Håller inne allting för att inte såra. För att inte oroa.

..men lilla mamma jag klarar inte av att vara tyst hur länge som helst. Måste ventilera, behöver få andas lite högre. Sjukhuset ringde och tyckte jag skulle åka in (men jag orkar inte!!!). De ska ringa imorgon runt 8-9 tiden, så jag ska försöka vakna till liv då. Så trött på morgonen numera.. Jag tänker återigen be om någon att få prata med, men troligtvis kommer det inte att hända. Återigen ett fall bakåt. De talade om jourtid imorgon. Att åka dit då, men jag klarar inte av att sitta och bli betraktad ifrån topp till tå. Avskyr att sitta där när jag gör allt för att fly ifrån mig själv! Dagen har varit en kamp utan dess like. I tysthet.

Mamma blir bara ledsen så fort jag yttrar det minsta, även om jag försiktigt säger att jag måste få säga vad jag känner någon gång. Samlar mig inför en "tyst dag" imorgon.

Så länge jag är tyst gör jag ingen skada. Livet är en strid för att få andas högt. Få den hjälp jag behöver. Och jag kan inte alls förstå hur min syster kan känna RÄDSLA över att jag ska gå sönder om hon kramar mig. Kan inte förstå att jag.... jag skulle vara så förskräckligt smal?

JAG FÅR INTE ALLS IHOP DET!