Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller åt vilket håll.

Jag vill känna att jag räcker till. Att jag är helt okej precis som jag är, eller just därför. Det känns som om tiden aldrig riktigt räcker till. Jag vill leva, jag vill andas, jag vill springa ikapp med livet tillsammans med er. Inte stå på samma ställe och trampa luft. Ångesten är tät i natt. Känslan är för stark och jag får ingen ro. Nu skulle jag behöva alla de där dygnen av feberkoma.

Årstiderna ändrar färg och jag känner så tydligt hur mycket jag saknar. Hur många som jag saknar..

 

När allt kommer omkring så är det med mig själv jag måste leva. Den tanken skrämmer mig, för vem vill leva tillsammans med mig? Ensamma tårar och tomma ord i natten.

Om du frågar mig vad jag vill och vad kampen betyder för mig så skulle jag svara..

 

Att jag vill kasta höstlöv i luften och se hur de dansar tillbaka genom luften och landar i mitt ansikte.

Att jag skulle vilja rulla omkring i en alldeles perfekt ihopsamlad lövhög, precis som när jag var liten.

Att känna vinden emot mitt ansikte och känna att dagen är helt perfekt som den är.

Att få sitta och prata igenom nattens alla timmar om allt roligt som hänt under dagen.

 

Att slippa känna alla måsten och alla krav.

Att få se syskonbarnen växa upp och dela alla minnen i en ask.

Att få känna hur det är att slippa denna ångest över precis allting.

Att glömma bort hur det är att känna sig tom och meningslös.

 

Att hitta tillbaka till livslusten och glädjen över att bara vara.

Att ha energi över till allting som jag vill.

Att aldrig mera säga "jag åt nyss".

Att veta att jag aldrig mer kommer att vara så ensam.

 

Att kunna känna frihet.

Att inse att det inte alls betyder perfekt att vara "smal".

Att älska livet.

Att våga äta vad och när jag vill.

 

Att glömma bort ordet kalorier.

Att hitta tillbaka till mitt leende, mitt riktiga leende.

Att veta att imorgon är en dag med nya möjligheter och inte bara tårar av ensamhet.

Att ha ork att se allting världen har att ge.

 

Att känna att livet visst är till även för mig.

Att kunna känna mig fin för den jag är.

Att aldrig ljuga för mig själv genom att aldrig egentligen finnas.

Att våga lita på att andra stannar kvar.

 

Att våga tro på att jag är speciell för någon.

Att aldrig mer hata mig själv.

Att ha all tid i världen till att lära känna dig och dig och dig.

Att sluta jämföra mig själv med andra.

 

Att hitta tillbaka till motivationen.

Att få krafterna tillbaka som jag tappat på vägen.

Att våga gå dit jag aldrig tidigare varit.

Att vara vän med min egen kropp.

 

Att våga titta i spegelbilden och le.

Att slippa känna all denna smärta.

Att ha kraft och mod att säga "nej".

Att kunna stå upp för mig själv.

 

Att få vara med när vännerna träffas över en fika eller pratstund.

Att kunna säga "jag mår bra" och verkligen mena det.

Att dansa hela natten lång och glömma bort varför jag grät senast.

Därför att det helt enkelt bara finns en av mig och det är jag.

 

Ändå sitter jag här och vet inte åt vilket håll jag ska gå?