Pennan rör vid pappret, men orden fastnar inte. De sitter kvar där inne, i tankarna. Jag tror mig veta precis vad jag vill säga, men ändå inte. Ibland vet jag inte om jag vill gråta mig till sömns eller stänga av för att orka. Tårar på papper förklarar inte så mycket för dig som för mig. Saknaden. Tomheten. Bearbeta känslor som inte kommer någonstans.

Jag känner mig........... ensam. Natten är lång och jag undrar vad jag ska fördriva resten av timmarna med. Om jag kunde bli lite lagom liten och hoppa ned i din ficka för att få veta hur du mår? Är det okej?