Frusna fingrar blåa tår och hjärtat där emellan
Jag bara säga att jag har mått extremt dåligt den senaste tiden, ärlig talat mycket sämre än vad jag har sagt högt till någon. Inte ens min lilla älskade mamma har fått ta del då jag vet att hon går omkring med tillräckligt mycket oro redan. Jag vill verkligen inte att hon ska bryta ihop fullständigt, de som känner henne vet att hon tar på sig alldeles för mycket oro. Älskade mamma, tänk om du kunde lära dig att släppa om så bara lite av all ängslan och oro du ständigt bär på dina axlar.
Så med det sagt så har jag fått kämpa mig igenom allting på egen hand. Kroppen har inte alls velat jobba med mig och det har tagit hårt, vilket slutade med att jag svimmade återigen härom dagen och lyckades få med mig mitt fina porslinsfat i hjärtform. Glad ändå att det blev två delar så lite lim kan nog få hjärtat att bli sig likt igen.
Vissa dagar kan en penna få mig att bokstavligt storgråta FÖRTVIVLAT!Jag vet att det beror på alla instängda känslor och om att hålla masken utåt och inte visa vad jag känner. Egentligen. Visa mig starkare, duktigare samtidigt som sanningen rasar.
Troligtvis så fick jag en smäll i armar och höften, ryggen när jag svimmade. Vissa rörelser gör fruktansvärt ont! Som tusentals nålar i nerverna skriker av smärta! Magen krampar och fryser som en liten blå (eller blå-lila). Vandrar omkring med tröja efter tröja, filt, benvärmare, tjocka strumpor lager på lager, värmeljus överallt och ändå fryser jag. Börjar ana att det är feber till följd av andra symptom i kroppen.
Hösten har börjat visa sig ifrån sin allra finaste sida nu. Längtar efter att få gå ut och sparka i prasslande höstlöv och kasta upp en alla vackra höstlöv i luften med ett leende. jag älskar sommaren och värmen, men hösten har sina ljusglimtar även den. Dels så fyller jag snart år *ler* och alla dessa mysiga tröjor att gosa in sig i. Slippa känna krav, ifrån mig själv, att vara ute alla dagar. Ni vet väl att det är helt tillåtet att kura inne höstdagar.
Lyckliga er som har en braskamin!
Väntar på att lilla mamma ska titta förbi lite kort med en tidning. Gullet. Kanske vi går en liten runda för att titta på en lägenhet/radhus en nära bekant har köpt. Det är mycket flytt i närmaste familjen nu och jag önskar att det slutar bra på alla sätt och vis. Ni vet att jag tänker på er hela tiden och jag finns här, alltid.
Många gånger tänker jag tillbaka på hur mitt liv hade sett ut om det inte vore för anorexin, om jag ens orkat leva utan den. Vad jag menar är att jag blev sjuk i anorexian till följ av alla sexuella övergrepp. Ett sätt att överleva i en så söndertrasad verklighet. Kanske flera av er tänker att det var så länge sedan och det förvånar mig inte alls, men innan ni drar förutfattade meningar. Ni vet långt ifrån hur jag har haft det och att det inte alls var så länge sedan. Jag kan inte sudda ut åratal som ändå gjort mig till den jag är idag. jag kan inte glömma och förlåta, även om jag önskar så. Såren finns kvar. Ärren i kropp och själ.
Jag vet att jag skulle behöva få någon att tala med, men som jag sagt flera gånger om redan..
JAG FÅR INTE DEN HJÄLPEN!
Om jag hade varit svårt sjuk i cancer eller en annan svår sjukdom. Om jag då varit långt under undervikt, ja om jag då varit extremt mager (som de anser mig vara..) Skulle de då sagt nej till samtalsterapi?
Troligtvis inte, men jag som har SKRIKIT efter den hjälpen under flera år, ja flera år nu. Får den inte på grund av extrem magerhet. Sjukhus är en sjuk verklighet.
