Under solen gömmer jag tårarna


Promenad i höstsolen. Ingen visste vilken ångest, gråt och förtvivlan jag bar inom mig. Finns inga ord för hur mycket jag avskyr mig själv. Hur mycket äckel jag känner över hur tjock - ful - fet jag känner mig och att ens lägga upp några foton är jättesvårt, men jag ser det som en utmaning.
Kanske jag kan se tillbaka med andra ögon någon gång?
(......... men den vägen känns fruktansvärt lång!)
 
Orkar inte med mig själv alls längre. Tankarna tynger mig. Kväver mig.
Jag vill bara få krypa ihop och vagga mig själv som tröst fram och tillbaka, för jag orkar inte längre vara mig.
 
 
 
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR