Det är på de små tingen som jag märker hur tiden rinner som sand mellan mina fingrar
Om en timme ska jag iväg på Lillemans kalas. Tänk att han nu blir fyra år!
Sitter och funderar på om jag ska ta med mig kameran eller inte.. jag vill, men mår redan så dåligt. Det finns inte ord att förklara hur mycket ångest och panik som alltid kommer flera dagar innan ett kalas eller liknande.
Just nu vill jag slita mig själv i stycken och även om jag vet att jag inte kommer att behöva äta någonting och även om jag vet att min mage är helt tom, så SVÄLLER jag alltid ÖVER KANTERNA inför att vara så nära andra.
Kommer det aldrig att kännas bättre?
Kommer jag aldrig att kunna njuta av att faktiskt få tillbringa tid med denna underbara kille och hans storebror?
Det är när jag får lite ensamtid som jag verkligen kan njuta och må bra av att vara tätt, tätt intill fasters små hjärtan! Jag kan många gånger komma på mig med att sakna dem så enormt, även om jag då just kommit hem ifrån dem eller då de varit hos mig. Jag kan blunda i min ensamhet och LE åt deras härliga kommentarer och busiga blickar. Hjärtat smälter som smör i solsken.
Det blir så påtagligt när jag inser hur mycket jag förlorat genom min anorexia.
Ett liv. Ett riktigt liv med allt vad det skulle kunna innehålla, minus anorexian ÅNGEST!
Jag vill inte känns sådant här äckel och tjock-känslor hela, hela, hela tiden.
Om jag inte ätit eller druckit, varför kommer ändå dessa känslor att växa sig enormt starka på ett par sekunder!?
Hur ska jag ta mig vidare?
Etiketter:
Anorexi 
Barndom Bilder Kalori-lureli Livet Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet
Barndom Bilder Kalori-lureli Livet Tvillingbror och jag Vakna upp i min verklighet
deniiise :)
Underbart söta små pojkar!
Och bilderna, de är fantastiska! Har du tagit dem?
Isåfall är du galet talangfull!
Kramar
Svar:
Lilla hjärtat
2014-04-01, 14:25:46
http://flikkand.blogg.se
http://flikkand.blogg.se
