Med handen på fönsterglaset tycks dessa centimetrar emellan mig och verkligheten vara på tok för stora. som en elefant, med livet bortom mina gränser. Suttit och tittat på tv och det är konstigt att det då är så lätt att släppa fram alla tårar, eller det är väl inte så konstigt. Att saknaden efter ett liv blir så tydligt då i stunden. Känna en stark längtan efter att leva här och nu. Och misslyckas. Imorgon åker mamma bort ett par dagar och jag saknar henne redan. Saknar tryggheten, men hon kommer förbi lite innan tåget. Lite på morgonen.

"Some die young.. don´t let me go!" (hoppas att grannen inte hör musiken som tröstar om kvällen)

GRÅTER FÖRTVIVLAT! Läser i gamla anteckningar som jag inte längre trodde fanns kvar. Tyvärr så har jag slängt bort många dagböcker och liknande när jag mått för dåligt. När jag inte trodde att jag skulle orka leva längre. När jag inte ville lämna någonting efter mig, som någon kunde läsa, kunde se. Som om det skulle spela någon roll. När jag inte längre fanns. Jag minns kvällar då jag känt så mycket rädsla över att kanske inte vakna mer. När kroppen var så trött, så trött. Minns att jag placerade telefonen så nära kudden som möjligt för att kanske orka ringa. Om jag nu skulle vakna, ifall jag blundade. Att känna rädsla över att blunda. Somna in och känna allt som jag ville hinna göra först.

Hur många kvällar har inte mamma varit den som suttit bredvid sängen på ett sjukhus någonstans. Månader efter månader med en dotter som försvann rakt framför ögonen. Utan att nå fram till mig. Anorexin som styrde precis allting och alla. Många år sitter jag fortfarande kvar, med ångesten. Smärtan i mig för all oro omkring mig.

Nu vill jag ta igen all tiden som försvann. Jag är långt ifrån frisk det inser jag. Det är inte okej att känna ångest över grönsaker!

Just nu är jag så trött på all hets i bloggar och runt omkring om vikt, vikt, vikt.. Jag märker hur jag mår sämre och sämre. Försöker förstå hur någon kan väga mer trots att jag är "större"? Försöker få ihop matematiken samtidigt som jag blir arg över att det finns dem som strävar efter smalhet. Att tävla om att äta minst, springa längst och annan skit. Varför finns det inga spärrar som tar bort skiten rent ut sagt!

Usch, var bara tvungen att rensa ur mig lite kort om detta äckliga fenomen.

 

Om jag visste då vad jag vet nu så skulle jag klättrat över all världens berg för att ta mig ur anorexian då. Jag har redan förlorat så många år i anorexians klor. Det måste vara nog nu! Vill inte vara instängd i en bur.

"Vi kan cykla en liten bit och se vad du orkar med, jag vill inte att du cyklar iväg ensam, svimmar och ramlar"

Mammas oro en dag då jag erkänt att jag ofta trillade ihop.

..men det var ju precis det jag ville. Få försvinna för att jag inte orkade längre!

GRÅTER FÖRTVIVLAT!

Över att jag fortfarande måste kämpa för varje andetag. Det är nu som jag försöker hitta de ljusa stunderna. Som vasen med vitsippor på köksbordet. Ler lite grann.

Imorgon vill jag cykla iväg och plocka nya.