I want someone to look at me and say "because of you I didn´t give up"

Är jag för bra på att leka kurragömma med livet eller är ingenting längre för mig?
Jag känner mig allt mer utanför både tid och rum och kroppen stänger av för att klara av att hantera känslorna. Sömnen är totalt borta, eller så tar den över varje timme på dygnet. Överallt springer alla andra framåt och vänder inte ens blicken över sina axlar för att se om jag hinner med. Hinner med deras snabba, kvicka, flygande lätta steg. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig bortglömd. Ställd åt sidan.
Jag vill lika mycket som någon annan, men kanske behöver jag lite mer stöd.
Att luta mig emot.
 






NAMN *
Kom ihåg mig?

EMAIL (publiceras ej)


BLOGG


KOMMENTAR