Little Girl's Heart -

Vilse i blåbärsskogen och kampen mot min anorexi

11 Augusti
kl. 13.22

Sitter ihopkrupen längs skogens blåaste bär. Solen gör att det tittar fram små, små prickar omkring mig och äntligen var jag där igen. Frågat mamma i några år nu om att åka iväg och plocka blåbär.

Jag drar mig längre och längre bort ifrån mamma och hennes vän. Bortifrån bilen och stigenoch jag trivs som bäst när jag kan låta mina tankar vandra som de vill.

Tystnaden.. ja bortsett en ettrig fluga som hela tiden ville göra mig sällskap i ansiktet.

kan väl kalla det som en vänskaplig klapp när jag ivrigt försökte vifta bort den. Blev inte biten av några mygg eller knott för de fanns inte. Inte runt mig ialla fall.

Så när jag plockar som mest ringer min mobil. Att plocka fram en mobil med händer färgade i blått är inte lätt.

Visst hade jag landstingets engångshanskar, men dom var blå. Blå händer betyder blå mobil :)

Slet av mig handskarna och hann nästan svara. Efter andra försöket hör jag mammas röst..

-"Var är du, jag kan inte se dig för du försvinner bland blåbären!"

Intalade henne om jatt jag inte gått vilse.

-"Jag sitter här borta och jag har inte kommit vilse mamma"

Hon lugnade sig en aning.

Försvinner bland blåbären?

Okej jag hade en blå-vit randig tröja, men mitt hår påminner väl mer om en champinjon eller kantarell till färgen?

Trivs bäst i små, lugna sällskap och även om det inte var någon mer än vi tre, var det skönast att plocka ensam. Tre stycken kan inte plocka ifrån samma lilla plätt. Lyckades få ihop fem liter blåbär och de ligger nu nedkylda i frysen. Två mindre och en större burk. Hoppas att de inte färgar av sig.

-"OJ, vilka fina bär du hittat!"

..vem plockar de fulaste?

Idag är jag så trött, så trött.

Sedan fick jag en kommentar häromdagen, tänkt skriva ett inlägg med olika frågor och troligen ha en frågestund så ni kan få ur er alla undringar. Vill bara säga en sak och det är att

Jag kämpar varje dag, varje stund med min anorexia och efter att varit svårt sjuk i över 20 år skulle jag inte ens suttit här nu om jag inte KÄMPAT!

Skulle vilja skriva IP adressen för att vara anonym, det går att spåra, är fegt och det sårar. Jag sitter inte och beklagar mig varannan rad över hur kämpigt det är att inte ha råd med mat, inte råd att hitta på saker, köpa kläder vilket jag behöver och jag klagar inte heller över vare sig allt jag gått igenom i mitt liv (vilket bara två personer vet det mesta av.. inte allt) Jag klagar inte över hur min kropp mår i tid och otid.

Varför jag inte söker behandling till SCÅ Capio eller Mando?

Har du råd att betala vården och mina räkningar?

Du kan sitta bakom datorn och påstå att jag inte vill. Att jag inte kämpar. Att jag är feg.. men i detta fallet är det inte jag som är feg utan du och om du har den minsta aning om vad jag gått igenom och ja, jag har varit inlagd i många år så

JAG VET HUR DET ÄR ATT KÄMPA MED ANOREXI både på Anorexienheter,intensiven, medicin, psyk och att bara få ligga i en säng och inte göra någonting.

Jag vet hur det känns att kämpa med grå sjukhusmat och att ställa sig på vågen. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag återkommer.

JAG KÄMPAR VARJE SEKUND!

Etiketter: Anorexi

Att kämpa för livet

Bilder

Känslor

Livet

Vakna upp i min verklighet

Kommentera inlägget

3 kommentarer

Anonym

Capio , Mando kostar 80 :- per dag. Det blir 2400 i månaden. Det är det värt om du kan få leva igen

Svar: Jag har inte 2400kr över :( Blir enormt ledsen över hela situationen, att någon bakom en dator inte tror att jag VILL att jag inte KÄMPAR för att bli FRISK!

Lilla hjärtat

2015-08-11, 21:32:08

Emelie - Lever drömmen i Paris!

Det svider att höra att livet fortfarande är en kamp för dig - du förtjänar ett stärkande och fritt liv precis som alla andra. Och tyvärr, du vet detta redan, men det finns ingen utgång annat än att kämpa. Kämpa, kämpa hårdare, kämpa mer. Till slut ger det sig, men man får inte ge efter. Man får inte mesa. Bara kämpa till dess att kampen är livet och blir en naturlig och enkel del av det.

sv: Åh, din fina kommentar, vad du är söt!
Du får gärna kommentera oftare, även om du inte har viktiga saker att skriva! :) Åh, pssst, tack för alla fina kommentarer.. hihi.

Madeleine, ja, det finns ju till och med en fransk bakelse med det namnet, samt ett monument och en métro. Men de KAN säga Madeleine - men SIN version av Madeleine. Givetvis kan de inte säga den svenska formen, för det är ju bara vi svenskar som kan.. ;) De säger ju snarare "Madd-lenn".

Galette är mat, crêpes är dessert! Galetter är alltså allt med ost, skinka, ägg eller annat saltigt, och crêpes med socker, sylt eller grädde. Det är så man skiljer på den - sedan kan formen vara hur den vill.

Haha, har du tips på utmaningar, då?? Jag tar gärna emot dem! Stor kram!

Svar: Så gullig du är!Det värmer så mycket att läsa dina ord och jag tar dom till mig med öppet hjärta, verkligen. Tusen tack. Jag kämpar varje dag, varje stund även om det är svårt på egen hand. Du skriver allting på ett så tydligt sätt även här och det går ingenting annat än att tycka om dig för den du är Emelie.

Haha.. ja, jag förstår att det är så att de har sin version av namnet, men de kunde inte uttala det alls trots att jag skrev det på ett papper och det var för mig en gåta när de som du säger till och med har ett monument och metro ;)
Bra, nu vet jag lite mer om dessa dina älsklingsmaträtter i Paris <3
Ska fundera ut lite utmaningar och ibland har det kommit upp några bara det att jag glömt skriva ner dom, men vänta du lilla stackars sötnos så ska jag säkert tänka ut till dig.

Stor Kram till Dig!

Lilla hjärtat

2015-08-13, 09:17:00

http://sockerskrin.blogspot.se

Anonym

Hej! Har i tysthet följt din blogg under längre tid, anledningen var från början att få kunskap i sjukdomen anorexi eftersom min systerdotter gått igenom detta helvete. Hon fick tjock-tankar redan vid 8 års ålder, när hon var 16 accelererade ätstörningen snabbt och hon låg på BUP i 5 månader med sondmatning i omgångar tills hon kommit upp i vikt så att hjärnan började fungera igen efter svälten. Denna SKÄRSELD var absolut nödvändig för att hon sedan skulle börja den andra fasen i tillfrisknandet, samtal, samtal och åter samtal, ät-träning först själv sen i grupp på BUP, vuxenpsyk och Capio. Social träning. Efter 4 år är hon tillbaka i livet till 100 % och håller tjock-tankarna på avstånd med sina "verktyg" hon fick på Capio. - Jag betvivlar inte en millisekund att du KÄMPAR varje dag. Men du kämpar för ÖVERLEVNAD och inte för TILLFRISKNANDE. För att kämpa för tillfrisknande måste du överlämna dig till vården, gå igenom skärselden med att vikten måste upp till nivå att hjärnan får näring att börja fungera och ta till sig nästa fas i behandlingen. Du säger att du varit sjuk i 20 år och varit in och ut i psykvården. En sak är dock säker - du har inte blivit frisk på egen hand och du verkar vara mycket svårt sjuk i anorexi att MÅSTE du in

Svar: Hej!
Först av allt vill jag ge dig så många kramar över att din dotter blvit frisk och att hon har haft även dig vid sin sida. Önskar av hela mitt hjärta att hon får leva livet fullt ut och uppfylla alla sina drömmar <3
Jag har tänkt skriva mer om mina år och olika inläggningar på olika ställen. Allt kommer jag inte ihåg, men jag kan säga dig att jag visst kämpar för att bli frisk.. saken är att ingen tycks tro att jag verkligen vill och det har nu gjort att jag tappat orken väldigt mycket. Det är för mycket som har hänt och händer i mitt liv just nu.Jag har många års erfarenheter av att vara inlagd på olika anorexienheter och allt däremellan. Vården där jag bor är usel och visst vet jag hur det är att kämpa sängliggande i många veckor, inte ens rullstol och fem näringsdrycker (5oo kalorier styck) frukost, lunch, efterrätt, fika, middag, fika, kvällsmat.. Minns mycket väl när jag var 6 år och de tydligaste tjockkänslorna kom. Jag ska inte skriva för långt nu då jag ändå tänkt ta upp detta i ett inlägg, men nog vet jag hur det är att kämpa för överlevnad och tillfrisknande med allt vad det innebär. Oturligt så lades en anorexienhet mer för att det skulle byggas lägenheter och andra ställen där inte ens personalen kommit överens och allt var otryggt. Jag kan skriva hur mycket som helst.. Vill också säga tack för att du tror på att jag kämpar, samtidigt som jag blir ledsen då allt jag önskar är att få bli frisk. Det finns orsaker till att jag varit "tyst" på bloggen en tid och vill du veta mer så kan du skriva till min mail.Sedan så har jag inga ekonomiska möjligheter att lägga in mig ytterligare, för nej jag har inte några 2400kr som någon skrev.Jag kan inte och samtal får jag inte heller. Nära på hela mitt liv har jag haft anorexin som växt allt starkare och dess över 20 åren som varit svårast önskar jag ingenting hellre än att de försvann. Har gått på BUP, vuxenpsyk, ät-träning, sjykgymnast, bildterapi och listan kan göras lång............. menJAG KÄMPAR och jag har KOMMIT LÅNGT! I mina ögon är jag inte alls smal, men vet att jag varit fruktansvärt farligt underviktig (kunde inte se det då)Senaste veckan har jag funderat på att lägga ut foton ifrån den tiden för att ni ska inse att jag kommit långt även om jag inte är frisk än. Jag är ensam nästan alla dagar, dygn, veckor, månader och det är ett HELVETE.Jag har gått genom SKÄRSELDEN, men anorexin tände eld på mig igen till stor del av att jag under tiden blev sexuellt utnyttjad. Nu blev det långt ändå... men det är bara att fråga om du undrar över någonting.Inläggning har jag inte ekonomi till det är ren fakta.
Jag hoppas att du inte tagit några av mina ord fel, för jag uppskattar och tar till mig dina ord, men jag är enormt deprimerad och klarar inte av att hantera alla tårar och skrik inom mig.

Kram <3

Lilla hjärtat

2015-08-28, 11:00:39