Skulle du tillåta mig att falla rakt emellan dina fingrar eller skulle du göra precis allt för att hindra mig landa emot asfalten?

 
 
.
Mina vingar är sönderbrända och jag har länge försökt att hitta tillbaka hit igen, men det är som om jag kommit på totalt villovägar och tårarna är mina följeslagare. Kanske fel att säga nu hur ensam jag känner mig. Jag bär på ett litet svart spöke som säger just de rätta orden i fel tillfälle, trodde jag. För jag har varit helt övertygad om att orden var de enda sanna och att allting som jag själv försökt övertyga mig om, varit fel. Att jag börjat tro på vad andra runt om mig sagt. Att jag väger alldeles för lite. Att när mamma lägger sina händer på mina uppdragna knän. Tittar mig i ögonen som glänser av oro och frågar om jag verkligen har ätit någonting idag?
Just då vill jag tro att vad jag håller på med är alldeles fel. Alldeles fel!
Och ändå slåss jag emot detta svarta lilla spöke med enorma superkrafter. Skriker i mitt huvud att jag är fet!
Skrapar du på min yta så skulle du se hur ömtålig jag är. Inuti.
 
Nyligen fick jag en kommentar som jag inte visste hur jag skulle besvara. Personen antydde att "oj, men då var du inte längre så liten, inte längre ett litet barn!" Detta var då årtalet när incesten slutade. Som om ålder över huvudtaget spelar någon roll. Det gjorde ondare än en kniv i hjärtat och satte igång en massa tankar som att okej, jag är inte värd mer. Det var mitt fel och jag förtjänar ingenting alls. Även om jag vet att det inte alls är mitt fel. Jag tänker inte ta på mig det, för jag var bara ett litet barn. Oavsett ålder och det handlar inte alls om ålder så snälla du som faktiskt borde veta bättre. Läs på vad INCEST verkligen handlar om!
 
Det krävs ett livsjobb att arbeta med alla tankar och känslor. Har jag den tiden? Orkar jag stanna kvar tiden ut?
Jag vill plocka fram alla mina akvarellfärger, alla akrylfärger och oljefärger, pastellkritor, kladdkritor, blyertspennor, bomullsgarner i regnbågens alla färger, färgglada pappersark och bomullsgarner. Ja, jag vill plocka fram allting som ligger utspridda i lådor och skåp, askar och block. Slänga upp det i luften över min säng för att låta det landa i ett virrvarr över överkastet. Sedan skulle jag vilja måla upp ett liv helt fritt. Utan att lägga till några mörka skuggor, men kan jag leva utan skuggor?
 
Nu är jag bara SVART-VIT, kanske lite grå.
 
Jag förföljer mig själv i jakt på något svar som jag inte vet frågan på.
Jag erkänner att jag är totalt vilsen. Ändå lyckades jag få ur mig lite känslor här ikväll, trots allt.
Trots alla dessa tårar som jag gråtit och gråtit. Gråtit och gråtit.. Jag undrar hur många tårar det behövs innan en människa drunknar av INOMBORDSÖVERSVÄMNING?
 
 



elin

mina tårar rinner, väldigt mycket, de slutar lixom inte hur mycket jag försöker få stopp på dem. Jag förstår nu efter att ha läst lite i din blogg, om allt du gått igenom, saker som ingen ska få gå igenom. Du är starkast i hela världen, och jag önskar att du kunde inte se det själv. Känner igen mig så mycket i dig, även om vi bara har anorexin gemensamt. Jag tänker på dig, mer än vad du tror och jag läste också att du har en tvillingbror, det har jag med. Hoppas att du finner kämparglöden och får en hjälp som funkar. Man kan tro att kroppen orkar mycket och tackar gud för att den orkar, men den orkar tyvärr inte hur mycket som helst. Du må ha en väldigt skev kroppsuppfattning, men om ingen hjälper dig nu så vill jag inte ens tänkte på vad som komma skall, om jag hade kunnat hade jag hjälp dig här ifrån, jag hade sett till att du fått sjukvård oavsett om du ville eller inte. Det är mer än det, men kroppen har ett läge där den slutar fungera helt, först måste man upp i läget där kroppen kan fungera lite i alla fall, sen kan man börja arbeta med allt annat. en dag i taget,andas som du brukar skriva. Det är inte lätt, det är så in i helvetes svårt med att trots sin ångest och att lära sig att äta, men det är inte omöjligt, det går oavsett om man vill eller inte. Jag låter kanske som ett skämt för dig, 18 år och här kommer jag och ska försöka hjälpa dig, vad vet jag. jag ber allt jag kan för att du ska försöka, skaffa hjälp och trotsa anorexin. För den ljuger så in i helvetes mycket för dig. Jag är bättre från min sjukdom och nu kan jag se hur den förstör från dig, tidigare hade jag bara varit avundsjuk på hur mager du är. men nu vet jag att man kan inte ha ett "bra" liv och samtidigt vara sjukligt mager, det funkar inte tyvärr. Jag vet att det gör så ont och jag hoppas att ett mirakel händer och att du slår anorexin i magen och aldrig återvänder till den. Mirakel händer, och jag hoppas det händer dig idag! kram <3

Svar: ...vet inte riktigt vad jag ska säga.. känner mig totalt tom på ord. Att bara få läsa dina ord om och om igen. Ta in dem och lyssna.. Klart att jag vet att du har en tvillingbror :) men att jag skulle vara stark? Känner mig inte alls stark utan allra mest trasig. Jag tycker jag är hur tjock och ful som helst, speciellt idag, speciellt ikväll. Tankarna far åt helt olika håll och jag kan inte få grepp om någonting. Söta Elin, ålder har ingen som helst betydelse för mig utan är bara en siffra. min fina granne som gick bort inte längre igår utan, när jag tittar på klockan så var det i förrgår! Hon hade kunnat vara min mormor, men vi hade otroligt många roliga stunder och fnittrade som tonåringar många, många gånger. Jag har säkert sagt det tidigare, att du är en förebild för mig. Någon som jag sett upp till och som jag levt igenom. Någon som har gjort mig glad och gett mig hopp. Skrattat och gråtit när du haft det bra eller då det varit svårt. Jag har många gånger läst emellan raderna och anat så mycket mer. Jag har alltid velat se ut som dig, även om du är smal.. lite för smal och jag säger det med omtanke. Jag har många gånger varit orolig.... Har du fått mitt mejl?Tack gulliga dig för din omtanke!
Jag tänker på dig <3
Kramar @->->----
Lilla hjärtat

2014-07-16, 21:04:39      http://sssmiley.se



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR