Ta mig tillbaka till stunderna då det bara var vi och världen omkring oss inte kändes lika stor.

Ta mig tillbaka till dagen då jag fick känna glädje över att vara kvar även om ett inre gjorde ont stundvis, men jag valde att fly ifrån situationen. Dagen började inte så bra. Har svårt när någon ryter till så plockade ihop mina saker och satte mig på baksidan av stugan.

I lördags hade jag en heldag vid havet. Älskade Varberg!

Suttit och gråtit, saknat och bara haft en vilja att springa tillbaka. Sitta på stranden till solen går ner.. ligga under stjärnorna och inte missa ett ögonblick av stunden då morgonen vaknar.

 

Nu fick jag en dag och med 120 foton i kameran med mig hem så har jag minnen i både hjärtat och kameran.

Lämnade av mamma i stugan i en vecka och jag känner av ensamheten.

Att inte kunna ringa när jag vill.. inte kunna ses spontant eller när jag verkligen behöver.

 

En heldag med småkillarna och mitt hjärta är fyllt av härliga minnen.

Minsta killen somnade nästan direkt i bilen på väg hem, medans vi andra två satt och pratade varje sekund tills vi var hemma igen strax innan kl.22

Fnissade, skrattade så kinderna nästan gjorde ont. Vad gör det att ett leende fastnar  :)

Han berättade om tusen drömmar han har om nätterna och ville höra allt om mina och när det började bli svårt att komma ihåg fantiserade vi nya småsagor. Spelade mycket kort under dagen, plockade snäckor och

hade det bara såå härligt.

 

Lite gulligt att även om man är åtta år så kunde mina pussar inte bli för få hihii..

Lillebror som är på fotot var lika sprudlande av liv som alltid.

Mina älskade brorsbarn.

 

Ta mig tillbaka till stunden då vi satt tillsammans på samma stol och jag kände små fingrar i mitt hår..

"jag vill känna hur det känns därinne i ditt hår"

Ta mig tillbaka till dagen som jag saknat och så mycket som jag gråtit över att jag aldrig ville den skulle

ta slut.. jag vill tillbaka nu på en gång.

 

Visst bråkade anorexin med mig, men nu på morgonen ringde mamma och sa ord som fick mig en tankeställare.

Jag har nu länge bara känt enormt äckel och ful, fet, förtvivlan och vilsenhet.

Igår hade mamma och S pratat. S kände inte igen mig.

Frågade mamma igår vem jag var..

 

-Vem var den flickan som var med?

 

-..Det är min yngsta dotter Madeleine, försökte mamma förklara.

 

-Vad har hon gjort med sig själv hon är ju så fruktansvärt mager!

 

Mamma fick berätta igen hur allt ligger till. Fick mig en tankeställare för jag kan verkligen inte alls se vad andra säger att de ser. Visst jag vet att jag varit skrämmande mager, utsvulten, nära döden.

Jag kan se och förstå det nu och önskar att jag hade insikten redan då så att jag inte behövde sitta och kämpa varenda sekund över 20 år senare.

Även om jag ofta har svårt att ta det till mig nu, så behöver jag höra det. Deras tankar. Deras ögon när mina egna inte går att lita på tydligen.

Jag är rädd för mig själv. Rädd för min ångest och rädd för mina känslor. Klarar inte av speglar eller att kännas vid min egen kropp. Svimmade igår och nyligen föll jag av min cykel.

 

Önskar att jag kunde prata mer med mamma, men håller oftast det mesta. Nej allt.. inom mig.

Hon blir om möjligt ännu mer orolig och ledsen de gånger jag säger hur jag känner.

 

-....mamma jag måste få säga vad jag känner någon gång och förlåt, men det är såhär.

 

Nu lämnar jag det och tar mig tillbaka till dagen vid havet.

Nu när jag letar efter lägenhet så önskar jag att jag kunde bo där.

På strandkanten med de jag älskar vid min sida.