Plötsligt så får jag vända bladet i almanackan till September. Det har varit grått och blött ute hela dagen och efter några gångers blodtrycksfall var jag mest inställd på att vila, sova dagen igenom. Ofta som jag antingen svimmar eller nära på vippen trillar ihop.

Att bege mig ut med kameran idag lockade inte alls.

Så fick jag ett sms på förmiddagen..

 

 

Självklart får de komma så nu väntar jag att de kommer om en liten, liten stund. Somnade till tidigare och att få mer påfyllning av mys en grå dag i September kan inte bli bättre. Sommaren är slut, men jag fortsätter att leva kvar i den. Nu väntar jag och se ifall 8-åringen kommer ihåg att ta med sig det vi pratade om i lördags?

Spelar ingen roll vilket för jag ler av synen framför mig när han tar sig för pannan och ler som ingen annan kan.

Ögonen som lyser följt av:

 

 

Tittar på klockan varje minut.. kan de inte komma snart?

Jag behöver inga piller mot ångest, tårar och depression när jag har världens bästa lyckopiller som går på