så tyckte de att jag kunde gå igen. What! Ned till stan och stod länge och kramade om ett litet vitt paket som jag inte vågade lägga på lådan ifall de redan hunnit tömma. Lustigt nog så var jag tvungen att gå till just den brevlådan, cyklade ändå nästan förbi minst en på vägen ned. Väntade och väntade tills jag gav upp och gick in för att titta på julklapp. Frågade om de tömt, vilket de inte hade. Posten tippade nästan över kanten när jag släppte ned brevet. Lite lagom kärleksfullt ihopskynklat. Hoppas, hoppas att det kommer fram imorgon och kanske kan rädda ett litet hjärta. Åh, det måste bara!

 

Så nu sitter jag här efter att kommit hem och vandrat runt, runt igen. Tintin fick fint lite för sent, men så glad ändå lilla gumman. Kan inte förstå hur liten hon var när jag fick hem henne ifrån uppfödaren. Ja, det är min lilla kanin om nu någon glömt, hihiii.. Efter mycket tvekande gick jag till apoteket och sedan vandrat runt igen.

Maten fungerar inte alls. Känner mig smällfet trots att jag bara fått i mig ett par tomater, en clementin och svamp. MAGKRAMP! Går bara inte när det gör så vansinnigt ont! De där smala benen är för länge sedan borta.

Jag får inte ihop matematiken alls.

hur kan någonting som var så skrämmande i natt förvandlas till helt tvärtom och jag kan inte alls se verkligheten.

Vilken den nu är?

 

Jag vet att jag behöver sova för att orka fungera, men är inne i en mörk tunnel av PANIKÅNGEST!

Är det alla instängda tankar och känslor som rinner över kanten? Jag vet att jag är alldeles för bra på att "stänga av" och "förtränga", "gömma undan" och "glömma". Tror nog inte att det finns någon med ett sämre minne än jag just nu. Näringsbrist lika med knäpp hjärna. Suck.

Nästan hela dagen har gått och jag är rädd för hur den slutar. Funderar på att helt ändra tillvaro. Flytta nedåt.

Inte till solen om det ändå vore så väl, men en slags sol kanske ändå. Nej, jag tänker inte berätta någonting här. Lite liv får jag väl ha tills vidare.. Måste komma ihåg att skriva någon slags "matlista" eller så. För att komma ihåg att stoppa någonting i mig och vad, men det blir alltid, alltid samma saker. Borde vara helt trött på det, men ändå en trygghet både för mig och kroppen. jag önskar att jag vågade äta som många andra gör. Vill vidga mina vyer, men herregud vad det är svårt! Jag sitter så grymt fast i anorexian, jag inser det när jag märker hur mycket ÅNGEST någon ynklig grönsak ger mig. På allvar kan någon tala om för mig hur ni gör? Snälla..

 

 

Föll för allt jag drömde. Föll för allt jag glömde. Föll för att jag inte längre fanns. Finns det någon möjlighet att överleva på ett litet hopp eller två, så är det precis vad jag med gråt och förtvivlan gjort den senaste tiden. En tid som tycks varit hur lång som helst. Jag vet inte varför nätterna, kvällarna också för den delen, blivit till oros svarta ångeststunder. När allt jag känner är ett hjärta som slår hårdare än hårdast. En puls som fått mig att vilja SKRIKA tills lungorna inte längre håller ihop. Det har gjort så fruktansvärt ont, det har varit så svårt att hitta någon mening med någonting alls,

Svårast är att våga stanna kvar i stunden och lita på att det blir bättre. Att dagarna kan bli ljusare.

Jag är långt, långt därifrån. Nu har jag bara stängt inne dem, tårarna.

Känner mig så svag.

Igår försökte jag göra en tallrik med grönsallad, champinjoner, pärltomater och en clementin. Satt ensam och även om jag visste att jag så väl behövde fick jag en sådan ångest att jag grät som ett litet barn. Riktigt hulkade och tårarna rann, eller snarare forsade nedför kinderna. Fick en sådan ångest över dessa grönsaker, denna dumma clementin och jag förstår, eller vet att det inte är farligt.. men känslan, den gav ÅNGEST!

