Uppdateringarna har varit dåliga, sorry. Antingen så har internet strulat precis då jag skrivit ett långt inlägg och då tappar i alla fall jag gnistan. Magen har krampat enormt och tröttheten har tagit över helt i stunder då jag behövt den som allra mest. Jag har efter att talat med mamma i telefon, bestämt att jag skulle cykla ned till henne, eller rulla nedför backen.. men så har jag endast tänkt blunda lite först. Vila ögonen en stund och somnat i ett par timmar så mamma undrade vart jag tagit vägen när jag väl kom hem till henne. Sedan somnar jag några timmar även där. Nätterna är återigen fyllda av Flashbacks som gör att när jag vaknar tidigt på morgonen vågar jag varken ANDAS eller röra det allra minsta på mig! Det handlar om rena SKRÄCKEN! Att inte veta om det händer där och just nu, avskyr dessa nätter.

Förra lördagen så var jag på marknad och festivalsyra, även om jag hoppade över själva karnevalståget. Kände att det blev för mycket. Träffade lite bekanta på stan och att jag som mest flyr undan allt vad folkmassor är, det var en enorm seger för mig. JAG KLARADE DET! När mamma ringde senare på kvällen och berättade att hon tittat på karnevalståget och sa att

-"Du skulle aldrig orkat vara med och du hade frusit för mycket"

Ja, det fick mig en funderare.. ledsen över att det är så, men jag fryser ju alltid. Att fråga mig är som att fråga en pingvin om den svettas i en öken, eller det var säkert en knäpp tolkning, men jag är inte riktigt vaken ännu.

Allt jag vill är att få komma till havet och jag blundar och drömmer mig bort. En dag min vän, en dag..

Det blev en salig blandning, men så har det varit i ett litet mindre format. Det som får mig att falla ned är att inte ha någon att riktigt prata med och så fort jag ens nämner någon dröm så raseras den. Så nu håller jag dem för mig själv, för den känslan jag får då. Att bara lägga mig ned och gråta helt förtvivlat och att släppa mina drömmar är det allra sista jag vill.