Sitter här med min ljusrosa pyjamas och hjärtat hoppar snart ut genom fönstret.

Det fattas några knappar, men det är ingenting med tanke på alla känslor som slår alldeles för fort. Jag skulle vilja ställa mig upp och skrika HJÄLP MIG!    KRAMA OM MIG!   SE MIG!

..men vem skulle höra mig nu eller ens imorgon eller nästa dag.

Vem skulle lägga en tanke på att krama om mig så jag inte går sönder lika fort som nu?

Vem kan se mig när jag alltid känner mig som en fläck i tapeten. Du vet en sådan där fläck som du vet finns där, men inte kan få bort så varför bry sig?

 

Panikångesten växer sig allt starkare och om jag inte visste vad det var skulle jag tro att jag håller på att dö!

Vet inte vart jag ska ta vägen!   a - n - d - a - s   ALLTING SNURRAR RUNT!

Det är nu som jag borde få leva och känna våren krypa fram. Solen skiner, men jag har länge varit långt ned i anorexins klor. Ångesten har blivit så mycket starkare och jag har känt mig så ensam. Vill inte prata med mamma om hur dåligt jag mår.. Så mamma, om du läser detta förlåt för att jag inte klarar mig så bra.

Jag vill. Jag vill springa i gräset i sommar.

Jag ska springa i gräset i sommar.. i alla fall medans jag sover.

 

Känner mig precis som fläcken på tapeten. Ingen bryr sig om att fråga hur det verkligen är. Jag drar mig undan för att inte längre bli lika sårad. För vet ni vad?

 

Jag gråter tårar som ni inte vill se trots att ni sitter på en kuddes avstånd.

Det gör mig ENSAM.