Medvetslös, tårar och en kamp
Egentligen så vet jag inte riktigt vad som hände. Går och väntar på svar ifrån undersökningen som skulle upp till Linköping först.. men först och främst. Nu tar jag det lite mer ifrån början.
Under en lång tid var jag betydligt sämre. Det började redan tidigt i höstas om inte tidigare. Jag blev lite van att ha det så. Minns att jag inte berättade för mamma om hur det låg till utan det gick en tid.
Sa ofta att jag ville vara ensam eller om hon hälsade på försökte jag hålla mig stilla så jag inte avslöjade mig.
Mamma blir otroligt orolig över allt så att berätta skulle gjort henne förtvivlad.
Ja, vad var det nu det började med?
Jag blev konstant yr och det var ingen vanlig yrsel som vid lågt blodtryck. Då går det över lite efter en stund, men nu var det betydligt värre. Kunde inte ens blunda eller blinka, kunde inte röra huvudet sakta, sakta åt sidan eller ens röra fingrarna utan att hela rummet snurrade och det var hemskt. Nu bor jag ensam så att förflytta mig innebar en noga planering... skulle jag hinna innan jag svimmar?
Denna yrsel pågick konstant fram till början av året. Flera månader med yrsel oavsett om jag stod upp, satt eller låg ner. Jag vågade knappast ta mig ut genom dörren för att slänga soporna.
Mamma fick veta så småningom. Jag kunde inte hålla det i hemlighet längre.
Hon kom och tittade till mig allt oftare och ville knappast gå ifrån mig. Jag satt ihopkrupen under en filt och orkade eller kunde inte göra någonting speciellt. Julen kom och likadant var det då.
Mamma var hos mig på nyårsafton. Vi stod på min balkong och det kändes rakt igenom kroppen med alla raketer ifrån höger och vänster. Tänk att stå på femte våningen utan några hus i närheten så nog blev det fyrverkerier genom skelettet hihi..
Min yrsel gjorde att jag mest var hemma. Utom en gång då jag var hos mamma.
Vet att jag gått undan för att vila i en fåtölj. Det är allt jag minns....................
Mamma satt bredvid, vet inte om hon skulle fråga om något eller varför.
Hon har senare berättat för mig att jag blev medvetslös och att hon inte vågade lämna mig för en sekund.
Detta var i början av januari. Det blev akuten och medicinavdelningen.
Läkarna kunde inte säga vad det berodde på eller varför det hände.
Vad det än beror på så vill jag veta!
Kommer det hända igen, ska jag gå med oron att jag en dag ligger på golvet medvetslös i min lägenhet?
Nu fick jag en remiss till EEG och det är det svaret som jag väntar på nu. Det som först skulle till Linköping.
"det är inte ovanligt om det dröjer en månad"
En månad?
Jag minns inte riktigt när detta var, men ett par veckor har det troligtvis gått.
När jag varit hemma i en vecka så blev jag yr igen och hann inte ta tag i någonting.. jag svimmade
och föll baklänges. Slog i hela ryggen och revbenen mot golvet. Aldrig trodde jag att jag kunde ta mig upp.
Det var en fruktansvärd värk!!!
"..nu får jag ligga här tills någon kommer"
Ironiskt nog så tänkte jag mest på att inte kan jag ligga här ifall mamma kommer.
Mamma lilla du blir så orolig.
Efter det fallet fick jag sprickor och frakturer i mitt skelett, mina revben.. Nu är det att vänta tills det läker.
Klarar inte nysa, inte hicka, inte röra på mig som tidigare utan att skrika av smärta. Jag hyperventilerade hela tiden, för det gjorde ont att andas. Allt detta har gjort mig deprimerad och ledsen.
Instängd i min lägenhet och inte ens kunna vila huvudet på fåtöljens ryggstöd.
Då skulle jag slappna av vilket gjorde tusen gånger ondare!
Det går åt rätt håll nu vilket är skönt.
Vad som kommit till är detta självhat, äckel, att jag är tjock och ful, värdelös.... orkar inte.
Ofta vaknar jag varje timme och måste kväva skriken av ren panikångest! Hur många gånger som jag tänkt att nu orkar jag inte leva längre är oräkneliga. Livet är en kamp. Jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom detta, men hjälp vad det är svårt.
Det var lite kortfattat om vad som min tysthet beror på.
Ta hand om er för ingen vet vad som händer om fem minuter eller imorgon.
Etiketter:
Anorexi 
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Att kämpa för livet Bilder Känslor När allting känns för svårt att hantera Vakna upp i min verklighet
Karin
Har tänkt mycket på dig och varit orolig <3 Skönt att det går åt rätt håll men fy, vad läskigt. Kramar <3
Svar:
Lilla hjärtat
2016-02-21, 21:41:06
http://forevermore.blogg.se
http://forevermore.blogg.se
Sara
Snälla vännen jag önskar att jag kunde hjälpa dig på allra minsta sätt. Blir så ledsen, förtvivlad och orolig över att du mår så dåligt och bor ensam. Tänk om någonting händer när du är hemma, ingen som skulle märka det på lång tid då. Har du ingen granne som kan titta in ibland?
Var rädd om dig för DU ÄR VÄRDEFULL <3
Många Kramar söta vän
2016-03-14, 15:27:16
ensekundtusentankar.blogg.se
Men du... Kan det inte vara panikattack ? Jag hade samma symptom och svimmade med, kroppen stängde av. Det tog ett tag innan jag fattade att det var en panikattack för jag hade inte haft en sån med dom symptomen innan. Trodde inte att det fanns "olika"...
Har bokmärkt din blogg och ska läsa mer senare men nu är det mys med sonen. Kram
Svar:
Lilla hjärtat
2016-08-07, 21:17:15
http://ensekundtusentankar.blogg.se/
http://ensekundtusentankar.blogg.se/
