Vandrar fram och tillbaka, fram och tillbaka medans tårarna rinner nedför mina kinder och alla känslor vill få mig att falla isär. Sitter och skakar, känns som om jag skulle kunna svimma vilken minut som helst. Totalt utmattad och förlorad i en tillvaro som har blivit alldeles för mycket. Det har varit så många olika saker, händelser senaste året som har fyllts på mer och mer. Antingen sover jag dygn i streck eller som nu när jag är inne i en period då jag absolut inte kan sova alls.

 

Saknar min älskade granne som gick bort förra året.. försöker tänka att hon skulle velat att jag tog över hennes lägenhet. Tröstar mig själv vaggandes, ihopkrupen på stolen och inser att hennes säng stod precis intill där jag är nu. Skulle kunnat räcka ut handen för att stryka henne överkinden så som jag brukade och mötas av hennes leende och gulligt lutande ansikte. Som om hon såg rakt igenom mig.

Saknar en vän.. som det känns som om jag förlorat för att jag inte passar in i hennes liv längre. Det gör ONT!

Hon kommer ändå alltid ha en plats hos mig. Jag kan inte trolla mig frisk ifrån anorexin hur mycket jag än sulle önska tusen gånger om.

 

Trakasserades av en och annan granne... därför jag flyttade så nu gör jag allt för att undvika henne. Allt.

Trivs ändå bra i denna lägenheten och bär nu mest på de glada, busiga och fina minnen jag fick med Annalisa.

(jag hoppas att du har det bra nu vännen..)

En dag då jag svimmade så gick glasögonen sönder! Betalar av till tandläkaren och blir säkert kallad till tandhygienisten nästa månad (aj vad det gör ont för jag har så trångt mellan tänderna!). Får ringa och säga ifrån. Har verkligen inte alls råd när jag inte ens har råd att leva.

 

Sedan blev min cykelsadel stulen... en tid senare även hela min cykel. En massa annat också som gjort att jag nu inte har råd att kämpa med att äta. Inte råd och hjälp har jag skrikit efter så drar ned alla persienner för att slippa se omvärlden.. och dom mig. ORKAR INTE LÄNGRE!

 

Mitt i allt detta så har någon i min närhet blivit väldigt sjuk och någonting ikväll fick mig att gå sönder totalt. Satt och grät så jag hulkade i flera timmar, fortfarande gråter jag. Minns inte när jag grät senast förutom häromdagen då mamma hade suttit hos mig i nära fyra timmar. Jag sov.. Vi ses inte lika mycket längre.

Vilket fall så strax innan hon skulle gå, hon stod med jackan på sig för att säga hejdå och jag sa ett litet ord om hur jag mår. Allt blev fel och alltid när jag nämner det så mår hon ännu sämre. Allt blev fel och jag kände att jag inte orkade längre. Tårarna rann nedför kinderna och hon skulle gå.

 

Jag blev ensam och det känns som att det blivit alldeles för mycket nu.

 

Nu blev det väldigt mycket text, men tvungen att få ur mig lite.. lite.. av vad som plågar mig. Bara att försöka sova så mycket jag kan så att tiden försvinner. Jag som hade hoppats så mycket på att detta året skulle bli bättre. Att året skulle bli mitt, men nu rasar det som ett korthus och kanske inte så konstigt att jag känner mig svimfärdig? Sedan att jag känner mig fetare än fetast, fulare än fulast och äckligare än äckligast.. jag kände att anorexin gjorde allt för att bli starkare när jag vandrade fram och tillbaka.