Vandrade runt ännu en natt i total sömnlöshet. En känsla av ensamhet och sökte efter ett tecken på vad du ville att jag skulle vara. jag gjorde allt vad jag kunde för att hindra mig själv ifrån att springa ut i mörkret, bort ifrån mig själv. För vet du vad.. det finns ingenting hos mig att längta till.

Sökte efter ett svar som jag kanske inte visste frågan på eller var det jag själv som försökte förtränga att jag aldrig mer skulle få hålla din sköra hand i min. Jag hade till slut nästan bestämt mig för att inte gå, innerst inne visste att jag förstörde mig själv mer och mer genom ovissheten. Kroppen stred emot mig och jag var alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag kan säga det först nu när jag fått se det lite tydligare.

Kanske du gav mig dina ögon för ett ögonblick?

 

I allra sista stunden så tog jag trappstegen ned. Sökte en plats där det kändes tryggast, nära din familj och allt jag kunde se var din kista lika blå som dina ögon. Lika blå som himlen nu blivit efter att den grät stora tårar på morgonen. Nu ville solen glittra i dina ögon, men jag vet att du aldrig kommer att titta upp igen. Du har lidit färdigt nu.. men saknaden blir inte mindre. En rosa ros låg i mitt knä speciellt till dig. Tänk om jag kunde förvandla molnen till en siluett utav dig, bara för att alla ska kunna se hur vacker du var. Jag drömmer mig bort för lätt. Du vet.. det är så mycket lättare att andas vidare då.

 

 

Nu dansar du runt bland molnen som en ängel i frihet och viskar till vinden utanför mitt fönster..

"var inte ledsen lilla vän, jag har det bra nu"

 

Och allt jag önskar är att jag kunde få hålla din hand, aldrig släppa taget. En liten stund till så jag hinner säga alla de orden som nu snurrar runt i mina tankar, men jag vet att jag aldrig kommer att få dig tillbaka. I en blå kista ligger du med slutna ögon och jag önskar att du kan känna att jag kramarom dig tusen gånger om i mina tankar. Efter denna dagen så inser jag ännu mer hur mycket vi delade tillsammans. Jag fick ta emot så många fina ord om hur mycket jag betydde för dig både ifrån din närmaste familj, men även andra som jag själv inte kände till. Jag hörde röster viska mitt namn några gånger i bakgrunden och möttes sedan av några nya..

"Åh, är det du som är Madeleine, hon pratade alltid så mycket om dig!"

"Du betydde så mycket för henne.."

Det blev många minnen, många tårar, men även skratt över din härliga humor. Din familj höll tal som berörde så djupt och jag kunde känna hur nära du stod mig.. Hur nära jag stod dig även om jag inte längre kan få smeka dina runda kinder eller försiktigt stryka med fingrarna över dina ömma händer. Rädd för att du skulle få mer ont.

 

"Jag är så glad över att du gjort dig så fin i håret för du brukade alltid göra mormor fin i håret"

Ditt äldsta barnbarn satt bredvid mig, det kändes extra skönt att höra det ifrån honom. Vi skrattade om många saker som du sagt eller hur du var, men även om så mycket runt omkring. Jag tror du ville ha det så den allra sista stunden. Att inte allt blev till tårar utan även glädjas över den som du verkligen var. Den som du alltid kommer att vara för mig och för oss alla.

Ditt mellersta barnbarn läste upp mitt kort och dikter, tårarna rann och även om de inte var speciella så berörde dem då jag hörde gråten omkring mig. De andra som jag tänkte skriva fann jag ingen ork till nu, så det kommer familjen att få senare.

 

Andra tal hölls och det var mycket känslor. Vi var lagom många kring ett bord. Nu såhär efteråt är jag glad över att jag tog mig igenom dagen, trots allt. Visst är jag helt slut för länge sedan.. någon sömn eller vila har jag ännu inte fått. Häromdagen skojade jag till det med att det får jag göra i nästa vecka, men det är redan tisdag nu.

Natten drar sig fortare mot en ny dag. En ny dag utan dig och snart ska ditt hem tömmas, men du kommer alltid att stanna kvar i mitt hjärta. Jag kramade om din familj innan jag gick hem till mig. Tunga trappsteg i betong och sittben som för länge sedan gjort mer än ont, men det glömde jag oftast bort.

Du fanns som ett bomull kring min kropp och skyddade mig, tröstade mig. I den blåa kistan i rummet bredvid, med ett hav utav blommor.

 

Jag minns att ditt äldsta barnbarn berättade att han i söndags såg en ensam solros växa upp på en plats där den annars aldrig skulle kunna ta sig upp. Alldeles ensam ur den grova marken. Han ville plocka upp den, men din svärson sa att de skulle låta den vara. Vi pratade om att det kändes som ett tecken ifrån dig, för på kistan var det första han såg ett hav av just solrosor! I den stunden så kunde vi le tillsammans med dig.

Det min vän värmer mitt sorgsna hjärta.