Mina tankar är utspridda och allt jag kan fokusera på är ett vitt, blankt pappersark. Det ligger där och väntar på att bli överfyllt av livstecken. Bokstäver, ord, meningar, krusiduller och streck om vartannat, men jag tror att jag lämnar det precis så. Vitt och blankt. Återkommer senare eller imorgon, vem vet.
Det blev lite nya fotografier tills batteriet plötsligt var för trött och jag hade inget extra med mig. Jag hade sjunkit ned till marknivå, bokstavligen och hade funnit ett perfekt litet motiv.. men det gick ju inte.

Kanske går förbi en annan dag. Det gjorde ont i rygg och ben, stack som knivar i höfterna för varje steg jag tog. Valde att ingenting säga för solen sken i mitt ansikte och visst log den lite grann.