Timmarna går och snart är tiden inne. Dagen har redan kommit för begravning och minnesstund och jag har fortfarande ingen aning om jag kommer klara av det. Om jag orkar.. Pratat med hennes familj ikväll på telefon och det kändes ändå bra. Trots allt. Det ligger ett kort som jag pysslat ihop under helgen, ett par dikter.. på mitt sätt, i hennes brevkorg väntar det nu. De går förbi alldeles strax innan och hämtar upp det.

Sa att de är glada och enormt tacksamma över att jag gjort det och lovat att läsa upp det under minnesstunden.

Om jag nu går så klarar jag inte av att stå där och läsa det själv. Troligtvis blir det hennes barnbarn.

Talade om att jag ville försöka gå, men kunde inte lova och jag vet att de förstår.

Klockan 12 börjar den. Begravningen och jag vill springa härifrån för alltid.

 

På mitt bord står en liten vit kanin med rutig klänning. Hon var min och Annalisas lilla vän. Hon satt alltid bredvid henne på köksbordet under den tiden som hon orkade ta sig dit själv. Vi förde många långa samtal, vad vi pratade om stannar emellan oss. Mina minnen. Många av så många fler jag bär med mig i hjärtat.

Med tiden kom lilla kanin att flytta in till hennes sovrum, bredvid fönstret eller i fönstervrån. Då och då fick hon ändå vara med i våra samtal om så många saker. Så många känslor och åh vad jag saknar hennes leende.

Hennes alltid så runda, lena och goa kinder som fick hela hennes ansikte att lysa upp när jag smekte henne över kinderna.

 

"Lilla kanin, tänk om du kunde hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Alla andra dagar som kommer också?"

Jag vill vända världen ryggen precis som du gör just nu, för vet du..

 

"Världen är hård"