Fryser. Känner mig tom på ord samtidigt som alla tankarna trängs och skapar ett totalt kaos.

Varit ute en och cyklat, mest för att jag bara måste. Oron som kommer om jag inte är ute någonting alls, den går inte att beskriva. Jag vill inte ha det så här längre, jag vill inte, men vart ska jag ta vägen? Läggas in med rullstol som ens bästa vän, nej det tar verkligen emot. Jag vet att det är anorexin som skriker det i mitt huvud, jag vet att det är rädslan som styr, men hallå! Så väldigt smal eller mager är jag ju inte. Kan inte vara så.

Mamma ringde nyss. Hon har fullt upp med sitt (inte hennes ord utan mina känslor), så när hon frågade om vi skulle ses idag svarare jag att vi kan hoppa över. Jag vet att hon behöver vila innan hon ska vidare om några timmar. Lite orolig över hennes rygg. Blir röntgen i nästa vecka.. och själv vågar jag inte ta mina mediciner för urkalkat skelett. ANOREXIA JAG HATAR VAD DU GÖR MED MIG!

Mamma frågade om jag fått i mig någonting idag?

-"ja mamma jag har ätit lite.."

 

Jag vill inte ha det så här längre! Ensamheten, mamma är nästan den enda som jag träffar, utan henne vore jag ingenting eller ingen alls. Ett tomrum av ångest. Jag känner sådan förtvivlan och förlåt för mitt deppiga inlägg, men jag kan inte alltid vara tyst och stänga in allting. Mamma, jag vill ju kunna prata med henne om allt och jag kan det nästan. Nästan.. inte att jag känner mig som den tjockaste och fulaste människan på jorden och att jag tycker att jag behöver gå ned i vikt. Det känns så!

 

Jag vet att det är en känsla, eller jag försöker inbilla mig det. Att det är en känsla likväl som hos någon annan.

Det är så svårt att få ihop när känslorna tar över allting. När de är så starka som nu!