Jag måste få le på riktigt snart. Skratta så där som gör att kinderna får kramp och kroppen viker sig i ren lycka.

Det måste få vara min tur snart, det måste få vara min tur snart. Hjärtat slår på ett sätt som jag hatar och påminner mig om hur mycket jag.. hatar mig själv. Jag vill inte tillbringa dagarna med att fly ifrån mig själv för att orka leva, överleva. Jag vill vara en utav dem som ligger på en filt i solen och ler. Sol och fräknig näsa. Sommar. Bad. Sena sommarkvällar med mys på en strand. Att bara vara jag och ingen annan.

Att slippa denna jakt ifrån ångesten och mig själv.

Jag vill få skratta tills smilgroparna växt färdigt.

Utan anorexiångest.