Sometimes you just need a break in a beautiful place alone to figure everything out


Tittar på stjärnan som hänger i fönstret. Tiden kryper sakta framåt.
Tankarna är alldeles för många och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur många gånger som jag brustit ut i förtvivlad gråt. Känt hopplösheten äta upp mig inifrån och ut. Nu ska jag passa på att försöka svara på en längre kommentar som jag fick för en tid sedan. Oftast svarar jag direkt i kommentarsfältet eller i en annan blogg, men nu behövde jag tid för att kunna samla ihop tankarna en aning. Så förlåt för att det tagit lite tid. Minnet är inte alls långt, minst sagt.
 
(Margareta)
"..men om du blir inlagd ser dom ju till att få upp din vikt till ätstörningsnivå (alltså inte längre anorexia) och SEDAN får du samtals-psykologhjälp? Fick du inte samtalshjälp efter att du varit inlagd tidigare eller var du inte inlagd tillräckligt länge för att komma upp i målvikt? Eller fick du samtalshjälp som inte var fungerande? Det går absolut att bli frisk, men du måste ju faktiskt nånstans inom dig VILJA bli frisk och vara beredd att underkasta dig och acceptera att du kommer att behöva gå igenom ångestladdade utmaningar för att bli frisk. Det är ALDRIG för sent att bli frisk!!! Men med tanke på att du mår så dåligt redan nu - trots att du sitter i din trygga anorektiska självhatarbubbla - så tycker jag absolut att du borde lägga in dig i "sängläge och rullstol" och kräva av dig själv att gå igenom skärselden för att bli frisk. Förresten, bilden på dig.. jag ser ett mycket vackert ansikte med oerhört fina drag som jag faktiskt är avundsjuk på. Dock för mager vid kinderna. men det vet du ju redan, eller hur? Kramar i massor."
 
Oj, detta är jättesvårt att svara på. Dels så har jag svårt att sära på alla år hit och dit, men jag ska försöka svara så gott jag kan. För det första så vill jag säga tack, även om jag inte alls tycker jag är särskilt fin, så blir jag glad över att du tycker jag är vacker! Nej, jag tycker inte att jag är för mager. Snarare tvärtom, även om det något kort ögonblick kan komma en rädd aning om att jag är alldeles för smal.. men så känns det långt ifrån just nu.
Jag har bestämt att börja försöka lägga upp lite foton, då och då dels för att lära mig se mig själv. har jättesvårt för det! Sedan kanske jag kan titta tillbaka en dag.
Kanske ska lägga upp någon gammal bild för att visa att jag varit enormt mager, men vill inte trigga någon. Så jag vet inte.
Jag förstår inte hur du tänker när du nämner "ätstörningsnivå - utan anorexia"? Som om man inte skulle vara anorektisk på ätstörningsnivå? Jag har legat inne på olika ställen i olika perioder både på intensiven, psyk, medicin och ätstörningskliniker. Det har varit väldigt olika hur behandlingen har fungerat. Den första tiden på psyk så var jag en "försökskanin" då de inte visste hur de skulle göra och jag har massor av minnen och upplevelser därifrån. De visste till exempel om att jag motionerade på rummet och hela nätterna sprang jag runt. Förstår inte varför de inte ens försökte få mig att sluta? Skulle kunna berätta hur mycket som helst.. Allt jag ville var att de skulle hjälpa mig för jag klarade inte av det själv.
Anorexian satt så hårt i mig och jag låg inne under mer än ett år. Hade en psykolog någon gång i veckan och har haft då jag legat inne på ätstörningsklinikerna med. Det har fungerat varierat, men det är så att under dessa åren så var jag hela tiden fortfarande utsatt för incest och sexuella övergrepp. Så det gjorde att jag inte klarade av att ta mig ur anorexian utan snarare så gick jag ned väldigt mycket i vikt. Trots att jag låg i "sängläge" och inte ens fick stå upp. Kroppen tog så mycket stryk av all ångest och oro.
När jag sedan gjorde polisanmälan rasade jag igen.
Gick på BUP regelbundet, samtidigt och det var bra. De lovade att jag skulle få fortsätta, men det avslutades utan att jag fick veta varför. Kände mig väldigt sviken och krossad.
Jag gick delvis i gruppterapi, vilket inte gav så mycket när ingen tog upp vad jag tror vi hade behövt. Tänkt mycket på det att om jag vore där nu så skulle jag tagit tag i det på ett helt annat sätt. Sedan hade jag enskild terapi och bildterapi. Åren som jag låg på anorexikliniker gjorde att jag växte som person och på andra tvärtom.
Kanske får återkoma till de perioderna om någon vill?
Svaret blir väldigt långt nu känner jag.
Vad jag vill säga är att viss terapi fungerade och andra inte alls, men jag var fortfarande utsatt sexuellt. Först när jag flyttade tillbaka där jag bor nu för några år sedan så blev jag fri fysiskt, men jag mår väldigt dåligt. jag går inte och tänker på det hela tiden, men det finns inom mig och dyker upp när jag minst anar.
Det finns mycket som jag behöver bearbeta och att få prata av mig. Få dela bördan med helt enkelt.
Jag vill ingenting hellre än att bli frisk! Trots allt så har jag varit fruktansvärt mager, det kan jag se nu. Då kunde jag det absolut INTE! Jag blir ofta ledsen när jag tänker på det nu, hur mycket jag förstörde för mig själv.
jag har aldrig bantat utan slutade äta en jul och vikten rasade, sedan var jag redan fast. Har fortfarande förträngt exakt vad som hände den julen.
Sedan är det svårare att bli frisk ifrån anorexia ju längre man varit sjuk och hur gravt underviktig man varit och är. Som det var då hade jag inte kraften att ta mig ur den, inte så länge som jag var utsatt. jag trodde att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag "få vara ifred". jag hade fel.
"trygga anorektiska självhatarbubbla" får det att låta som om jag sitter och tycker synd om mig hela dagarna. jag skulle gärna skriva om roliga saker som händer om dagarna, men jag sitter nästan alltid ensam.
Jag och mamma har pratat fram och tillbaka om att lägga in mig eller inte.
Hon tror inte heller på att det är det bästa. Så jag vet inte, det är svårt. känner mig helt enkelt förtvivlad. Jag har skrikit och bett om att få någon att prata med under en lång, lång tid. De säger att jag väger alldeles för lite.
Som det är nu så håller de inte ens reda på vilka mediciner jag får och än mindre hur jag mår. De ringde i våras och var jätteoroliga och skulle ringa tillbaka, men det blev tyst.
Oj, nu hoppas jag att du fått svar på någonting annars får du höra av dig igen....
Kram!
 