Inser hur långt jag har kvar att gå. Hur mycket jag har kvar att strida med. Det har blivit många sömnlösa dagar och nätter. Alldeles för mycket tårar i halsen.

 

Äntligen har jag fått ordning på ljusslingan i korridoren. Hur många sladdar i ett enda trassel, men nu är det klart. De bad mig att klä granen nere också. Kulorna har legat i mitt förråd så det har blivit min lott i livet att klä granen. Kanske jag klär en egen gran snart.. tomtenissar börjar smyga fram och när jag börjat så är det skönt att få det färdigt. Annars idag cyklade jag ut en runda. Visst stod jag länge och tvekade. Ut eller inte?

Om jag skulle stannat inne vet jag att ångesten hade vridit mig i plågor, men den har funnits där hela tiden i alla fall. Svalt gråten, eller försökt, tills jag kom på mig själv med att sitta på golvet och stortjuta. Ingen ide att ens försöka torka bort spåren på mina kinder. Känslan av salt på huden.

Jag vill inte gråta. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna sluta då. Vilket fall som helst, när jag kom hem igen mådde jag tusen gånger sämre än vad jag gjorde tidigare.

Träffade min grannes hemtjänst. Pratade en liten stund. Hon påpekade hur mycket jag gått ned i vikt igen.

"usch så jobbigt för dig gumman!"

 

Jag skulle kunnat prata med henne länge. Hade verkligen behövt det, men vet att hon inte hade tid och jag ville inte ta utav hennes tid. Mamma kan jag inte nämna hur jag mår. Oron lyser redan i hennes ögon och jag vet att

 

 

Kan inte förstå att det redan är den 11 december, snart den 12 december. Vart tog tiden vägen?

Det är som om både sommaren och hösten försvann på ett litet ögonblick och det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på orden. Vintern är här och julen närmar sig med stormsteg. Varje kväll överrumplas jag utav alla känslor som jag under dagen stängt inne. Det blir så påtagligt hur långt jag har kvar till att nå fram till det där livet där ute. Mamma kom förbi och vi skulle luncha tillsammans. Hon kokade sin spaghetti med köttfärssås som hon tagit med sig hemifrån. Själv blev det som vanligt sallad, champinjon och kokt blomkål. Festade till det med en clementin också. När jag satt där och stirrade på det tända lilla ljuset i mitten ville jag gå därifrån. ORKAR INTE LÄNGRE!

Just nu så känner jag mig så oerhört trött på allt vad kamp betyder, allt vad anorexi betyder och sorgligt nog allt vad livet handlar om.. för jag är så långt därifrån. Jag ville bara kasta iväg tallriken och aldrig äta en liten smula till. Känner mig så äckligt fet och ful. Att krossa speglar nu vore ren och skär lycka!

Den enda tanken jag har nu är att inte peta i mig det allra minsta på flera veckor!

Jag orkar inte med denna tunga känslan längre och det finns ingen som jag kan "ventilera allting med".

 

 

Igår låg jag med den allra värsta huvudvärken. Tusen knivar hade vridits in i min hjärna och jag trodde att jag skulle dö så ont det gjorde. Mamma kom till min och den där promenaden som var planerad kändes långt ifrån möjlig. Vi åt en lunch tillsammans. På min tallrik låg färsk bladspenat, ett par champinjoner och pärltomater kryddat med örter och vitlök. Låter väl som konstigaste varianten kanske, men dels så har jag svårt att våga någonting annat och dels har jag en knäpp grej att ha vitlök på allt och ingenting. Jo, jag hade lite kokt blomkål också. Det hade jag förträngt! Mamsing hade mat hemifrån..

Tuppade av sedan. Gjorde så vidrigt ont!

Meningen var att vila huvudet ett ögonblick, men det blev längre än så.

Mamma satt i fåtöljen bredvid när jag öppnade mina ögonlock och efter en stor tvekan så fick hon med mig ut på en liten runda.

-"Vädra dig lite så att du får komma ut och få luft" sa mamma.

 

Natten som varit fick jag korta sovstunder lite utspridda, glad för det.

Idag skiner solen ifrån sin allra bästa sida så hon sitter och väntar på att vi ska ta oss ut. Kameran följer kanske med så återstå att se om det blir mig krypandes på marken eller inte. Skämt åsido.

Om någon undrar varför jag lägger upp ett ganska liknande foto som nyligen? Jag har fruktansvärt svårt att titta på mig själv. Speglar är det värsta jag vet! Jag hatar att se mig själv när allt jag känner och ser är

 

God morgon världen. Lyckats sova i lite mer än tre timmar på lika många dygn. Dagen har inte riktigt vaknat till liv ännu. Tystnaden är total. En ny dag med nya möjligheter. Nya andetag. Tränger undan och stänger in känslorna som förstör den jag önskar att jag kunde vara. Jag vet inte vad jag ska göra riktigt än, men funderar på att cykla ned till mamma senare när hon kommit hem. Byta perspektiv lite vore inte alls fel. Nu är det flera timmar tills dess så jag får se vad jag orkar med. Vill slå huvudet i väggen och sova lite till.

Funderar mycket på hur jag ska kunna vända på en nedåtgående spiral utan någon att luta mig emot. Är det ens en möjlighet, men det är väl endast jag som bygger upp mina egna murar. Medvetet eller inte. Av rädsla och förtvivlan eller är det för att jag inte har kraft nog till att riva den med egen kraft?

 

Jag vill ingenting hellre än att andas samma friska höstluft som ni.

Jag vill ingenting hellre än att sparka runt torra höstlöv på marken utan att varje rörelse i kroppen gör ont.

Jag vill ingenting hellre än att se världen med lika vackra ögon som ni har och slippa torka tårarna i solen.

Jag vill bara få vara lite mer som ni, fast ändå spara någonting kvar utav mig. Jag känner mig så vilsen.

 

Nu ska jag sätta mig ned och skriva ned saker "att göra" för är det någonting som försvinner vid svält så är det minnet. Hopplöst många gånger då jag ständigt glömmer bort allting. Mest av allting är at jag glömt bort hur man gör för att verkligen leva. utan rädsla över saker som gömmer sig bakom nästa sida i livets bok.

Det handlar om att våga släppa taget och falla fritt.

 

Dagen vände snabbt ifrån lätt till tungt.

Jag vet verkligen inte alls vad jag ska göra med alla känslorna längre. På ett par sekunder så tycktes det som om hela kroppen svällde upp till en äckligt fet massa. Allt jag ville var att skära bort allting. Tårar.

Jag vet att det är helt omöjligt att gå upp i vikt sådär POFF! .... men känslan växte enormt! Just nu har jag pysslat lite och jag är inte alls nöjd. Får sova på saken och se hur det känns imorgon, kan ändå inte göra det klart nu. Måste torka till ordentligt för att inte förstöra allting totalt. Behöver nya pennor. Ingen lust alls att gå på stan och synas bland folk. Möta deras blickar och viskningar. Så trött på att de inte kan hålla sina åsikter för sig själva. Det är som om det vore tillåtet att högt kommentera personer som är    s m a l a

Det är fruktansvärt jobbigt att höra alla dessa kommentarer, eller möta dessa blickar som skalar av mig min försvarslösa hud in på benen. Inte höjer jag rösten högt och påpekar vilken tjock människa som går där. Det är inte alls okej, inte alls. Varför kan de inte förstå att det gör ont?

 

Det är svårt nog att gå med äckliga tjock känslor när allt jag vill är att försvinna. Inte synas. Orkar inte.

Ögonen kokar av trötthet. Dagen blev inte alls som jag önskade. Inte alls och förlåt för att jag finns.

 

Dessa tårar. Det var på gränsen att de trängde fram innan mamma lämnade mig ensam idag. Jag satt och svalde gråten med glansiga ögon. En klapp på kinden fick jag och ett hej då, vi hörs imorgon.

Sedan brast det totalt och sedan dess har jag verkligen kämpat varenda sekund för att orka stanna kvar.

Ringde ett samtal, men personen hade inte tid. Skulle ringa om drygt en timme. En timme! Jag kan inte vänta i en timme, klarar inte vänta i en timme! Vandrade runt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Ringde tillbaka och sa att jag mår jätte dåligt, hon hörde min röst brista itu. Lovade att ringa så snart som möjligt och jag väntade, väntade.. väntade. Ringde igen för att tala om att nu går det inte längre, jag måste ut. Försvinna bort en stund. Vad möts jag av om inte en röst som säger att "återkommer efter kl.14". Ytterligare en timme!

Jag hade redan halsduken virad kring halsen och jackan på mig, under filten. Kängorna var knutna och redo för flykt. Likt ett jagat villebråd sprang jag ut i kylan.

Tårarna rann mest hela tiden. Hela dagen och nu vill jag helt skrika av förtvivlan att jag orkar inte längre!

Tänkte inte skriva något inlägg idag. Skulle bara bli ledsamt och trist. Ville bespara er det, men kände att lite var jag tvungen att få ur mig ändå.

Imorgon har jag ett pyssel som måste bli klart. Tanken var att göra det idag, men det blev en heldag med tårar.

 

Fryser. Känner mig tom på ord samtidigt som alla tankarna trängs och skapar ett totalt kaos.

Varit ute en och cyklat, mest för att jag bara måste. Oron som kommer om jag inte är ute någonting alls, den går inte att beskriva. Jag vill inte ha det så här längre, jag vill inte, men vart ska jag ta vägen? Läggas in med rullstol som ens bästa vän, nej det tar verkligen emot. Jag vet att det är anorexin som skriker det i mitt huvud, jag vet att det är rädslan som styr, men hallå! Så väldigt smal eller mager är jag ju inte. Kan inte vara så.

Mamma ringde nyss. Hon har fullt upp med sitt (inte hennes ord utan mina känslor), så när hon frågade om vi skulle ses idag svarare jag att vi kan hoppa över. Jag vet att hon behöver vila innan hon ska vidare om några timmar. Lite orolig över hennes rygg. Blir röntgen i nästa vecka.. och själv vågar jag inte ta mina mediciner för urkalkat skelett. ANOREXIA JAG HATAR VAD DU GÖR MED MIG!

Mamma frågade om jag fått i mig någonting idag?

-"ja mamma jag har ätit lite.."

 

Jag vill inte ha det så här längre! Ensamheten, mamma är nästan den enda som jag träffar, utan henne vore jag ingenting eller ingen alls. Ett tomrum av ångest. Jag känner sådan förtvivlan och förlåt för mitt deppiga inlägg, men jag kan inte alltid vara tyst och stänga in allting. Mamma, jag vill ju kunna prata med henne om allt och jag kan det nästan. Nästan.. inte att jag känner mig som den tjockaste och fulaste människan på jorden och att jag tycker att jag behöver gå ned i vikt. Det känns så!

 

Jag vet att det är en känsla, eller jag försöker inbilla mig det. Att det är en känsla likväl som hos någon annan.

Det är så svårt att få ihop när känslorna tar över allting. När de är så starka som nu!

 

 

 

Löven ligger utspridda på ett par bord och några i en tjock bok. Små ljuslyktor har invigts nu när hösten är här på riktigt. Jag kan inte alls komma till ro. Skissat en del och har så många bilder i huvudet att det nästan är lite jobbigt. Sitter bara och väntar på att natten ska ta slut så att jag kan gå ut med kameran. Längtar..

Annars har dagen inte alls varit som jag önskat, eller som jag behövt. Kände att jag borde satt mig ned och berättat hur dåligt jag verkligen mår, men jag vill inte oroa mer än vad som redan är. Vill inte alltid vara den som lägger tyngd på någon annans axlar. Tänker på livet och döden. På att inte riktigt orka kämpa hela, hela tiden.

 

Alla har sina dåliga dagar, men jag känner att mina aldrig riktigt vill ta slut.

Att ständigt jaga efter små ögonblick av lugn. Är det vad som är livet? Jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara visa att det är okej att visa och tala om att man mår dåligt i en tillvaro där alldeles för många tvingar sig till att le trots att hjärtat skriker. Alla som flitigt lägger upp glada foton i alla sociala medier, när de egentligen inte alls känner för att vara "sociala" (innerst inne).

Vi har alla känslor i alla möjliga färger och nyanser. Låt dem få komma fram i ljuset en stund. Det går ingen sönder av. även om det känns så just då i stunden.

 

..men vad ska jag göra när den där stunden känns som en evighet jag inte klarar av längre?

Jag är så trött på att ha ångest över några fjantiga grönsaker som ligger och fryser i kylskåpet. Ätas eller inte ätas? Jag orkar inte brottas med känslorna längre. Orkar inte känna rädsla för att gå upp i vikt, för jag känner mig redan alldeles för tjock.

Måttar med fingrarna framför dig, lite på skoj, men ändå inte alls. Det är ett rent helvete!

 

Jag trodde att jag lyckats ta mig upp ur det allra mörkaste. Trodde att jag skulle få lite tid att andas. Så fel jag hade. Jag faller allt hårdare nu. Faller allt djupare och jag vet inte hur länge någon har ork, tid och kraft att stanna kvar hos mig. Så rädd för ensamheten bakom hörnet. Dör du så dör jag.

Hur ska jag kunna bygga upp en trygghet när allting står och skakar?

Ingenting är för alltid och ingenting kommer någonsin att bli som jag innerst inne vill, så länge som ångestens klor inte släpper taget. Just nu slåss jag emot alla demoner som vill dra mig ut i natten och jaga kalorier och ångest. Det spelar ingen roll hur hårt jag virar filten om mig för aldrig kommer det att kännas bättre igen.. så känns det nu. Jag vill springa bort ifrån livet och alltihop, men någonstans vill jag ändå tro att

 

Timmarna kryper sakta, sakta mot morgonen. jag vill få lägga huvudet på kudden och försvinna. Om jag kunde få slippa denna vidriga ångest! ORKAR INTE KRIGA ENSAM LÄNGRE! Musiken dunkar ifrån högtalarna. Försöker dämpa tankarna. Låt mig få finnas lite mer än såhär. Låt mig få andas fritt nu.

Utanför vaknar hösten till liv.

 

Jag vet hur det känns att inte längre orka. Hur ont det gör att le samtidigt som det gör ont att ständigt hålla inne med gråten. Att säga "det är okej" trots att jag så väl vet att ni kan se på mig att orden inte är sanna. Jag vet hur det är att springa ifrån livet i ren panik över känslan att den inte är till för mig.

Jag vet hur det känns att falla utan att veta om det finns en botten, ett slut, eller om det alltid kommer att göra lika ont som nu.

Idag har jag återigen fallit allt längre ned och mest velat ligga i en hög på golvet och gråta mig tom på förtvivlan.

Saknar allting som finns utanför mina ensamma väggar. Ibland, eller ganska ofta, funderar jag på hur det vore ifall jag startade om någon annanstans. BMI under 11 och jag hatar och äcklas över vartenda feta kilo på min kropp! AVSKYR KÄNSLAN av att vilja slita mig själv i stycken.

Jag orkar inte detta längre!

Förlåt för att jag inte orkat med någonting idag.. kraften går åt till att försöka orka dagen.

 

Det finns inte längre några ord kvar som kan få någon att förstå.

Allting är så svårt att känna nu. Jag kan inte själv finna orken att få dem på papper.

Fortfarande alldeles för trött.

Det finns ändå några ord som jag känner behöver få lite extra plats här ikväll. Några tankar till de som berörs på ett eller annat sätt. Några ord som kanske, jag hoppas, kan få en del att tänka efter både två och tre gånger extra (även om jag önskar att det inte skulle behövas). Det handlar om respekt!

Okej, jag kan förstå när små barn undrar, viskar och kommenterar när någon med anorexia går förbi på stan eller vart det nu kan vara. Nu nämner jag just anorexia för det är det jag lider av, men givetvis handlar det även om så mycket mer.

Jag kan förstå att barn frågar sina föräldrar, sin mormor, faster eller barnvakt eller dagisfröken vad det är för gammal tant.. många gånger kan avmagrade se så mycket äldre ut. Det kan vara skrämmande, främmande och inte alls så som andra ser ut. I barns ögon, men nu till min upprördhet ikväll.

Vuxna människor borde veta bättre!

Sluta slänga ur er idiotiska kommentarer om att "Oj, vilken mager tjej!"

"Herregud så mager hon är titta på henne hon går ju snart av!"

"Fy så hemskt smal!"

"Såg du henne!!"

Blablabla...... Håll tyst för jag kan höra er!

 

Framför allt så kan mina anhöriga både höra och se era blickar och vet ni vad?

Min mammas hjärta och jag skulle vilja smälla till er för att ni inte har mer hyfs än så, men jag låter bli och låtsas att jag inte hörde. låtsas att jag inte bryr mig, men det gör jag. Om min mamma.

Hon lider av att vara ute och gå med mig när NI inte kan visa hänsyn och respekt!

 

Jag bara säga att jag har mått extremt dåligt den senaste tiden, ärlig talat mycket sämre än vad jag har sagt högt till någon. Inte ens min lilla älskade mamma har fått ta del då jag vet att hon går omkring med tillräckligt mycket oro redan. Jag vill verkligen inte att hon ska bryta ihop fullständigt, de som känner henne vet att hon tar på sig alldeles för mycket oro. Älskade mamma, tänk om du kunde lära dig att släppa om så bara lite av all ängslan och oro du ständigt bär på dina axlar.

Så med det sagt så har jag fått kämpa mig igenom allting på egen hand. Kroppen har inte alls velat jobba med mig och det har tagit hårt, vilket slutade med att jag svimmade återigen härom dagen och lyckades få med mig mitt fina porslinsfat i hjärtform. Glad ändå att det blev två delar så lite lim kan nog få hjärtat att bli sig likt igen.

Vissa dagar kan en penna få mig att bokstavligt storgråta FÖRTVIVLAT!Jag vet att det beror på alla instängda känslor och om att hålla masken utåt och inte visa vad jag känner. Egentligen. Visa mig starkare, duktigare samtidigt som sanningen rasar.

 

Troligtvis så fick jag en smäll i armar och höften, ryggen när jag svimmade. Vissa rörelser gör fruktansvärt ont! Som tusentals nålar i nerverna skriker av smärta! Magen krampar och fryser som en liten blå (eller blå-lila). Vandrar omkring med  tröja efter tröja, filt, benvärmare, tjocka strumpor lager på lager, värmeljus överallt och ändå fryser jag. Börjar ana att det är feber till följd av andra symptom i kroppen.

 

Hösten har börjat visa sig ifrån sin allra finaste sida nu. Längtar efter att få gå ut och sparka i prasslande höstlöv och kasta upp en alla vackra höstlöv i luften med ett leende. jag älskar sommaren och värmen, men hösten har sina ljusglimtar även den. Dels så fyller jag snart år *ler* och alla dessa mysiga tröjor att gosa in sig i. Slippa känna krav, ifrån mig själv, att vara ute alla dagar. Ni vet väl att det är helt tillåtet att kura inne höstdagar.

Lyckliga er som har en braskamin!

 

Väntar på att lilla mamma ska titta förbi lite kort med en tidning. Gullet. Kanske vi går en liten runda för att titta på en lägenhet/radhus en nära bekant har köpt. Det är mycket flytt i närmaste familjen nu och jag önskar att det slutar bra på alla sätt och vis. Ni vet att jag tänker på er hela tiden och jag finns här, alltid.

