Varför ska det vara så svårt att älska sig själv.. att älska mig lite grann?


Tillbringar dagarna under en filt och tröttheten tar ständigt över all kontroll. Försöker att sysselsätta mig, men när allting runt omkring börjar att svartna, tappa balansen och raseras känner jag mig besegrad av mig själv. Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Springer förbi min egen skuggbild och allt jag önskar är att jag vore någon annan, vem som helst bara inte mig själv.
Jag försöker att le och lura om inte mig själv så kanske omgivningen och det är skrämmande hur lätt det är. Samtidigt som jag ingenting hellre vill än att ni verkligen, verkligen ska förstå på riktigt hur långt ned jag är på väg att falla. Hur långt ned jag redan har rasat rakt framför era fötter.
Ni säger att jag är så fin, så fin (samtidigt som jag senare får veta att ni innerst inne inte ville såra mig genom att tala om hur mager jag är.. hur pinnsmala mina ben är och hur rädda ni blir).
Vad ni inte förstår är att jag lättare kan hantera sanningen än att få ord som ska vara "uppmuntrande", men bara får mig att vända på allting fel. Mina röster säger att jag är FET FUL och ÄCKLIG!
Jag kan inte hantera det, jag kan inte och nu har jag fallit djupare och djupare.
Haft flera samtal med mamma och vänner om hur fel jag har. Att de inte ville göra mig ledsen, men vad ingen kan förstå är att det är lättare för mig att förstå, att inse och att kämpa när jag får sanningen än att få en förskönad falskhet. Visst vill ingen höra att man är ful, men i mina öron förvrängs allting och jag vill skära bort allt fett ifrån kroppen. Jag vill försvinna bort ifrån mig själv och många gånger så har sömnen varit räddningen.
Hellre sova än att plågas av mig själv.
 
Jag har bett mamma näst intill dra mig ut på en promenad när hon kommer, men inte oväntat så sitter jag och somnar återigen. Förstår inte varför jag alltid är så trött. Kämpar verkligen med att hålla mig vaken, men det går inte. Och jag avskyr att lägga upp foton på mig även om det så bara skulle vara en nästipp (allt jag ser är hur tjock jag är)
Kommer det aldrig att vända?
Det har hänt så mycket den senaste tiden och jag har många gånger försökt ta mig tillbaka hit, men tillvaron är ett inre kaos. Sakta kryper jag tillbaka. Sakta.. Igår låg jag med värsta huvudvärken. Tålde inte minsta dagsljus så det blev att blunda under filt och fördragna gardiner.
Jag vill ha liv!



Anonym

Du har fixat tänderna va? Det syns om man vet vad man ska titta efter!

Svar: Haha.. det måste varit den roligaste kommentaren som jag har fått! :D
Lilla hjärtat

2014-03-23, 11:58:02     



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR