Jag sitter ihopkrupen på stolen som är alldeles för hård. Utanför mitt fönster har solcellslamporna för länge sedan slocknat och små regndroppar har bildat ett mönster på balkongräcket. Snart är det morgon, men mina tankar vill inte komma till ro. Ångest över att vara för tjock och ful, blandat med saknad av så mycket mer. Ett liv fyllt av just LIV.

För några dagar sedan satt mamma hos mig för att trösta en förtvivlad liten ..mig. livet kändes totalt hopplöst och så tänkte även hon. Ändå fanns det en trygghet i att inte vara ensam. Inte just då, inte med den inre smärtan och oron. Idag har känslorna verkligen hoppat hit och dit. Framåt kvällen kom jag på mig med att le när små tankar far förbi, för att ett ögonblick senare vandra rastöst omkring i ett virrvarr av saker som jag vill göra.

 

Åh, jag borde sova! Ögonen går i kors och hela kroppen värker. Varför kommer alla tankar så mycket starkare framåt kvällen och natten? Jag samlar på ord som aldrig lämnar min kropp.. nattsudd. Jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen för jag tror inte riktigt att jag har insett att jag nu sitter på en plats där tidigare min fina granne hade sin säng, alldeles.. alldeles bredvid. Hennes ansikte ler emot mig och jag känner en rysning, en alldeles för klar bild. Tänk att jag sitter här precis där jag nästan på pricken suttit så många gånger och hållit i hennes hand. Försiktigt för att inte lämna några ömma märken. Flätat hennes hår så det inte ständigt trillar ned i ansiktet. Plågsamt märkt att talet tystnade och försvann, men blicken fanns alltid kvar även om den också ville försvinna i perioder. Alltid sken hon upp när jag kom, trots att hon egentligen inte såg.

 

Jag skulle vilja fråga henne hur hon visste att det var jag, men det är försent nu. Nu sitter jag här på min alldeles för hårda stol med knäna under hakan som vanligt och ärligt talat så trivs jag. Kanske hon finns hos mig på något sätt ändå och gör mig lugn och trygg. Hon har lämnat en stor del av sig kvar, en så pass stor del för att jag ska kunna börja leta efter nya stigar. Slänga bort de gamla och mörka. Visst är det svårt och jag vet inte om jag kommer att lyckas hitta ljuset fullt ut, men jag nöjer mig med små ljusglimtar då och då. Vågar inte hoppas för mycket, men jag andas lättare nu och jag kan inte förklara hur. Imorgon är en annan dag.