 

Många gånger tänker jag tillbaka på hur mitt liv hade sett ut om det inte vore för anorexin, om jag ens orkat leva utan den. Vad jag menar är att jag blev sjuk i anorexian till följ av alla sexuella övergrepp. Ett sätt att överleva i en så söndertrasad verklighet. Kanske flera av er tänker att det var så länge sedan och det förvånar mig inte alls, men innan ni drar förutfattade meningar. Ni vet långt ifrån hur jag har haft det och att det inte alls var så länge sedan. Jag kan inte sudda ut åratal som ändå gjort mig till den jag är idag. jag kan inte glömma och förlåta, även om jag önskar så. Såren finns kvar. Ärren i kropp och själ.

Jag vet att jag skulle behöva få någon att tala med, men som jag sagt flera gånger om redan..

Om jag hade varit svårt sjuk i cancer eller en annan svår sjukdom. Om jag då varit långt under undervikt, ja om jag då varit extremt mager (som de anser mig vara..) Skulle de då sagt nej till samtalsterapi?

Troligtvis inte, men jag som har SKRIKIT efter den hjälpen under flera år, ja flera år nu. Får den inte på grund av extrem magerhet. Sjukhus är en sjuk verklighet.

 

Jag har inte orkat blogga i den mån som jag velat. Under denna tid har jag funderat på varför jag bloggar och vad jag vill med den. Ska jag bli mer personlig. Skriva mer om mitt liv, det som inte finns. Lägga upp fler foton, jag har extremt svårt för att lägga upp foton på mig själv så att jag ens vågade ta steget nyligen med att visa mina groteskt tjocka ben är en stor utmaning för mig kan jag erkänna. Vad jag önskar med det är att jag kanske kan se på mig själv med andra ögon en dag. Många tycker att det är fånigt att blogga, som om det endast vore till för "fjortisar eller titta-här-är-jag", men det betyder så mycket mer för mig. Därför kommer jag att fortsätta så länge som jag känner att behovet finns.

Bloggen får bli en plats för mina tankar och någonting att se tillbaka i som en väl bevarad ask med minnen.

 

Och det är just det som får mig att fortsätta blogga och det som fick mig att börja blogga ifrån allra första början. Att få rensa ut lite tankar och känslor på print. Jag skriver mest för mig själv, men sedan blir jag alltid lika glad för att ni är så många som följer mig och jag blir så glad ända in i hjärtegropen över att ni finns.

Jag uppskattar varenda liten gullig kommentar.

 

Umgänge över internet tycker många inte är äkta och det kan jag hålla med om till viss del, men det kan utvecklas till så mycket, mycket mer och jag själv är överlycklig över de som jag lärt känna genom denna som ni kallar "falska verklighet" (samtidigt som ni ständigt lägger upp bilder både på instagram, facebook och liknande)

Hur äkta är den så kallade verkligheten? Ingen går omkring och är sådär lycklig över allting precis hela tiden och att ständigt lägga upp foton på vartenda fikapaus, motionsrunda, stund i solen, diskning efter fikat, duschen efter motionspasset som de anser sig vara så behövda av och nu kanske kan få unna sig något extra för (som om man måste prestera för att unna sig-skapar ångest hos många andra), aldrig att det läggs upp foton på hur dagarna ser ut bakom kameralinserna. Detta falska HAPPY SMILE..

Alla har rätt att skriva vad de vill, jag menar ingenting annat, men det om något ger väl en falsk bild.

Alla har gråa tunga dagar, det är helt okej att få känna så.

 

Själv märker jag att jag påverkas väldigt mycket av alla dessa inlägg om hur mycket kalorier som förbrukats under ett motionspass, dag efter dag. Nej, nu ska jag inte tråka ut er med mitt svammel. Behövde få ur mig lite bara.

 

 

Sedan har jag fått den äran att lära känna nya vänner som kommit att stå mig nära. Som fått ett fint inrett bo i mitt hjärta för alltid. Jag har genom olika bloggar funnit enorm livsglädje och som varje gång jag tittar in fylls av livslust utöver allt annat. Ni vet vilka ni är små underbara själar! Det är ni som håller mig uppe.

 

 

Det blev mycket längre än vad jag tänkt mig. Så kan det gå ibland...