Jag vet att tiden emellan då och nu, nu och då har försvunnit i ett svart hål. Jag vet inte hur många gånger jag önskat mig tillbaka till någonting så långt, långt bort härifrån.. att vägen dit varit farligt nära. Jag tänker inte sitta här och neka er sanningen eller försöka lura mig själv, att jag varit så nära att falla rakt emellan era fingrar och ni skulle inte märka det innan det vore försent. Då skulle ni kanske undra vart det lilla gnyendet tog vägen?

Jag erkänner att jag varit nära att ge upp. Att jag inte längre känt att jag haft anledning till att kämpa, när inga resurser längre finns att leva för. Tiden har fallit som ett korthus och jag tillsammans med den och jag vet att jag troligtvis kommer att rasa ännu längre ned både fysiskt och psykiskt, men vad kan jag göra?

Sälja min själ i ett gatuhörn?

Allt jag vill är att få ha mina drömmar kvar. Små som stora så ger de ändå näring åt viljan.. men jag står tom och naken på tårar kvar här. Utblottad bokstavligen.

 

Det har hänt mycket de senaste dagarna och allt snurrar mest omkring. Ändå har jag tillbringat 99.9% av tiden i djup sömn (inte klokt när jag tänker på det..), men allt för att orka överleva.

Vad jag har gjort under den vakna tiden kanske en liten fråga hörs?

............................................ gråtit förtvivlat.