Jag har inte orkat blogga i den mån som jag velat. Under denna tid har jag funderat på varför jag bloggar och vad jag vill med den. Ska jag bli mer personlig. Skriva mer om mitt liv, det som inte finns. Lägga upp fler foton, jag har extremt svårt för att lägga upp foton på mig själv så att jag ens vågade ta steget nyligen med att visa mina groteskt tjocka ben är en stor utmaning för mig kan jag erkänna. Vad jag önskar med det är att jag kanske kan se på mig själv med andra ögon en dag. Många tycker att det är fånigt att blogga, som om det endast vore till för "fjortisar eller titta-här-är-jag", men det betyder så mycket mer för mig. Därför kommer jag att fortsätta så länge som jag känner att behovet finns.
Bloggen får bli en plats för mina tankar och någonting att se tillbaka i som en väl bevarad ask med minnen.
Och det är just det som får mig att fortsätta blogga och det som fick mig att börja blogga ifrån allra första början. Att få rensa ut lite tankar och känslor på print. Jag skriver mest för mig själv, men sedan blir jag alltid lika glad för att ni är så många som följer mig och jag blir så glad ända in i hjärtegropen över att ni finns.
Jag uppskattar varenda liten gullig kommentar.
Umgänge över internet tycker många inte är äkta och det kan jag hålla med om till viss del, men det kan utvecklas till så mycket, mycket mer och jag själv är överlycklig över de som jag lärt känna genom denna som ni kallar "falska verklighet" (samtidigt som ni ständigt lägger upp bilder både på instagram, facebook och liknande)
Hur äkta är den så kallade verkligheten? Ingen går omkring och är sådär lycklig över allting precis hela tiden och att ständigt lägga upp foton på vartenda fikapaus, motionsrunda, stund i solen, diskning efter fikat, duschen efter motionspasset som de anser sig vara så behövda av och nu kanske kan få unna sig något extra för (som om man måste prestera för att unna sig-skapar ångest hos många andra), aldrig att det läggs upp foton på hur dagarna ser ut bakom kameralinserna. Detta falska HAPPY SMILE..
Alla har rätt att skriva vad de vill, jag menar ingenting annat, men det om något ger väl en falsk bild.
Alla har gråa tunga dagar, det är helt okej att få känna så.
Själv märker jag att jag påverkas väldigt mycket av alla dessa inlägg om hur mycket kalorier som förbrukats under ett motionspass, dag efter dag. Nej, nu ska jag inte tråka ut er med mitt svammel. Behövde få ur mig lite bara.
Sedan har jag fått den äran att lära känna nya vänner som kommit att stå mig nära. Som fått ett fint inrett bo i mitt hjärta för alltid. Jag har genom olika bloggar funnit enorm livsglädje och som varje gång jag tittar in fylls av livslust utöver allt annat. Ni vet vilka ni är små underbara själar! Det är ni som håller mig uppe.
En dag ska jag ha kraften att klättra minst lika högt på berget som ni och le åt solnedgången!
Det blev mycket längre än vad jag tänkt mig. Så kan det gå ibland...
Caroline
Tänker på dig vackra du💗<3 Du förtjänar så mycket mer än denna misär.
Stora kramar <3
Svar:
Lilla hjärtat
2013-09-19, 19:52:50 
http://carolineelizabeth.blogg.se
http://carolineelizabeth.blogg.se
Caroline - Foto | Gran Canaria | Mamma
Förlåt, jag har fått kommentarerna men det är inte fören nu jag har haft tiden att sätta mig och gå igenom och svara..
Tillbaka hem efter en sommar i Sverige, sista veckan av ¨sommarlov¨ och allt som kom med invänjning osv av skolan och sedan hundvalp på det har tagit på krafterna haha.. Och så panikångest på det utan anledning typ (?) eller kanske gammalt som kommer ikap en..
Du får gärna maila, mailen har jag i mobilen så det kommer alltid fram :)
Nej det gjorde inte alls ont, jag som trodde att det skulle göra jätte ont att tatuera sig men jag har hört att jag har en extremt hög smärtgräns så det kan ju vara det också..
Jag kan inte förstå hur människor kan säga att det är så länge sedan, saker och ting sitter kvar länge, speciellt när det är saker man inte kan bearbeta själv och inte får hjälp med heller!
Hoppas du får en jätte bra dag idag med massa glädje!
Kramar <3
Svar:
Lilla hjärtat
2013-09-24, 09:29:05
http://carrosungar.blogg.se
http://carrosungar.blogg.se
