Tillbringat dagen med mig själv. Inte kunnat sortera ut tankarna då de trillat ned i det där svarta, djupa hålet. Om varför allting blev som det blev, men det går inte att ändra på. Det var inte jag som tog det första steget. Det var aldrig jag som tog det första steget. Min anorexia blev ett rop på hjälp när min röst för länge sedan övergivit mig. Jag trodde på riktigt att om jag bara gick ned tillräckligt i vikt så skulle jag

Så fel jag hade. Kvar blev en ännu svagare tjej utan känslan av att minnas ett leende. Jag blev tom.

Tom och samtidigt så överfylld av minnen jag aldrig, aldrig vill kännas av. Det var inte jag som tog det där allra första steget. Jag blev knuffad. Föll och hade inte kraften att ta mig upp igen. Skrek när någon tog tag i min arm. Inombords kom tårarna. Salta tårarna. Det var inte jag som tog det där första steget och det var aldrig mitt fel.

Det var aldrig mitt fel.

 

Idag har jag vandrat runt ensam och slagit mig gul och blå av minnena som jag inte vill ha!

Kvar nu ser jag absolut inte någon tjej som är för smal och verkligen inte mager. Ångestskrik!