Nu blev det en väldigt långt svar och mina tankar for iväg. Som sagt om nu någon orkade läsa igenom och har andra funderingar, tankar och frågor så ska jag svara så gott jag kan. Kanske någon önskan om något jag ska skriva om eller vad som helst..?
 



Dedde

Lilla vän <3

Svar: <3 Många kramar till dig <3
Lilla hjärtat

2014-01-03, 09:43:13      http://deds.blogg.se
FELICIA

sv: det är svårt när man kämpar mot något. gjorde detta som en stor utmaning genom att äta och dricka. äta gick åt helvete och drickandet ÅNGEST men jaggjorde det. man måste göra det för att komma över det och få bevis på att inget händer.
KRAM<3

mysig nyår endå med mamma

Svar: Det svåra är att inte veta vart jag ska börja och med vad, hur.. om det bara vore så enkelt som att tugga och svälja. Det är väl bara att försöka igen och igen. Ja, det var mysigt bara med mamma på nyåret. Även om jag önskar att nästa året ska bli någonting så mycket mer :)
Kram <3
Lilla hjärtat

2014-01-03, 09:46:32      http://whofelicia.blogg.se
Nellie

Fan för övergrepp!! Blir så ledsen och förbannad när jag läser det här! :( önskar jag kunde få bort din smärta! Du förtjänar ett underbart liv! Du är fantastisk och du är värd allt bra! Kram <3

Svar: Tack för dina ord.. Det är som om alla ska tro att jag ska glömma och gå vidare, men de vet långt ifrån allting. Så lilla mamma när du läser detta så bli inte för ledsen.. jag vill inte såra, inte oroa, inte göra ledsen, men det gör ONT i mig! Jag känner mig inte så.. speciell, men någonting som jag jobbar med att lära mig tycka om mig själv i alla fall lite.
Kramar <3
Lilla hjärtat

2014-01-03, 11:23:40      http://bitterfroken.blogg.se



NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR