Och så traskade jag genom trollskogen igen. Himlen låg stum och vit över de fuktiga granruskorna. Marken ringlade av grön mossa över oformliga stenbumlingar och sjön låg tät och dolsk. Det var en disig dag. Jag andades ut gammal luft, snörvlade och fortsatte traska med tunga, trötta ben. Luften låg fuktig i mitt ansikte, resten av kroppen var inbyltad med tjocka stickade tröjor. Trädens kala svarta grenar sträckte sig ut och pekade ohyfsat mot mig. Jag lämnade den upptrampade stigen och klättrade in mellan rötterna.

Jag släppte ut en pust med sorgen.

 

Så stod jag mitt i den urgamla mosskogen, med de slanka barkstammarna omkring mig och allting andades stilla och frid. Då såg jag, skogen levde. Ja den till och med såg på mig. Jag var trött och less och värkande, så jag satte mig tung på en sten och lade kinden i handen.

 

Nästa gång jag tittade upp hade himlen färgats purpurgrå och skymningen var ett faktum. Det var tyst bortsett från suset från vinden och ett och annat prasslande. Mossan, den fuktiga, isolerade. Jag reste mig upp för att leta mig tillbaka ner till stigen, men då var det som om marken öppnades och i nästa stund släpades jag neråt av två starka, ludna armar. Nere i underjorden var mörkret mättat, men skuggorna levde i ljusskenet som steg ur djupet. Hundra trollarmar forslade min kropp till de underjordiska rummens mitt.

När jag tittade upp såg jag ett virrvarr av skuggor och armar som alla slingrade sig, dansade omkring mig så jag slöt ögonen.

 

I öronen hörde jag det dova dunkandet av trumslag. Bum! Bum! Bum! Jag föll neråt och armarna drogs undan så att jag hamnade på jordgolvet. Trummans dunkande steg i volym. Som sprunget ur djupet självt steg trollstämmorna och jordväggarna vibrerade. Det ekade och vibrerade genom min hud, det surrade och stampade. Omkring mig började jordgolvet skälva när hundra trollfötter stampade takt. Jag kände doften av eld i näsborrarna. Jag glömde alla tankar, alla sorger och all oro när vibrationerna satte hela min gestalt i skakning.

 

En värme letade sig upp från korsryggen och spred sig till varje cell. Den surrande melodin varade så länge att jag trodde marken ovanför oss hade skiftat mellan två tider. Slutligen andades jag ut, tungt och skälvande. Nu var allting lugnt. Hundra händer forslade mig upp på den gröna mossan och sedan drog de försiktigt undan, den ena efter den andra.

 

Kvällsluften kittlade min kind. Jag satte mig upp och log mot den mörka kvällen i höstkvällen i skogen. Jag kom på fötter och traskade iväg hemåt.

 

Nästa gång jag tyngdes av mina sorger mindes jag surrandet och vibrationerna från den uråldriga kraften som lever i skog och mark och aldrig mer har sorgen fått fäste i min själ igen. Den har kommit och gått som vinden. För allting lever och det är en tröst för en människa som måste vandra långa sträckor ensam.

 

Jag har en lång väg att gå, men jag vet också hur långt jag redan vandrat. I mina trasiga skor. Sträcker lite på ryggen och tänker att det ska nog gå bra. På något sätt så ska det nog gå bra, måste bara hålla hakan över vattenytan. Andas. Andas..