Jag ville tro att jag kommit så mycket längre. Att jag hittat en liten ruta mitt ibland alla andra där jag kunde tillåta mig själv att få vara mig, men idag har jag upptäckt hur fel jag haft. Jag är så långt bort, så vilsen att jag inte längre vet hur jag ska hitta tillbaka. Det har behövts många hårda smällar och slag för att jag skulle förstå att detta inte går längre. Anorexian sitter så mycket hårdare än vad jag är stark.

Jag påverkas av saker och ord som jag inte trodde att jag skulle göra.. Jag tycker inte om det alls och det gör mig både ledsen och uppgiven. Vet inte vem som jag ska prata med för mamma blir orolig för precis allting och det driver mig ännu längre ned. Det borde inte vara så, men... så är det.

Jag försöker att sätta på ett leende och säger ingenting om alla tankar och känslor.

 

Samtidigt vill mitt inre skrika ut SNÄLLLA LYSSNA PÅ MIG UTAN ATT SPRINGA HÄRIFRÅN I TÅRAR!

Jag vet inte vilket ben som jag ska stå på längre. Jag vet inte vilken axel som jag ska luta mitt trötta huvud emot längre. Jag känner mig bara vilsen och trött på denna verkligheten.