En stund på jorden


Jag var nära, jag var nära........................ att falla ihop rakt framför era blickar, men ni vände om.
Länge har jag funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva, när eller kanske inte alls. Tror inte jag är stark nog eller snarare inte värdig lika mycket plats.
Jag har varit nära, jag har varit så nära flera gånger om att totalt ge upp. Visa att okej om någon inte tror att jag kämpar, då ska jag visa hur det är att inte kämpa.
Jag tänkte att jag går väl då................................... går under ytan. Jag har haft min stund på jorden, men
Nej, jag ska inte låta någon få krossa mig över någonting som inte alls är sant.
 
Fingrarna dansar över tangentbordet, snubblar till ibland, tvekar. Radera eller inte?
Radera eller inte?
En dag ska jag berätta mer. Det har jag lovat mig själv. En dag ska jag stå helt upp för mig själv och det enda jag önskar just nu är att jag inte faller för djupt innan dess.
En annan röst som jag inte velat glömma fick mig att våga andas högre, tydligare.
En stund på jorden var nära att bli slutet. Känslorna var för svåra att bära på själv. Nu greppar jag tag i handen som sträcks fram till mig och hasar mig sakta och försiktigt upp ur jorden.
Vad jag ha sagt..? Ja, någon sårade mig så jag har varit nära att ge upp och bara dö!
men jag tänker inte gå för jag kämpar lika mycket.
 
Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Kanske var just dessa orden en början på någonting som behövde komma fram.
Jag har varit i anorexins klor i så många år, i så många svängar till sjukhus, anorexienheter, akuten fram och tillbaka, hit och dit igen. Nu står jag i princip ensam och KÄMPAR MOT ANOREXIN!
Det är så lätt för en del att tro att jag inte gör det, men vem har den rätten att dömma?
Träffar ingen läkare, har ingen psykolog att bearbeta allt med. Jag vandrar ensam och det är inte lätt, men jag har också krigat mig igenom svåra inläggningar med allt vad det innebär.
Jag vet vad det handlar om att kämpa.
 
Det gör ont.
Under lång tid har jag stängt så mycket inom mig. Inte visat ångesten växa. Gråtit all ensam tid.
Satt mig vid datorn och stirrat tomt framför mig.
"jag tycker inte om när alla andra sover när jag är vaken"
 
Nu ska jag avsluta innan jag raderar allting. Kroppen värker, kramper i magen, nära nackspärr som strålar ut i ögonen. Var nära att jag slet ut ögonen i natt för det gjorde så vidrigt ont! Kan inte bestämma mig för om jag ska krypa ihop på balkongen eller vandra runt. Får ingen ro längre. Ledsen att jag inte svarat på kommentarer, men helt enkelt inte orkat alls. Till dig som är vaken..
 
Ta hand om dig.
 
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR